Dromedaren på den blå balkongen. Poeten Julia O. läste ur sin nya diktsamling på Hageby bibliotek.
Exilens liv som en dromedar på en balkong
Under. Några lever under signatur. Som Julia O. Några verkar under ytan. Som studenterna i Iran som skapade ett annat liv än det tillåtna. Under texten om en dromedar på en blå balkong hörs ekot av en annan berättelse. Ibland är det ett under att de överlevt.
En kväll i november samlas knappt ett dussin personer på Hageby bibliotek. På programmet står latinamerikansk poesi. Jönköpings fristadsförfattare Julia O. gästar Norrköping med sin nya diktsamling Dromedaren på den blå balkongen. En annan besökare är Babak S., Norrköpings fristadsförfattare som kom hit i vintras. Jag ska återkomma till honom längre fram i artikeln.
Under två år har Julia O. haft sin fristad i Sverige genom Icorn, ett globalt nätverk av städer som ställer upp för hotade författare. Hon har kunnat känna sig trygg, men inte mer trygg än att hon uppträder under ett annat namn än sitt riktiga. Att vara poet anses illa nog av många makthavare, hon har varit och är fortfarande engagerad i frågor om mänskliga rättigheter i Honduras.
– Miljöfrågorna är direkt sammankopplade med politiken. De som styr i Honduras rövar sitt land, de är korrupta, förklarar Julia O. som har lättare att komma åt information från Sverige än inifrån landet, information som hon förmedlar till FN i hopp om att ledarna någon gång ska ställas till svars.
– De människorna dödar mitt folk.
Lyssnare. Julia O:s dikter lästes på först originalspråket, spanska, sedan på svenska.
Julia O:s diktsamling är tvåspråkig, utgiven på Smockadoll förlag, ett av de många mindre förlag som syresätter den svenska litteraturen. Förläggaren Kristian Carlsson har översatt El dromedario en el balcón azul. På svenska blir det Dromedaren på den blå balkongen.
Poesi handlar inte bara om språk, det handlar om att överföra sina erfarenheter till bilder som kan tas emot och tolkas. Att översätta till ett annat språk är ännu ett tolkningslager. Liksom själva högläsningen.
Julia O. läser högt på spanska, snabbt och nästan lite slarvigt, vardagligt, lättsamt. Jag kan inte spanska, i stället ser jag hur de spansktalande i publiken njuter – någon blundar – av att lyssna till poesi på sitt eget språk. (Gud talar spanska hävdar en av dem till mig efteråt, i sitt hjärta har han förstås rätt.)
Hageby biblioteks Ellika Kyndel läser långt, tydligt, rentav lite högtidligt. Naturligtvis går det för fort för mig ändå. Dikt efter dikt faller som höstlöv till marken. Kvar blir fragmentariska bilder.
Genom alla filtren – översättningen, läsarten, ögonblicket – når mig dikter om Njutning, Avtryck, Klockstaplar. Ord som ”älskling” och ”kärlek” är just så vardagliga, som i min egen vardag. Men här läser jag in (hör jag in?) hur de måste sägas i det fördolda. Beskrivningar av miljökatastrofer (översvämningar) rymmer också ord om banker och fåglar, jag anar satiren i ett bonusuniversum. Mänskligheten vistas i en otäck miljö och i Karavan måste trafiken ”sjunka in i den maskerade marken”.
Julia O. återkommer ofta till tiden, i pendelns form. Jag reflekterar över pendeln som mäter tiden, tiden som går trots exilens skenbara tidlöshet men också pendelns rörelse som pekar på förändring. Så gör hon en djärv koppling – ”Jag är livets pendel ”– en direkt parallell till Kristus ord. Det är hög tid för nya Kristusbilder, som rymmer kvinnan och hela mänskligheten.
Använd oss! Ellika Kyndel på Hageby bibliotek välkomnar Babak S.
Tillbaka till Babak S. som varken talar spanska eller svenska men artigt sitter kvar när vännen Julia O. framträder. Babak S. är Norrköpings fristadsförfattare sedan i vintras. För tio år sedan var han ung student i Iran. Trots det religiösa förtrycket kunde studenterna skapa en alternativ värld med teater, poesi, filmkvällar och samtal.
När han beskriver det får jag en air av ett sjudande 1950-tal någonstans i Europa, kanske Rom eller Paris. Jag tänker också åt det östeuropeiska eller åt sovjetiska hållet, hysch-hysch i dimgrå städer under det kalla kriget. Samizdat-kulturen.
– Jag är poet och författare, skriver om litteratur, konst, estetik och sexualhistoria, kompletterar Babak S. sin presentation.
Hoppsan – queerteori i mullornas Iran. En begåvad ung man med talets gåva och intellektuell skärpa. Jag förstår att han blev utkastad ur landet, fast det skedde mer försåtligt. Studievägarna stängdes efter masterexamen, säkerhetstjänsten kallade honom till ”intervjuer”.
– Det blev värre med den nye presidenten, säger han.
Vad nu då, Rouhani som av väst ses som relativt liberal och har öppnat för samtal med USA? Jo, just därför, låter han mig förstå, måste befolkningen hållas i schack. Babak S. siktar på att stanna i Sverige, gå in i den akademiska världen. ”Det finns ingen annanstans jag kan ta vägen.”
Jag förstår att leva i exil kan kännas som att vara en dromedar på en blå balkong, felplacerad men ändå i frihet. Det finns de som stöttar dem som behöver bli stöttade, som Julia O. skriver i sin dikt.
Julia O. har blivit stöttad, hon är också den som stöttar. I Jönköping har hon lett workshops med barn och vuxna som varit med om traumatiserande upplevelser.
Nu när hennes två år som fristadsförfattare i Jönköping går ut flyttar Julia O. till Sydamerika, fortfarande i skydd. Honduras kan hon inte återvända till, pendeln har inte svängt, men hon hoppas få återse sin far som ännu är i livet.
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
HAGEBY BIBLIOTEK Norrköping
12 november 2015
Dromedaren på den blå balkongen
Latinamerikansk poesi
av Julia o.
LÄNKAR
Icorn info
Hageby bibliotek hemsida Facebook
Norrköping blir fristad för förföljda reportage Kultursidan.nu 11/6 2014