En kvinna i ett buddhisttempel. En korgmakare. En trappa. Kontrast mellan rikt och fattigt. Barn.

 

”Jag tycker om det enkla livet”

 

I Kambodja går solen upp fem timmar tidigare än här. Den har mycket att stå i, mycket arbete som behöver göras. Fotografen Johan Bünger har rest i Kambodja så länge att han blivit bofast där. I färg och i svartvitt skildrar han det enkla livet på floden, i staden och på landsbygden.

– Jag har både rest och bott i Asien, totalt har jag bott 8 år här nere, har varit i Thailand, Malaysia, Singapore, Kambodja, Burma. Jag har alltid känt en dragning mot Asien, jag kan nog inte beskriva varför men redan när jag var barn ville jag åka dit. Efter att jag kom till Thailand första gången, det är nu 27 år sedan, så har jag alltid känt att Asien är där jag hör hemma.

Tätt, tätt hänger hans bilder i fotogalleriet på Galleri Sander / NP33. Det är så mycket fotografen vill berätta och kameran är hans verktyg. Han har gjort jobb för både tidningar och resebyråer under sina långa resor. De bilder som visas här och nu är dock tagna under de tre senaste åren och inte tidigare publicerade.

Johan Bünger är född och uppvuxen i Norrköping och Gryt men är numera bosatt i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Där når jag honom över mejlen, en konversation som sträcks ut över middagsinköp: idag ska hans kambodjanska familj få pröva svensk raggmunk och stekt fläsk.

– Vi är totalt 10 vuxna och 3 barn, 1 hund och 2 katter. Huset har fem sovrum, alla ganska små. Familjen har bott här sedan de kunde flytta tillbaka till Phnom Penh. Huset är byggt på en guten stomme och har träväggar, plåttak. Men jag trivs, tycker om det enkla livet. De flesta i familjen som jobbar har en inkomst på 100-200 dollar i månaden, så det är viktigt att dela och hjälpa varandra.

 

Stadsgytter. Sömmerska.

 

Fotoutställningen har fått titeln The Soul of Cambodia. Själen är de klara blickar som möter betraktaren. Själen är också arbete som görs för hand eller med hjälp av förhållandevis enkla maskiner. En sömmerska sitter vid symaskinen under glödlampans sken i ett rum som inte är större än ett bås. Hon tittar upp med lugn och vänlig blick. Jag undrar om det är hennes affärslokal eller hennes hem, hon har åtminstone inte välsignats med arbete vid en sweatshop, en textilfabrik som syr tusentals kläder för multinationella företag.

– Utställningen speglar vardagen i Kambodja, men framförallt människorna som jag ser som själen i ett land, menar Johan Bünger.

Kambodja är ett ungt land med många barn, befolkningen växer snabbt och är nu uppe i mellan 15 och 16 miljoner. Det är också ett gammalt land med minnen av khmerernas högkultur i Angkors ruiner, av Champa-imperiet är spåren färre. Inte ens 40 år har gått sedan andra khmerer, de röda, försökte göra omstart medelst folkmord som främst drabbade minoritetsgrupper som cham-kulturen, men även majoritetsbefolkningen. Det kunde räcka med att bära glasögon för att bli ett av tre miljoner offer för svält eller ond bråd död.

– Äldre personer är än idag rädda för att använda glasögon då det var en anledning till att avrättas. Yngre personer lever inte i den rädslan, men då larmen testas regelbundet blir de rädda och tänker på bombräderna som var. Man försöker dölja, försöker glömma men det kommer att vara något som följer med under en lång tid. Jag tror att anledningen till att landet är så långt efter i utvecklingen har mycket att göra med minnena från Khmerernas tid.

Johan Bünger skildrar det enkla vardagslivet. Han besöker marknaden, där en flicka sitter bredvid när hennes mamma säljer grönsaker. En liten pojke slickar på ett block av is utanför något jag tror är en affär. Barn sitter i dörröppningen till den enkla hydda som är deras hem, ljuset silar in genom takets gallerverk som skuggar och luftar även om det knappast skyddar mot regn.

En flicka sitter i en djup fönsternisch och läser, en klassiskt vacker bild med djup i rummet. Bilden är så kärleksfull att jag undrar om det är hans dotter. Naturligtvis har jag fel. Fotografen må vara personlig men han är inte privat.

– Men jag älskar kontrasterna det hårda mot det mjuka det moderna mot det historiska och så är ljuset så bra med, kommenterar Johan Bünger fotografiet.

 

Flickan i fönsternischen.

 

Fattigdomen är lika djup som kontrasterna är milsvida. Där finns också enstaka bilder som antyder rikedom och ojämlikhet men också påminner om den forna kolonialmakten Frankrike.

– Det finns gott om utbildning för de som har råd, i städerna går nästan alla barn i skola, men ute på landet är det inte alls så många som får möjlighet att utbilda sig. Det finns gott om skolor och universitet över hela landet, men bristen på inkomst i många familjer hindrar att barn får utbilda sig, föklarar Johan Bünger och fortsätter.

– Det finns en folkvald regering med en premiärminister, parlament med mera, men korruptionen är mycket vida spridd och nästan allt görs genom pengar under bordet. Det finns stora brister men samtidigt stora möjligheter och Kambodja ändrar sig snabbt, allt efter som nyutexaminerade kommer ut på arbetsmarknaden och kunskapen till omvärlden blir större.

Kambodja är landet med grön djungel och solstekta lerjordsvägar, landet där en del folkgrupper lever sina liv på floden. Det är också storstaden Phnom Penh där lägenheter staplas på varandra, som bräckliga korthus. Kambodja är långt ifrån så tättbefolkat som exempelvis Indien men här är det trångt.

Johan Bünger bilder kommer närmare än vanliga turisters foton. Det handlar om dokumentärt foto, med klassiska kompositioner av symmetri, kontrast och balans. När han fotograferar människor är det med respekt, ömsesidighet. Det syns.

Johan Büngers närhet till sitt ämne ger ett annat genomslag i utställningen. Bilderna på utställningen har inte någon fast prislapp.

– Alla mina bilder budas ut till högsta bud. Intäkterna kommer gå till att hjälpa familjer till bättre liv här i Kambodja och se till så barn får gå i skolan istället för att jobba.

Det Johan Bünger planerar är att skapa ett projekt med gratis yrkesutbildning för outbildade vuxna för att ge dem en chans att bygga sig en framtid och ha möjlighet dra in en inkomst till familjen. Därigenom kan familjerna även låta barnen gå i skolan.

– Som fotograf kommer jag främst att jobba med utbildning inom foto och bildredigering men familjen jag lever med har andra kunskaper som vi ska försöka få in i utbildningsplanerna, främst inom turism och restaurang.

I planerna ingår även att dra igång verksamheter som generar jobb och inkomster.

– Det viktigaste som många saknar är en yrkesutbildning med papper på sina kunskaper och det ska vi försöka förse dem med.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI SANDER / NP33 Norrköping

21 mars – 11 april 2015
The Soul of Cambodia
Johan Bünger
Foto

LÄNKAR
Johan Bünger hemsida
Kambodja Wikipedia
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook