Den gamle och galten. Sven Wollter, 80 fyllda, berättar att hans barn insett att han mår bättre av att arbeta.

 

”Det bärande temat är heder”

 

Ett svart lurvigt vildsvin med plirande ögon väntar på oss i hörnrummet på Östgötateaterns kansli. ”…om de visste hur den gamle galten lider”, säger jag. Sven Wollter svarar direkt med hela citatet ur Ragnar Lodbroks saga: ”Grymta månde grisarna om de visste hur den gamle galten lider.”

– Men det är väl inget de lär sig om i skolan längre, grymtar Sven Wollter.

Han visar sig vara en sympatisk man, beläst, historieintresserad. Vi diskuterar hur mycket vikingar svenskarna var, och hur mycket vi satt likhetstecken mellan danska och norska vikingar som for i västerled och de svenska som for i österled. Skånske vikingen Röde orm, författaren Frans G Bengtssons skapelse for i båda riktningarna – och – säger Sven Wollter:

– Jag tror att Frans G Bengtsson hade på fötterna när han skrev. Han var historiekunnig.

Tiden är begränsad, denna dag står media i kö för en kort stund med Sven Wollter som spelar huvudrollen i Swedenhielms. Något måste vi ändå beröra Östgötateaterns Kabaré för hemlösa och rabaldret som uppstod kring den. Det var ju ändå Kultursidan.nu:s medarbetare Sven Åke Molund, en socialt engagerad senior, som meddelade sin glädje över Sven Wollters initiativ på Facebook. Där han blev uppläxad av självaste kulturministern, två gånger.

– Första gången skrattade jag. När hon skrev igen för andra gången skrev jag direkt till Aftonbladet.

Jo, den artikeln har jag läst liksom flera andra, däremot inte ett ledarstick i Dagens Nyheter som fortfarande gör Sven Wollter upprörd.

– Det är ett gräsligt ledarstick. Med ett citat från 1976 som redan då var förfalskat. Jag skrev ett genmäle direkt, 1 mars, men det har de inte tagit in. Sedan har jag legat i brevväxling med DN:s ledarsida.

Mest gläder ändå själva resultatet av Kabaré för hemlösa, som blev mycket lyckat, förmodligen till stor del tack vare uppståndelsen.

– Det är ju fantastiskt. Hela människan kan hålla Ria-center öppet på söndagarna. Och vi tänker göra det här i Linköping till hösten, inför nypremiären av Swedenhielms.

 

Sven Wollter är en rese, med plirande blick.

 

Äntligen är vi alltså framme vid Swedenhielms, Hjalmar Bergmans komedi om den fina men fattiga familjen vars ekonomiska överlevnad står till hoppet om Nobelpriset. Sven Wollter spelar vetenskapsmannen och uppfinnaren Rolf Swedenhielm, en man som han säger ”sjunger hederns lov i alla tonarter”.

– Det bärande temat hos Swedenhielms och hos Hjalmar Bergman är heder. Det är en historia om en förfalskning, som hos Ibsen, jämför Sven Wollter och utbrister:

– Hedern är satt på undantag i vår tid. Kan du lura till dig så är du bra. Det sägs att det elfte budet är: ”Du ska inte åka fast”.

Sven Wollter jämför Hjalmar Bergman med sin egen far – som ansåg att man ska stå för vad man gjort och bära sitt namn med heder. Den inställningen gick i arv till sonen Sven som fick mellannamnen Justus (rättvis) Fredrik (fredshärskare). Och det är hedern han skriver om i sin personliga förklaring till sin uppmärksammade politiska åskådning som kommunist.

Hjalmar Bergman var radikal, menar Sven Wollter. Redan i romanen Markurells i Wadköping var Hjalmar Bergman inne på temat om heder. Markurell landar på jorden när han upptäcker att han inte är far till sin älskade son.

– Han accepterar det. Ibland får man känslan av klassiskt ödesdrama, att Hjalmar Bergman bestraffar hybris.

Samtidigt anser Sven Wollter att Swedenhielms är en modern pjäs rent dramaturgiskt.

– Där finns familjegreppet. Och ett klassperspektiv som bärs upp av hushållerskan, Boman, som är Swedenhielms svägerska. Vår regissör lägger stor vikt vid hushållerskan.

Sven Wollter trivs bra i Norrköping trots de långa dagarna. Han har varit på plats och repeterat sedan 29 januari. Ensemblen jobbar med delade turer, som i sjukvården. Ett tidigt pass fram till 15, sedan är de lediga till 18. Pausen behövs, tänker han.

– Och ungdomarna ska hem till sina barn, säger han om de yngre kollegorna.

Han trivs bra i Norrköping, inte minst med regissören Pontus Plænge som var den som frågade Sven Wollter om han ville spela Swedenhielms.

– Han jobbar med öppna skott och utgår från skådespelarna. Men jag ser att han har en plan. Så möts hans plan för helheten med våra individuella planer för våra roller.

Uppsättningen på Östgötateatern blev startskottet för en ny turné för Sven Wollter. Egentligen hade han redan lämnat scenen, på Stockholms stadsteater som varit hans huvudarbetsplats de senaste decennierna.

– Jag kom överens med teaterchefen Benny Fredriksson att avsluta där med Shakespeares Kung Lear och gjorde den i höstas. Och trodde att det var det.

Men Pontus Plænge ringde alltså om Swedenhielms och Sven Wollters idé föddes.

– Jag sa ja till detta och kom på att göra ytterligare gästspel på teatrar som betytt mycket för mig. Det handlar om slutomgången av mitt yrkesliv.

Näst på tur står Strindbergs Ett drömspel på Norrbottensteatern, en ”mycket egen variant av Karl och mig”. Med Karl avses sonen Karl Seldahl.

– Sedan blir det Riksteatern och Aftonens ämne är kärlek tillsammans med en tidigare sambo, Eva-Britt Strandberg. Vi har en dotter ihop som är 47 år.

Ännu längre fram i tiden blir det ett återbesök på Göteborgs stadsteater, med en än så länge obestämd pjäs.

– Man kanske inte ska planera för långt i förväg. Jo, planera kan man, sen får man se vad det blir.

 

Det susar i säven. Den har jag också spelat.

 

Om att vara 80 år och fortsätta arbeta säger han:
– Det är inte så många människor i min bransch som orkar hålla på så här länge. Barnen har frågat om jag inte ska sluta. Men då sa jag att ”Jag kan lägga av och sätta mig i en rullstol. Kommer ni och hälsar på mig? Varje dag?” Nu tycker de att det är bra att jag håller igång.

Och om jag tror att han tar det lugnt och ledigt i helgerna så får jag svar på tal. I lördags underhöll han vid Skånska Akademiens årsfest. På söndagen flög han upp till Luleå och kulturradioprogrammet Kontext.

– Kerstin Wixe ställde frågor om min bok, Pojke med pilbåge.

Till sist tar vi några snabba foton. Sven Wollter och vildsvinet. Sven Wollter vid en pelare i rummet. Så får han syn på några av Agneta Skarps kostymskisser från Det susar i säven  och lyser upp.

– Den har jag spelat på Stockholms stadsteater. Jag var Grävlingen och Peter Harryson var Paddan. Det var en jättesuccé, vi spelade den i tre år!

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

LÄNKAR
Hjalmar Bergman wiki
Sven Wollter wiki
Sven Wollter politisk åskådning
Swedenhielms info
Östgötateatern hemsida
Makalös Cabaret för Hemlösa blev succé reportage Kultursidan.nu 3/3 2014

FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157642242567095″]