När männen lurats att skriva på för armén samlas kvinnorna i byn för att skriva protestbrev till landshövdingen. Cecilia Karlsson gestaltar kloka prästdottern Lovisa.

Trovärdig blandning av fakta och fantasi

Ljusa flätor och framsträckt hand. Tiggarflickan dröjer sig kvar i mitt sinne efter nypremiären av Värvarna vid Gruvstugan i Hällestad. Trots att huvudintrigen drivs av arméns behov av nya soldater efter förlusten vid Poltava är det kvinnornas kamp som skriver den starkaste berättelsen.

Ingbritt Swanö Wiklander har skrivit Värvarna ovanpå grunden av historiska fakta som Hällestads amatörforskare nummer ett Jan-Eric Karlström har tagit fram. Där fanns en sockenpräst med hushåll förstås. Där var en stiftad lag som skyddade gruvornas folk, mästare och drängar, från soldattjänst. Det var ju viktigare att det svenska stålet bet. Där var ändå soldater från Hällestad i rullorna. Och så var där brevet som Hällestads kvinnor skrev till landshövdingen.

Hon har fyllt på med namn, snitslat ihop en historia med traktens krögarfamilj, med änkor, hustrur och barn. Rentav en bysköka. Och den lilla tiggarflickan som står till reds vid brunnen och sträcker fram handen vid värdshustrappan. Männen bli mer av bifigurer även om de hinkar i sig öl stopvis och skrålar.

På verandan. Edit (Josefine Bygghammar) och tvillingdöttrarna.

Värvarna hade urpremiär 2007, då vid Hembygdsgården intill kyrkan i Hällestad. Nu är gårdsplanen utanför Gruvstugan den givna spelplatsen, en välorganiserad bussresa bort.

Kvällssolen lyser rakt in på Värdshusets scen, det nyutslagna trädet skuggar Edits torpveranda. Edit och Johan har just gift sig och fått barn, tripp, trapp, trull så blev det döttrar fem. Jorden är mager och skörden dålig, Johan är uppgiven och söker tröst i glaset.

Men Värvarna är kollektivteater. Publiken lär känna andra invånare i byn, vid brunnen där information lätt sprids och på värdshuset där många samlas. Dit reser arméns sergeant i stilig karolineruniform för att göra sig bekant med traktens unga och inte fullt så unga män.

Barnen växlar mellan lek och arbete och minsann om de vuxna inte leker de också, när bröllopet ståndar mellan Edit och Johan. Sång och musik har sin givna plats, i Kerstin Thorsson har ensemblen en säker folkmusikviolinist.

När drängarna blivit soldater får värdshusvärdens pojkflicka äntligen följa med till stallet.

Mina minnen från just 2007 är vaga men jag har sett det mesta av den tio år långa serien av Gruvspel. Sammanlagt sju dramatiseringar där fakta och fantasi blandats i oftast trovärdig form (ett år var det också troll på scenen) och där amatörskådespelarna gett liv åt gruvböndernas familjer under gångna århundraden.

Nu tycker jag att de blivit riktigt vältränade. Spelet har gått från välregisserade tablåer till livfulla tavlor där var och en av karaktärerna gestaltar sina inre tankar. Oavsett om publiken har eller saknar grundkunskap i Sveriges historia så är det lätt att engagera sig i Hällestadbornas öden så som de gestaltas på ett lättillgängligt sätt.

Scenografin är enkel, rejäla bord och bänkar i värdshuset, så är det inte mer med den saken. Kostymerna, återanvända sedan tidigare år plus ett och annat blågult inlån, antyder folkdräktens grunder. Edits bröllopskjol med röda tygblommor är en glad fantasi.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GRUVSTUGAN, HÄLLESTAD Finspång

5 – 14 juni 2015
Värvarna
av Ingbritt Swanö Wiklander
Regi: Ingbritt Swanö Wiklander och Cecilia Karlsson
Prod: Gruvspelet

MEDVERKANDE
Josefine Bygghammar, Jonas Folkesson, Kerstin Thorssson
Pia Larsson, Jan-Eric Karlström, Cecilia Karlson m.fl.

LÄNKAR
Gruvspelet hemsida