• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Hederskultur och svartsjuka från Met (recension)

Patricia Racette som Nedda Foto Cory Weaver Metropolitan Opera
Nedda eller Colombine? Patricia Racette gestaltade Nedda i Metrolpolitans uppsättning av Pajazzo (I Pagliacci) som innehåller en pjäs i pjäsen.

 

Övergår till att bli en pjäs i pjäsen

 

De korta operorna På Sicilien och Pajazzo brukar uppföras tillsammans, i den anglosaxiska världen brukar de kallas ”Cav and Pag”. I lördags kväll direktsändes de från Metropolitan Opera i New York, endast Cnema plockade ner satellitlänken i Norrköping. De sjöngs på originalspråket.

 


På Sicilien (Cavalleria Rusticana). Eva-Maria Westbroek som Santuzza. Marcelo Alvarez som Turiddu. 

 

Cavalleria Rusticana, På Siciliens italienska namn, betyder ordagrant ”bondeheder”, och den sicilianska kulturen på 1800-talet, då operan utspelar sig, var verkligen en hård lantlig hederskultur. Kärleken och kyrkan, möjligen kriget, var det enda som betydde något.

I Metropolitanoperans iscensättning låter kören mycket bra, som den alltid gjort de senaste åren, men solisterna verkar mest tävla i vem som kan sjunga starkast. Eva-Maria Westbroek i den ledande kvinnorollen Santuzza har ok teknik men ett för stort vibrato och de manliga solisterna ligger på för mycket, även om Marcelo Álvarez och Zeljko Lucic är ganska effektiva i sina roller som Turiddu respektive Alfio.

 


Pajazzo (Pagliacci) – Patricia Racette som Nedda och Marcelo Alvarez som Canio.

 

Desto bättre var då klassikern I Pagliacci / Pajazzo, byggd på en verklig händelse om ett varieté-sällskap på 1800-talet. Marcelo Álvarez som den sorgsne clownen Canio – mycket imponerande att kunna sjunga två roller per kväll – var nu uppsjungen och hittade några fina nyanser i andra akten. Patricia Raquette var ibland fladdrig vokalt, men mycket stark på scen i rollen som Nedda. Hon imponerade med både roligt, tragiskt och sexigt spel, nödvändigt för att man då förstår Canios stora svartsjuka.

Operan är uppbyggd som en pjäs som gradvis övergår till att bli en pjäs i pjäsen. I första akten spelar folk sig själva, Canio (i pjäsen Pajazzo), Nedda (Colombina), Beppe (Harlekin) och den vanskapte skurken Tonio (Taddeo), som inleder med den berömda Prologen. Andra akten börjar som en Commedia del Arte-komedi, där verkligheten efter hand tränger sig på; i sanning går det käpprakt – nästintill – åt helvete.

Det är lätt att misslyckas med denna melodram, minns Operans patetiska uppsättning för några år sedan, men Metropolitanoperan kom med en innovativ och välsjungen variant med bra kör. Nämnas bör också Lucas Meachem som sjöng vackert med lätt och lyrisk baryton.

Text: Lars Henriksson
Foto: Cory Weaver/Metropolitan

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CNEMA Norrköping

25 april 2015
På Sicilien (Cavalleria Rusticana) / Pajazzo (I Pagliacci)
av Pietro Mascagni/Rugger Leoncavallo (musik) Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci / Tuggero Leoncavallo (libretto)

Livesändning från Metropolitan Opera, New York via Folkets hus och parker

MEDVERKANDE
Dirigent: Fabio Luisi
Production: Sir David McVicar
Set Designer: Rae Smith
Costume Designer: Moritz Junge
Lighting Designer: Paule Constable
Choreographer: Andrew George
Vaudeville Consultant: Emil Wolk

På Sicilien/Cavalleria Rusticana
Turiddu: Marcelo Álvarez
Santuzza: Eva-Maria Westbroek
Alfio: Zeljko Lucic

Pajazzo/I Pagliacci
Canio: Marcelo Álvarez
Nedda: Patricia Raquette
Tonio: George Gagnidze
Silvio: Lucas Meachem

LÄNKAR
Cnema hemsida
Folkets hus och Parker hemsida Facebook
Metropolitan Operan hemsida
På Sicilien Wikipedia
Pajazzo Wikipedia
Lars Henriksson – Operalaven hemsida

 

Tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Hederskultur och svartsjuka från Met (recension)

  1. Pingback: Ung traditionalism och unga urladdningar (recension) - KULTURSIDAN.nu