I fantasin är vi alla concorde-plan.

De bortglömda barnen

Ett bortglömt barnhem någonstans i världen. I Sverige säger ett av barnen, men det skulle kunna vara var som helst. Världen har förlorat sina referensramar och barnen väntar i ett limbo på att bli ihågkomna och hämtade.

Dagarna avlöser dagarna för de enda tre barnen som är kvar och mellan tandborstning och läggdags leker de; leker och leker. Allvaret smyger sig på, men ingen märker – de är ju barn, allting kommer bli bra till slut.

Ingen av dem vet hur länge de varit där, i några hundra år kanske? Den enda vetskapen om världen kommer ur den enda boken de har, boken om dr Livingstones äventyr. Genom den har de samlat på sig sporadiska men statiska kunskaper, men varken vi eller de vet vad som pågår utanför barnhemmets väggar. Så en dag kommer ett främmande barn och skakar om deras noggrant arrangerade verklighet. Plötsligt är det någon som inte vill följa reglerna, som inte vill sova, som inte vill borsta tänderna och som säger att ingen någonsin kommer att hämta dem igen.

Pjäsen är efter manus av Isa Schöier och i regi av Sofia Spångberg och Fredrik Wikberg. I rollerna som Livingstones barn ser vi Emma Wiklund, Linus Källman, Mattias Nylén och Daniel Viklund. De går alla på Marieborgs folkhögskola, vars vårprogram startat i samband med Norrköpings teaterfestival och spelas på Teater Bråddgatan 34.

Först är det lite svårt att se barnen i de vuxna kropparna på scenen. Men ganska snart blir de till de kvarglömda barnen. De följer regler någon, som är borta sedan länge, satt upp för dem och låter fantasin fylla resten av tiden. Eftersom tidsrymden är osäker blir jag ibland osäker på hur gamla de egentligen är. Deras minnen har blandats med önskningar, men ibland tränger insikterna upp till ytan. Dock trycks de snabbt undan igen – de är ju barn. För vad skulle de annars vara?

För mig bidrar ambivalensen till upplevelsen. Det är glatt och allvarligt, barnsligt och vuxet på samma gång. Berättelsen blir mörkare och allvarligare vartefter pjäsen fortskrider, och skratten fastnar i halsen. Vad är det egentligen som hänt med världen därute? Det nyanlända barnet talade om folkmassorna, om folkmassorna där någon dött. Finns det någon värld kvar alls?

Skådespeleriet växer i takt med pjäsens utveckling, och i slutet applåderas de in av en hurrande publik. Välförtjänt tycker jag. På vägen hem tänker jag på barnen, på den där mystiska världen utanför. Det finns många möjliga utkomster, och det känns fint att undra – att själv få fundera på de bortglömda barnens slutgiltiga öde.

 Text och foto: Karolina Nilsson

• TEATERFESTIVALEN Norrköping

• 19 maj 2013
  Livingstones barn
  av Isa Schöier
  Regi: Sofia Spångberg och Fredrik Wikberg
• MEDVERKANDE
  Emma Wiklund, Linus Källman, Mattias Nylén, Daniel Viklund

LÄNKAR
Spelprogram Marieborgs folkhögskola hemsida
Marieborgs folkhögskola hemsida
Norrköpings Teaterfestival hemsida
Bättre med en stor Teaterfestival i Norrköping reportage Kultursidan.nu 15/4 2013
Teater Bråddgatan 34 hemsida 

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

Safariguiden Åsa Tjäder Brodd. Till vänster Maria Johansson som gestaltar en sorgsen konstnär med kärleksbekymmer.

I en vanlig lägenhet nära dig

Vi är en liten publik som samlas utanför porten till ett vanligt hyreshus på Kungsgatan. Fler än 15 tar Teater Alter Ego inte in till föreställningen Kollektivet och lördagens första föreställning, premiären, blir snabbt fullbokad. Vår guide Åsa Tjäder Brodd tar emot i lätt tropikhjälm. Vi ska på safari till Kollektivet.

Instruktionerna är tydliga: inte se i ögonen, inte röra någon eller något, ingen direktkontakt med invånarna. Guiden delar ut plastpåsar med skyddsutrustning, påsens röda/gröna färg beroende på vår personliga samhällsstatus. In i huset, uppför trapporna, innan vi går in i boendet till Kollektiv nr 105 anmodas vi ta på de blå skoskydden. Det blir ett prasslande bestyr med påsar och skoskydd, några tar även på andningsskydd, rentav även plasthandskar.

Inne i lägenheten luktar det illa från köket. I hallen möts vi av en person som håller upp mobilen som för att dokumentera vårt besök, hon kommenterar allt som sker, det är positivt eller negativt. Allteftersom presenteras vi för alltfler av de boende.

Teater Alter Ego vill berätta om det som är riktigt viktigt. Oftast spelar man för sluten publik, kommuner, vårdpersonal. Under Norrköpings teaterfestival, som den här helgen är inne på sista varvet, har Maja Engström gett I en bubbla av glas. En monolog om ätstörning, som hon spelat till och från under fem år.

Kollektivet, som de fem medlemmarna i Alter Ego skapat direkt för Teaterfestivalen, är en både fiktiv och effektiv framtidsvision som på ett obehagligt sätt snuddar vid företeelser som finns redan idag. Spelplatsen är en lägenhet man fått låna över dagen.

Låt gå för den snurriga tjejen som fastnat i sin smartphones möjlighet till ett ständig dokumentation av livet. Men steg för steg möter vi fler människor som fråntagits sin värdighet, sitt medborgarskap och sina namn. De är bara nummer och diagnoser. När den förväntade livslängden över- eller underskridits väntar en svart plastsäck som ställs ut på gården.

Skådespelarna gestaltar sin karaktärer på ett tydligt, närmast endimensionellt vis. Det är en air av improvisation över föreställningen, en beredskap för vad publiken kan säga eller ta sig till. Att gå runt i en privat lägenhet är en speciell upplevelse.

Vår guide är mån om att upprätthålla skillnaden till ”de boende”. Hennes språk hör hemma hos en sociolog men en sådan samhällsforskande profession torde höra hemma bland de ”tärande” namnlösa som man nu inhyst på billigast möjliga sätt i boenden. De som älskade någon, de som ville odla kål och sparris och göra sin röst hörda, de som ville odla den kultur som berättar om människors tankar och erfarenheter.

Under vårt besök inträffar ”incidenter”, som vår guide är snabb att skyla över. Vi 15 går lydigt i hennes ledband, trots att den före detta bibliotekarien ropar efter oss att hjälpa den som lider.

Kollektivet är en berättelse om människor i ett boende. Under föreställningen spelar vi med i en berättelse om ytterligare 15 personer som fråntar sig själva sin rätt till handling.

Den tanken dröjer sig kvar. Vad skulle vi göra om det var ”på riktigt”? Dum fråga.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• TEATERFESTIVALEN Norrköping

• 18 maj 2013
  Kollektivet
  av och med Teater Alter Ego
  • MEDVERKANDE
    Maria Bergquist, Åsa Tjäder Brodd, Maja Engström,
    Anna Nygren och Maria Johansson

LÄNKAR
Teater Alter Ego hemsida
Norrköpings Teaterfestival hemsida
Bättre med en stor Teaterfestival i Norrköping reportage Kultursidan.nu 15/4 2013
FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

Gemensam start i Villa Swartz. Konstmuseets och Stadsbibliotekets chefer Helena Persson och Birgitta Hjerpe kan blicka tillbaka på en 100 år gammal verksamhet som slog följe i flera decennier innan de skildes åt. Stadsmuseet kom senare, Bror-Tommy Sturk lyfter dock fram alla de gamla samlingar som skänktes när stadsmuseet var ungt.

Kulturdag och parad 1 juni är bara början

Kulturdagen 1 juni: nya utställningar på Konstmuseet och Stadsmuseet, Kulturskolans Dag, Kulturparad. Det är bara början. Under resterande delen av året ska Norrköping marineras i kulturella begivenheter, som kanske mest ger genomslag bland kommunens yngre invånare, de som kan tänkas bo här om femtio sjuttio år.

– Det blir ett spännande år, säger Konstmuseets chef Helena Persson entusiastiskt.

Dynamiken i hundraårsfirandet riktas i hög utsträckning framåt i tiden. Festivalgeneralen Susanne Ewerlöf berättar om en sommar och höst fylld med aktiviteter för unga som kontinuerligt ska ge avtryck i uppvisningar: Kulturkollo i sommar och Konstprojekt i Skärblacka. På köpet kan Skärblacka få en egen skulpturpark på Ön nära bruket.

Helena Persson lyfter fram att de gångna 100 årens verksamhet hos jubilarerna varit just framåtsyftande och därmed inspirerande för programmakarna. De gamla sådde när de var unga fröna till den framtid som är nu. De har därmed även varit grogrund för en stor del av det sjudande fria kulturlivet i Norrköping som därför bjuds in till såvl Kulturparad 1 juni som till Performancehelgen i slutet av oktober.

Konstmuseet och Stadsbiblioteket har ett gemensamt ursprung. Presskonferensen hålls i klassiska Wadströmska rummet i Villa Swarts, inte utan anledning. Den 22 oktober år 1913 invigdes Villa Swartz som då blev ett allmänhetens kulturhus med bibliotek på bottenvåningen och konstsamling en trappa upp. Villa Swartz, boksamling och konstsamling var donationer, främst av familjen Swartz men även andra medborgare fyllde raskt på i hyllorna och på väggarna.

Till slut gick verksamheterna skilda vägar, 1946 flyttade konstsamlingen in i nybygget tvärs över Kristinaplatsen och biblioteket kunde breda ut sig i Villa Swartz fram till 1973 då det nuvarande huvudbyggnaden stod klar.

För den som vill se de framåtsyftande verksamheterna i historiens ljus finns utställningar och programverksamhet. Stadsmuseet, om än inte årsbarn med jubilarerna, deltar aktivt och öppnar utställning 1 juni. Med på vagnen är också Cnema, som satsar på världens bästa svenska barnfilmer genom hundra år.

Kulturskolans pedagoger både backar upp andra institutioners verksamhet och genomför ett eget musikalprojekt, byggt på Shakespeares Som ni vill ha det med ungdomar i rollerna.

Mer kommer, lovar aktörerna, att fyllas på under det gemensamma jubileumsparaplyet 100 år med staden som scen.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

LÄNKAR
Med staden som scen hemsida
Historiska årtal stadsbiblioteket

FLER BILDER FRÅN PRESSKONFERENSEN – KLICKA

Jurybedömd novelltävling

Novelltävlingen Unga berättare är en plattform för skrivande. Själva utmaningen att tävla kan vara den drivkraft som pushar fram resultatet till mål. Om man inte gör som Ekaterina Zelenkaya, 2012 års vinnare, som skrev sin novell på modersmålet ryska redan för ett par år sedan men tog fram den och putsade på den svenska översättningen.

Arbetet gav den unga norrköpingsstudenten till bättre svenska, vinsten var plats på en skrivarkurs. Framför allt gav deltagandet henne en stark motivation att fortsätta skriva. Ekaterina Zelenkaya kommenterade själva skrivprocessen i vinnarintervjun:

– Det roligaste är att när man skriver, vet man inte än, var och hur det ska utvecklas och vilket slut som väntar på en. Det beror på jag tror att en berättare bara delvis kan påverka detta. Ibland känns det nästan, som om min huvudperson är ”envis” och inte vill följa mina planer; ibland väntar den villrådigt på vad jag ska förberedda för honom/henne (jag hoppas att det inte låter för konstigt!:))

Men nu är det nytt år och ny tävling. Reglerna är enkla, tävlingen är öppen för personer med östgötsk anknytning och som är mellan 16 och 30 år. Novellen får vara max fem A4-sidor. Anmäl dig och skicka in senast 12 augusti.

Tävlingsbidragen bedöms av en jury som väljer ut tio finalister. I oktober läggs de utvalda bidragen ut på Unga berättares hemsida, både som text och som ljudnoveller. Därefter får allmänheten rösta fram den slutliga vinnaren.

Många av deltagarna återkommer flera år i rad. Lusten att skriva är stark.
Text: Ann-Charlotte Sandelin

• UNGA BERÄTTARE Östergötland

• 2013
  Skrivtävling
  Arr: Östsam / Länsbiblioteket / Film i öst

LÄNKAR
Unga berättare hemsida
Läs, lyssna och rösta på Unga berättare reportage Kultursidan.nu 10/10 2012

Utstrålning. Daniel Blomberg har länge velat att Kvartersteatern ska göra en musikal. Nu är det dags för REA – en konsumtionsmusikal.

”Att konsumera är ett sätt att umgås”

– Jag funderade på hur man blir styrd av att leva i ett konsumtionssamhälle. Jag har prövat tanken ur olika aspekter, som ett collage.

Kvartersteaterns ledande dramatiker Anna Nygren har skrivit sitt livs första musikal, REA – en konsumtionsmusikal. Musikalen är svaret på Kvartersteaterns årliga utvärderingar av verksamheten. Flera av medlemmarna ville göra musikal. Sagt och gjort.

– Det utspelas i ett varuhus, en symbol för samhället. Konsumenterna tror att det går att ta sig ur systemet men upptäcker att det inte är så lätt, säger regissören Frida Nyström.

Hon har arbetat med de tio skådespelarna under året. Det har blivit en hel del diskussioner kring ämnet, som ligger nära vardagen, värderingarna och framtiden.

– Det är väldigt svårt att låta bli att konsumera, det är ett sätt att umgås.

Musikal kräver musik och frågan landade slutligen hos Freddie Ross, Jenny Jonas och Robin Velu, tre erfarna musiker och låtskrivare som kompletterar varandra. De fick ett färdigt manus och träffade sedan regissör och författare för att få närmare uppfattning om scenerna som låtarna skulle vara i.

– Vi delade låtarna mellan oss. Sedan kom vi med idéer till melodierna och de andra hakade på och så utvecklades arrangemangen, beskriver Freddie Ross. Låttexterna fick vi ändra på lite så att de fungerade rent musikaliskt.

Själva musikalen tycker han innehållsmässigt är okej:
– Det var väl inget nytt direkt. Det handlar om den självförstörande aspekten av kapitalismen, att resurserna tar slut.

Pressvisningen äger rum mitt under pågående Norrköpings Teaterfestival, där Kvartersteatern varit en av de större aktörerna. Det är dock främst barngrupperna som visat upp sig, med enstaka tillägg med tonårs och vuxenskådespelare. Den verksamhet som riktas mot den äldre publiken, låt oss kalla målgruppen för unga vuxna även om övre åldersgräns saknas, sprids ut under året. Fredag 24 maj är det alltså dags för en ny premiär.

Vi får höra smakprov på två av de 11 låtar som ingår i REA. Skådespelaren Daniel Blomberg sjunger om vilsenheten i konsumtionen, stämd i moll. Så byter han tonart och det blir en glad melodi om en känd programledare, allt mer ironiskt hållen.

– Det kanske är synd om Ernst Kirchsteiger, att han inte förtjänar det som person, men han blir en symbol för konsumtionen, funderar Frida Nyström

– Å ena sidan så är det Ernst Kirchsteiger i tv, å andra sidan Lyckfällan och Arga snickarn. Platsar du inte i det ena programmet så blir du hånad i det andra. Det blir så tydligt att vi lever i ett samhälle som inte är för alla. Klarar du inte av det så är det ditt personliga problem, tar Anna Nygren vid.

Samtalet vid scenkanten lämnar föreställningen men fortsätter: om att kasta mat, om att byta trendstil i hemmet, om att till och med mottrender som ”miljövänliga” kläder och second hand/vintage är ett sätt att driva på konsumtionen. Snart blir det REA.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Robert Betts och Sandra Tengvall

• TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

• 24-26, 31 maj, 1 juni 2013 kl 19
  REA – en konsumtionsmusikal
  av Anna M Nygren
  Regi: Frida Nyström
  Musik: Freddie Ross, Jenny Jonas och Robin Velu
  Arr: Kvartersteatern
  Entré: 50 kr/ 20 kr (medlemmar 0 kr)
  • MEDVERKANDE
    Susan Andersson, Daniel Blomberg, Johan Eliasson, Jan Gustavsson
    Caroline Hermansson, Annette Ingelvik, Weine Johansson, Maia Lee Lind,
    Mattias Eriksson, Josefine Björklund

LÄNKAR
Kvartersteatern hemsida
Teater Bråddgatan 34 hemsida

FLER BILDER FRÅN PRESSVISNING och REPETITION – KLICKA

Återblickar. Scenografen Agneta Skarp har varit Östgötateatern trogen hela sitt yrkesliv. För fotografen Anders Mattsson var det ett steg på vägen mot större uppdrag. De ställer ut tillsammans på NP33.

Ett rejält fragment av teaterns historia

De har lyft fram teatern under hela sitt yrkesliv, nu sätts ljuset på deras egna gärningar. Scenografen Agneta Skarp och fotografen Anders Mattsson fyller tillsammans upp en hel vinge i NP33:s stora konsthall under hela sommaren med utställningen Fragment av ett yrkesliv inom teatern – scenmodeller, kostymskisser, kostym, foto.

Agneta Skarps skisser och scenmodeller ger tillsammans med de inlånade kostymerna en både generös och intensiv stämning av teater-bakom-kulisserna än vad en äkta loge kan erbjuda. Det balanseras effektfullt av Anders Mattssons svartvita fotovägg med scenbilder. Sammantaget serveras här ett rejält fragment teaterhistoria, dels den som löper över tid och visar de långa linjerna, dels nedslaget under en speciell period, åren 1967-1970.

När nu de två forna arbetskamraterna träffas märks en glädje, minnena flödar även om de aldrig möttes särskilt ofta när det begav sig. De är överens om att de båda varit med om teaterns bästa tid. Agneta Skarp upplever att teatern är mer fragmentarisk i dag.

– Förr var den mer tydlig i sitt budskap. Nu lägger man mer på publiken och litar på att den förstår, säger Agneta Skarp.
– Vi var med om den goda tiden för teatern när det gick framåt i samhället. Nu är det för dyrt att vara kulturkonsument för många.

Agneta Skarp började som scenografelev vid Norrköpings teater och stannade kvar på Östgötateatern fram till pensionen. En gärning som belönades med Broocmanpriset, Norrköpings tidningars kulturpris, 2012. Djupdyker man i hennes del av utställningen så anar man de teaterhistoriska vingslagen. Där är en scenbild från Lilla teaterntiden, det närmaste teatern kom det nya ”svarta lådan”-idealet. Agneta Skarp visar hur hon lät lägga klinker på golvet till spanska Bernarda Albas hus så att det skulle höras hur skrämmande fru Bernarda var när hon gick.

Hon berättar hur patinering, att ge kostymerna ett slitet utseende, kom med Haren och vråken – och hur ledsna de skickliga sömmerskorna blev över att se sitt arbete smutsas ner och förstöras. Hur scenljuset utvecklats, den tomma bakgrunden till Spelman på taket:s scenmodell fylls med skymningsfärger på ett scenfoto.

– När jag började 1967 hade teatern fortfarande fasta scenbilder, för ute- och innemiljöer. Verkstäderna var enklare. Vi hade bara snickeri och måleri, men inte smedja som vi har nu, säger Agneta Skarp.

Men det är lättast att bli överväldigad. Här hittar vi praktkläder, ingen har haft anledning att sprätta upp eller sy om de magnifika kostymerna till Maria Stuart. I samma överdådiga del av utställningen är det lätt att känna igen Röda Nejlikan som fått stort utrymme, den uppsättningen krävde 150 skisser till 150 kostymer. Här står en handfull och glänser.

– När vi börjar med en uppsättning så träffar jag regissören och vi pratar, pratar, pratar. Sedan går jag hem och skissar. Efter ett tag kommer jag tillbaka till regissören och visar – är jag på rätt väg?

Det är pedagogiskt upplagt. Uppsättning efter uppsättning presenteras med kostym, skisser och scenmodell, och gärna programblad. Urvalet grundar sig till stor del på vilka kostymer som funnits kvar i teaterns kostymförråd. Agneta Skarp vet att berätta om varje uppsättning, hur Eiffeltornets då moderna arkitektur fick lysa igenom i scenografin till Dreyfuss. Hur lika de båda uppsättningarna (1986 och 2008) av Arsenik och gamla spetsar är, för att manusförfattaren styr och ställer med fönsternischer, dörrar och gömställen.

– Det är så många som inte förstår vad jag gör som scenograf. Jag är inte ens säker på att min familj förstår fullt ut. Nu kan jag visa dem.

Anders Mattsson halkade in på Norrköpings teater som frilansfotograf på ett bananskal 1967. Efter några år tog han sig vidare till Malmö teater efter att ha visat upp arbetsprover som uppenbarligen hette duga, efter mötet åkte han hem, köpte tårta och tog med till teatern: ”Hej och tack för mig”.

– Jag spelade amatörteater med ABF på Hemgården, med Gun Jönsson och Torsten Sjöholm som ledare. De ville att jag skulle bli skådespelare, men nej, att behöva lära alla dessa läxor.

Statist kunde teaterintresserade fotograflärlingen Anders Mattsson tänka sig att vara. Och en dag när han stod sin silverfärgade teaterkostym i kulissen under repetitionerna av La Traviata så tog han en bild med kameran. Gun Jönsson såg bilden, talade med teaterchefen John Zacharias och snart var Anders Mattsson extrafotograf på Östgötateatern. 150 kronor per uppsättning nästan dubblerade Ateljé Beckmans fotolärlings månadsinkomster.

– De hade redan två fotografer, så jag fick ta varannan pjäs, mest de mindre uppsättningarna.

Om det är som det ofta är i dag, att just de mindre uppsättningarna var mer experimentella än de större och att fotona därför blev mer spännande, och just det som övertygade Malmös dåvarande teaterchef Gösta Folke att anställa den driftige unge mannen från Norrköping får vara osagt.

Här och nu ser vi foton från en rad uppsättningar. Några titlar har sjunkit ner i den allmänna glömskan, som Leonce och Lena, det allra första uppdraget som vännen Torsten Sjöholm regisserade, och den militärkritiska Hoppa, vi har nät. Andra ingår i teaterhistorien – Hemmet, Spöksonaten och Blodsbröllop.

En naken Svend Bunch, bortsett från hand- och fotfängsel som bara anas på bilden, hoppar högt med uppåtböjd kropp i skådespelet Galilei. Teaterhistoria – det var Svend Buch som startade Östgötabaletten.

Det är roligt att se Östgötateaterns skådespelare, en ung Mona Lundgren, en ändå yngre Olle Johansson som hembiträde. Här finns mycket igenkänning för de som tillhörde teaterpubliken redan då. Vi andra får titta och gissa, en lista och siffror i ett hörn identifierar uppsättningarna.

– Jag har skannat de negativ som gått att skanna, kommenterar Anders Mattsson urvalet.

Scendramatiken framhävs med starka kontraster. Anders Mattsson vill inte ta åt sig äran, mer att han tog de bilder som var möjliga i dåtidens scenljus som belyste skådespelarna men lämnade fonden i ett dunklare ljus. Kanske att just de mindre uppsättningarna, eller om det var den tiden på teatern, hade mindre av scenografi och kulisser att belysa och därmed att fotografera. Anders Mattsson pekar på en dramatisk motljusbild av en skäggig Johan Zacharias ur Tango.

– Motljus är oerhört tacksamt för en teaterfotograf. Men vita kläder och vita dukar, nej fy!

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• NP33 / GALLERI SANDER Norrköping

• 14 maj – 29 september 2013
  Fragment av ett yrkesliv inom teatern – scenmodeller, kostymskisser, kostym, foto
  Agneta Skarp – scenograf
  Anders Mattsson – fotograf

LÄNKAR
Anders Mattsson hemsida
NP33 hemsida
Östgötateatern hemsida
Agneta Skarp lyfter på kjolarna igen reportage Kultursidan.nu 5/5 2013
Handkopierat av Anders Mattsson på NP33 reportage Kultursidan.nu 22/10 2012

FLER BILDER FRÅN AGNETA SKARP – KLICKA

FLER BILDER FRÅN ANDERS MATTSSON – KLICKA

Pirrig premiär för Kulturskolans elever som deltar med pjäsen Katten som inte blir accepterad som katt på Norrköpings Teaterfestival.
På bilden syns Jennifer Siltberg som gör elake Måns.

Känslor och situationer som ligger nära

Det är sju modiga tonårstjejer som står på scenen. I drygt en termin har de träffats en timme i veckan och arbetat tillsammans med sin teaterlärare Bawan Ahmad på Kulturskolan. De har provat sig fram via improvisationsövningar och slutligen arbetat utifrån ett färdigt manus. De har pluggat repliker på egen hand och repeterat tillsammans. Nu är det dags att möta publiken för allra första gången.

Vi får följa med till Uppsala och se hur det går till när Pelle träffar de andra katterna i staden – Måns med Bill och Bull i släptåg, påhittige Konrad, snälla Gammel-Maja i Domkyrkotornet och sist men inte minst söta Maja. Visst, premiärnerverna tar över ibland, men med lite sufflering är de snart på banan igen. Några vältajmade repliker lockar fram skratt.

Berättelsen med teman som att vara ny i gänget, att inte riktigt passa in och att stå emot eller följa grupptrycket känns som ett bra val för denna nybörjargrupp. Här finns känslor och situationer som ligger nära eleverna och som de säkert kunnat hämta erfarenheter från egna upplevelser.

Eleverna är märkbart lättade vid applådtacket – vilken anspänning det måste ha varit med alla repliker, kostymer, smink och alla förväntansfulla vänner och släktingar i publiken. Nu har de nått målet och jag hoppas, när de hämtat sig lite, att de känner sig redo att fortsätta utforska teaterns underbara värld.

Text och foto: Felicia Eriksson

• TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

• Norrköpings Teaterfestival 2013
  14 maj
  Katten som inte blir accepterad som katt – fritt efter historien om Pelle Svanslös
  Manus/regi: Bawan Ahmad
  Arr: Kulturskolan
  • MEDVERKANDE
    Mathilda Abrahamsson Pelle
    Jennifer Siltberg Måns
    Claudia Akyol Bull
    Matilda Wallenborg Bill
    Afrodite Johansdottter Konrad
    Elsa Rezvani Gammel-Maja
    Evelina Karlsson Maja

LÄNKAR
Kulturskolan hemsida
Norrköpings teaterfestival hemsida

FLER BILDER FRÅN EFTERMINGLET – KLICKA

”Vi kan producera bra lågbudgetfilm”

Äntligen har thrillern Snittet urpremiär på Cnema. Med hjälp av goda vänner både framför och bakom kameran, den östgötska skärgården och en intrig, som utvecklats genom intensivt bollande har, regissören Mats Huddén och filmaren Bosse Lindström skapat en långfilm.

Snittet tar upp minst sagt obehagliga saker. Ämnet är illegal organhandel och här är det svenska patienter som får dela med sig av sitt innersta. Mats Huddén själv spelar den kirurg som dras in i handlingen när dottern, spelad av kristin Kindbom, kidnappas.

– En svensk lågbudgetfilm sägs kosta mellan 6 och8 miljoner. Vi ligger avsevärt lägre och kan och vill visa att vi kan producera bra filmer för överkomliga kostnader, kommenterade Bosse Lindström redan inför förhandsvisningen i december.

Efter premiären på Cnema hoppas man att intresset för filmen ska växa. Upphovsmännen ser både svenska och utländska tv-bolag som målgrupp, både på grund av den intressanta intrigen och miljöskildringarna.

– Vi har fantastiska naturscenerier i Östergötland, inte minst skärgården, sade Mats Huddén under pågående klippningsarbete.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• CNEMA Norrköping

• 19 maj 2013 kl 15
  Snittet
  En film av Mats Huddén och Bosse Lindström
  • MEDVERKANDE
    Pamela Holmberg, Kristin Kindbom, Caroline Albrecht,
 Mats Huddén, Willy Boholm, Mattias Schönbeck, Fredrik Pettersson, Lennart Holmqvist m fl

LÄNKAR
Snittet trailer youtube
Mats Huddéns thriller Snittet är klar reportage Kultursidan.nu 13/12 2012

Repetitionerna är redan igång

Folket i Skinnarviksbergen är årets folklustspel i Cederdalen. Repetitionerna har nyligen inletts meddelar Andreas Sneckenberg. Premiär i Cederdalen i Ingelsta, framför det lilla huset med verandan, strax efter midsommar, närmare bestämt den 28 juni.

Förra året tog ensemblen paus men nu är det alltså dags igen för ett nytt folklustspel av Gideon Wahlberg.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sven Mårdh

• CEDERDALEN Ingelsta, Norrköping

• 28 juni – 13 juli 2013 tisdag – fredag kl 18, lördag – söndag kl 19
  Folket i Skinnarviksbergen
  av Gideon Wahlberg
  Arr: Cederdalen Kultur & Teater

LÄNKAR
Cederdalen klockar in ännu en succé bildreportage Kultursidan.nu 3/7 2011

Idékläckare. Johan Lamberth har engagerat sig starkt i både Braskjubiléet och i utställningen på Slotts- och Domkyrkomuseet i Linköping.

Kopieboken ger inblick i biskopens tankar

Det är biskopens, Hans Brasks, år i år. Och det är till stor del prästen Johan Lamberths förtjänst, han talade för att man borde uppmärksamma att det gått 500 år sedan Hans Brask vigdes till biskop över Linköpings stift, som då var det största och mäktigaste stiftet i Sverige. Den mäktige och mångkunnige biskopen – kyrkoman, jurist och företagare – var den siste store katolske biskopen, till slut tvungen att ge upp mot kung Gustav Vasas lutherska påbud.

Sagt och gjort, en kommitté bildades som ordnade hemsida som paraply för alla arrangemang som genomförs under jubileumsåret. Utöver information om biskopen själv ryms där ett kalendarium med guidningar, utlandsresor, teaterföreställningar och föreläsningar. Biskopen har till och med en egen sida på Facebook.

Nu guidar Johan Lamberth med lätt hand i utställningen Här till nödd och tvungen. Den är insprängd i de permanenta utställningarna i Slotts- och Domkyrkomuseet i Linköping.

Det är rentav så att med Braskperspektivet ser man på de fasta utställningarna med nya ögon. Rökelsekaren användes inte när kyrkan omsider reformerats till den lutherska läran. Den lilla röda modellen av biskopsborgen studeras noggrannare än det stora vita vasaslottet som byggdes med borgen som grund.

Och nog skulle man vilja tjuvlyssna på samtalet mellan den erfarne Hans Brask och den unge kung Gösta, ett möte som ägde rum 1523 om än kanske inte just i Vasarummet där de manshöga dockorna är placerade.

I museets dunkla skattkammare ryms föremål av både silver, pergament och textil. Johan Lamberth är mer än nöjd med att museet kan garantera såväl luftmiljö som säkerhet och därmed kunnat ta hem medeltida praktfulla kyrkoklädnader, avsedda för högmässan, från Stockholm. Däribland mässhakar som biskop Hans Brask med största säkerhet använt. En liten docka visar biskopen i full ornat, med mitra på huvudet, casula över dalmatika och alba och med kräkla i handen.

Linköpings silverskatt är åter på besök tillsammans med en lustig akvamanil (funnen i Vreta). Det är en vattenbehållare i form av ett lejon(?). Själva skatten består av en statyett av den heliga Katharina och nattvardskärl – vinkalk och oblatpaté samt den höga monstransen där oblaterna förvarades när det inte var nattvard.

Något av det viktigaste och som ger historikerna djup inblick i biskopens liv, tankar och arbete är hans kopiebok som finns bevarad. Det är en tjock pergamentlunta där biskopens skrivare kopierade alla brev och meddelanden till och från biskopen, smått och stort, om kyrkan och politiken på alla nivåer. Det är fullt läsligt än idag – en del är rentav skrivet på svenska. Den mäktige och kunnige biskopen korresponderade självfallet med de lärde på latin.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• SLOTTS- OCH DOMKYRKOMUSEET Linköping

• Öppet hela året 2013 tisdag–söndag kl 12-16
  Här till nödd och tvungen
  Utställning om biskop Hans Brask och hans tid

LÄNKAR
Biskop Brask 1513 – 2013 jubileumsårets program
Slotts- och Domkyrkomuseet hemsida
När biskop Brask blir avklädd sin makt recension Kultursidan.nu 4/5 2013

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGARNA – KLICKA