Marken brinner inte längre. Ung scen öst lade ner föreställningen i stället för att ge den en nypremiär i Norrköping.

 

Den interaktiva teaterns mästare gav upp

 

Varför ställde Ung scen öst in nypremiären av Marken brinner i Norrköping? Efter disciplinproblem under föreställningarna i Linköping har frågorna duggat tätt. Hur kan den interaktiva teaterns mästare ge upp så lätt?

Idag onsdag den 19 november skulle Ung scen östs föreställning Marken brinner haft nypremiär på Teater Bråddgatan 34 i Norrköping. Sedan en vecka vet vi att det inte blir så. Enstaka elever har attackerat skådespelarna under föreställningarna med glåpord och genom att kasta saker på dem under flera av föreställningarna i Linköping. Marken brinner, men inte i Norrköping. Något har gått väldigt mycket fel.

 

Ung scen östs konstnärliga ledare Malin Axelsson presenterade spelåret vid Östgötateaterns upptakt.

 

Jag backar bandet till spelårsupptakten 31 juli, Kultursidan.nu rapporterade:
– Vi vill prata om nuet med vår unga publik, säger Ung scen östs chef Malin Axelsson och spelar ut sina kort för spelåret med hjälp av sin ensemble. I gymnasieföreställningen Marken brinner ger ett poetkollektiv röst åt förra sommarens uppror i Husby men även i andra liknande områden i andra länder. Frågor ställs och polisens och medias roller granskas.

Regissören Nasim Aghili har skrivit pjäsen i samarbete med nätverket Revolution Poetry, ett nätverk av poeter med förortsförankring.

Alltså poesi. Alltså ungdomsupproret i Husby sommaren 2013 och med speglingar av liknande händelser på olika platser i världen. Corren rapporterade om ungdomsupplopp med gänganknytning i stadsdelen Ryd i Linköping vintern 2014. Men då med anknytning till kriminella gäng.

Ung scen öst använder sig alltid av provpublik. Den här gången vände de sig till Skäggetorpsskolan som de ofta samarbetat med vid tidigare uppsättningar. Men efter ett tag drog sig skolan ur, rektorn Kajsa Andersson menade att det blev för provokativt trots det intressanta upplägget.

Det borde ha ringt en varningsklocka där. Eller snarare, den ringde men för döva öron.

 

Även publiken uppmanades att röra sig över spelytan vid flera tillfällen.

 

2 oktober var det därför dags för urpremiär. Den stiliserade scenografin, ljusspelet och färgsättningen på kostymerna signalerade tydligt att det är fråga om teater. Inte bara skådespelarna klev på de smala broarna vid scenens utkant, som i leken ”Inte nudda marken”. Även publiken bjöds ibland in till medskapande delaktighet i rummet. Teaterleken blev het.

De två recensioner jag hittat och läst var båda tvetydiga. Recensenterna såg en vilja att sätta viktiga frågor under lupp. ”Ämnet är hyperaktuellt och föreställningen torde ge upphov till många diskussioner i skolor och på arbetsplatser.” skrev Christer Fällman i Corren. ”Här söks alltså inte någon kärv realism. Istället knådas och upprepas ord, tankar och känslor, som rör sig fritt mellan South Central och Skäggetorp, men som framförallt tvingar oss att ta in, se höra och känna, en ilska född ur marginalisering och ett politiskt medvetande som tar form och formar dess bärare.” skrev Erik Berggren i Feministiskt Perspektiv.

Däremot såg Fällman svagheten i att skådespelarna mer blev megafoner à la 1960- och 70-talens teater, än självständiga personporträtt. ”Konstnärligt vore det bättre om också den andra sidan fick ett par gestaltande porträtt, till exempel en polis och en ’medelsvensson’.”

Även Erik Berggren värjde sig emot slagorden, risken finns att de blir för platta.
”Pjäsen hade kunnat ge mer utrymme åt det och överhuvudtaget mått bra av att ibland sakta ned och låta frågor om hur politiken och solidariteten kan skava få hänga längre i luften.”

 

Boken.

 

Ung scen öst brukar vara bra på interaktivitet, de har till och med skrivit en bok om detta Att delta på djupet. Jag fick den redan i somras men det är först nu jag läser i den för att söka svar på de frågor som uppstått.

Det är lättläst, begripligt och jag minns värmen i Om vi kunde gå hem till mig som regissören Nasim Aghili skapade förra året tillsammans med skådespelarna. Det var mer av en lek med lekande vuxna än en teater, som vi känner begreppet, för barn. Kanske den var mer angelägen för vissa barn än för andra, men så är det med allt som kommuniceras.

Boken relaterar till fenomen som lajv (rollspel), happenings och till uppsättningar jag sett och inte har sett. Ung scen öst prövar interaktivitet om och om igen. Jag läser in en uppriktig vilja till att ge publiken en bra och angelägen upplevelse och en reell delaktighet på individplanet. Rentav så att teater kan vara en plats där man tränar sig för att påverka verkligheten.

 

Högt tempo och hetsande röster.

 

Men den här gången gick det överstyr. I teaterdunklets anonymitet var det lätt för några i publiken att kasta ur sig verbala hot, rasistiska tillmälen mot skådespelarna, och kasta pennor på dem. Pennor som de fått av teatergruppen för att uttrycka sig. Det gjorde de. Några har kluddat hakkors med dem på teaterns bänkar. De flesta ”skötte sig” alldeles utmärkt. Några uppskattade säkert föreställningen.

Polisen i Linköping skickade, bland annat via Facebook, ut en inbjudan att besöka skolorna efter att ha sett uppsättningen. Förmodligen för att förklara att de inte ”avrättar” folk.

Ung scen öst ställde in flera föreställningar, anställde ett par pedagoger och körde igång igen i Linköping. I Norrköping ges föreställningen inte en chans, trots de anställda pedagogerna. Den läggs ner före nypremiär. Av arbetsmiljöskäl. Hur kan den interaktiva teaterns mästare ge upp så lätt?

Press, radio och tv har rapporterat om problemen. Ungdomar som sett pjäsen uttalar sig i media.

Norrköpings Tidningars kulturredaktör Mats Granberg tycker att beslutet om nedläggning är fel: ”The show must go on”. Teatervänner på Facebook funderar och förundras över att skådespelarna inte klarar ut att hantera situationen. Några spekulerar i att pjäsen är dålig. Det är lätt att dras med in i drevet.

 

Hur långt får teatern gå? Hur långt får publiken gå?

 

Regissören Nasim Ahjili och Ung scen östs konstnärliga ledare Malin Axelsson menar sig ha insett hur svårt det är att göra en föreställning om den strukturella rasism som de upplever i samhället.

Hur det nu än är med den saken. I vårt mångkulturella samhälle frodas fördomarna om den andre. Här finns rasism, sexism, hederskultur, kvinnohat, manshat. Och ännu mer av kärlek, förståelse, omsorg, acceptans. Finns och har funnits.

Det borde inte komma som en överraskning att när man sätter verktyg i händerna på någon så kan de vändas emot en. Det som förvånar är att Ung scen öst inte reagerade när provpubliken svek. Det som förvånar än mer är att Ung scen öst förvånas och lägger ner, i stället för att arbeta om föreställningen, öka improvisationsberedskapen. Nå sin publik.

Det ingår nämligen i deras uppdrag som länsteater att nå sin publik. Då går det inte att säga att pjäsen var bra men publiken dålig, eller en del av den strukturella rasismen.

Jag har inte heller sett Marken brinner. Jag hade sett fram mot att se den. Efter att ha läst alla artiklar är jag tveksam. Vi vuxna ska vara försiktiga med de unga. Framför allt ska vi inte förutsätta något. Inte ens att det är på deras sida vi står.

För som de säger i West Side Story: ”Du har aldrig varit i min ålder.”

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Ann-Charlotte Sandelin Markus Gårder / Ung scen öst

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LÄNKAR
Artiklar och recensioner Corren (inloggning krävs) Feministiskt perspektiv REC   Feministiskt perspektiv Nyhet  Folkbladet SR  SVT
Polisen i Linköping Facebok
Ung scen öst hemsida Facebook
Hemlös lek i klassrummen med Ung scen öst reportage Kultursidan.nu 2/3 2013