• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Åke Bjurhamns inandning på NP33

Kulminationspunkten. Åke Bjurhamn framför Malevichsvitens sista, stora verk.

 

Utrop i moll möter ett vågsvall

 

– Det här är utställningens kulminationspunkt. Jag fick måla om den sex gånger. Åke Bjurhamn fotograferar den just avklarade hängningen med sin iPad och går sedan lite närmare det största verket som hänger i eget majestät på gaveln i det långsmala rum som bär Chamberts namn. En stor svart kvadrat på en stor röd botten.

– Jag tejpade för att det skulle bli raka linjer men det blev ändå lite stänk, som jag genast torkade bort. Det syntes ändå. Det är tunna, tunna lager, som höjer lystern, säger han belåtet.

Med utställningen bjurhamn bach malevich (gudarna vet varför han använder den engelska stavningen av Kasimir Malevitj namn) återvänder Åke Bjurhamn till ungdomens hjälte. När Moderna museet i Stockholm för cirka tio år sedan ställde ut ett då nydonerat verk av Malevitj åkte förstås en ivrig Åke Bjurhamn dit.

– Jag drabbades.

 

Inspirerad.
En svart kvadrat på vit botten är Åke Bjurhamns första verk i serien
som målats mellan 2006 och 2013.

 

Av Svart och vit. Suprematistisk komposition, 1915. Det äldsta verket i utställningen på NP33 är från 2006, Åke Bjurhamns svar på den starka upplevelsen på Moderna museet. En svart kvadrat på vit botten i andra mått och proportioner än mästarens allra första verk från 1913, utställt 1914. Som han säger, hans enda möjlighet att själv kunna få sin egen Malevitj-tavla.

– Den första fick vila i tre år innan jag bestämde mig för att göra en serie målningar, men inte från vitt utan från färger. Färgerna är det jag tillför.

Malevitj, berättar Åke Bjurhamn, gjorde till sist den ultimata målningen Vit kvadrat på vit botten.

– Längre kan man inte komma.

Men är det inte kopiering eller plagiat vi ser här? Vad skiljer Åke Bjurhamns verk från design?

– I dag är det 99 år sedan Malevitj visade sin Svart kvadrat på vit botten första gången. Det är världskonstens allmängods, man arbetar inte med lånta fjädrar utan tar nya tag utifrån det. För mig är Malevitjs idé så viktig att jag måste göra något av det. Jag är konstnär. Det här är inte underlag för möbeltyger.

 

Tonbild. En kontrapunktisk hängning.
Som en notskrift. Varje färggrupp är en melodi, som bryts av nästa tema.

 

Detta ”göra något” inkluderar Johannes Sebastian Bach. Närmare bestämt dennes Kantat för 11:e söndagen efter trefaldighet. Sopranen Magdalena Koženas röst ljuder i rummet, inte som diskret muzak utan som en viktig angelägenhet, ett samtal, nej, ett stämningsfyllt utrop i moll möter de färgstarka tavlorna, vågsvallet på väggen.

– När Malevitj dog 1936, jag har sett en bild från begravningen, då hängde man hans verk omkring kistan med Svart kvadrat på vit botten närmast över.

Åke Bjurhamn gör ännu en konsthistorisk reverens, till Gunilla sköd-Feiler och Dror Feilers uppmärksamnade installation Snövit och sanningens vansinne på Historiska museet 2004. Också där användes Bachs kantat.

Man kan se bjurhamn bach malevich som en i ljud och ”notbild” tecknad sista hälsning till den abstrakta konstens pionjär. Eller som en konstnär som inspirerat doppat penseln i sina egna färgblandningar. Prövat form och färg från en målning till nästa.

– Jättekul! Jag är inte någon konstnär som ritar gubbar. Min bärande idé i konsten är ju färger.

Färgerna, turkost, orange, rosa, rött och lite till, är så starka att först i efterhand ser jag att formen stannat kvar trots att uttrycket förändrats.

– Nu blir det inte fler. Jag målar antingen fluffigt eller stramt. Det strama är inandningen som måste till innan man andas ut.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

CHAMBERTS RUM, NP33 Norrköping

7 – 22 september 2013
Vernissage 7/9 kl 12-15
bjurhamn bach malevich
Åke Bjurhamn

 

LÄNKAR
Åke Bjurhamn hemsida
NP33 hemsida
Kasimir Malevitj wiki
Malevitj på Moderna museet hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157635405466622″]

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.