• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

En druva i solen med drömmar och rasism (recension)

En druva i solen
Dags att flytta till nya huset. Mamma Lena gör sig i ordning medan familjen ser fram mot den lycka som ska komma.

 

Egensinniga karaktärer som givetvis krockar

 

10.000 dollar. Mycket kretsar kring checken som ska komma. Den som ska ge nytt liv för familjen Yonger, men vilket liv? Drömmarna skiftar i Riksteaterns uppsättning En druva i solen som gästspelade på nära nog fullsatta Stora teatern i onsdags kväll. Bakom inbjudan stod Riksteaterförening KariN och Östgötateatern.

Budskapet i Broodwaysuccén från 1959 om drömmar, frågor om identitet och rasism, är fortfarande högst aktuellt.

Det är med trevligt uppbyggd förväntan jag lämnar marsregnet bakom mig och stiger in i Stora Teaterns entré. Föreställningen börjar först om en timme, innan dess ska det hinnas med en introduktion av Lorraine Hansberry-kännaren Lisbeth Grönlund. Styr således stegen uppåt och blir omedelbart varse den anstormning som drabbat teatern denna afton. Det är knökfullt i det lilla, lilla rummet vi samlats i (varför vi ej sitter i det betydligt rymligare Café Gycklaren förstår jag inte).

Många vill lyssna på Grönlund som under sin akademiska bana följt Hansberry nära. Dessvärre känner hon sig nödgad att ständigt klippa i sitt manus ”Nej, det hinns inte med” vilket får mig att vilja lyssnar mer och önska att vi hade mer tid.

 

Ruth, William Lee och Lena
Slitningar. Ruth är olycklig, maken Walter Lee förväntansfull och modern Lena bekymrad.

 

Vi uppmanas hålla koll på hårsymbolik, samt kvinnans roll och status som familjens överhuvud. Detta (som Hansberry många gånger ombads tona ned) istället för Lenas son Walter Lee. Och varför skulle inte mamma Lena vara stark och familjens matriark? Hon jobbar likväl som de andra vuxna i hushållet och har bott i samma lägenhet i princip hela sitt vuxna liv och är den enda kvar i den gamla generationen – hon är alltså ”stamäldsten” i gruppen.

Vi får möta familjen Younger bestående av mamma Lena, läkarstuderande dottern Beneatha (och hennes två skilda friare), sonen Walter Lee med hustrun Ruth samt deras son Travis. Alla starka, egensinniga karaktärer i sig som givetvis krockar med varandra emellanåt (annars vore de inte mycket till drama) men binds samman av en stark gemenskap. Detta blir tydligt i pjäsens klimax, där frågan om frihet och rättigheter ställs på sin yttersta spets.

Till en början tycker jag skådespeleriet är lite styltigt, men sedan tar det sig. Framförallt kemin mellan Lenneman och Thiam (Walter Lee och hustrun Ruth) utvecklas, samt relationen mellan modern Lena och sonen Walter Lee. Ali, som gestaltar Beneatha, briljerar från start med energi och lust.

 

Asagai och Beneatha
Det afrikanska arvet. Asagai, som kommer från Nigeria, stärker Beneatha i hennes sökande efter en ”ursprunglig” identitet.

 

Handlingen kretsar kring checken som ska komma. Checken som kan förändra deras liv för alltid, checken efter Lenas döda man, på 10.000 dollar.

Gränsdragning löper som en tematik hela pjäsen igenom och blir obestridligen aktualiserat när Lena bestämmer sig för att använda en del av checken till att (äntligen!) köpa sig ett hus med tillhörande liten trädgård.

Till saken hör att huset i fråga ligger i ett huvudsakligen ”vitt” område–där bor inga andra ”svarta”. Att de heller inte är välkomna där uppdagas då ”Välkomstkommittén” personligen avlägger ett besök hos dem, med erbjudandet att förtjänstfullt köpa ut dem. Detta kan inte tolkas som något annat än ett uttryck av ren och skär rasism. En tydlig gräns mellan vi och dem, de önskvärda och dess motsats. Denna bostadsproblematik baserar sig på Hansberrys egna erfarenheter från att ha bott med sin familj i ett ”vitt” bostadsområde i Chicago och där blivit trakasserad, utsatt för livsfarlig stenkastning.

Funderar över titeln. Kanhända kan den kopplas till symboliken i Lenas högt älskade lilla blomma. Den är inte mer än en kvist men i mångt och mycket representerar den Lena själv: livskraftig och stark även under mindre gynnsamma förhållanden. Den tycks aldrig få tillräckligt med sol i det skuggiga fönstret ut mot tegelväggen som vetter mot en innegård i storstadsghettot de lever i.

Spås denna föreställning bli en framgång? Hoppas innerligt det: dess budskap är inte på något sätt daterat utan högst aktuellt.

© Text: Åsa Husén
© Foto: Urban Jörén / Riksteatern

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

2 mars 2016 kl 19, introduktion kl 18
En druva i solen
av Lorraine Hansberry
Översättning: Lisbeth Grönlund

Regi: Josette Bushell-Mingo
Scenografi: Lotta Nilsson
Prod: Riksteatern
Arr: Riksteaterföreningen KariN i samarbete med Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Lena Younger – Kayode Kayo Shekoni
Walter Lee Younger – David Lenneman
Ruth Younger – Anna Thiam
George Murchison, Bobo – Måns Clausen
Mr Lindner – Carl Jacobson
Asagai – John-Alexander Eriksson
Travis Younger – Adam Högblom
Beneatha Younger – Asha Ali

LÄNKAR
Riksteatern hemsida En druva i solen info
Riksteaterföreningen KariN hemsida Facebook FB-evenemang
Östgötateatern hemsida Facebook
En druva i solen gästspelar i Norrköping reportage Kultursidan.nu 25/2 2016

Bookmark the permalink.

One Response to En druva i solen med drömmar och rasism (recension)

  1. Pingback: Om Nina Simone, rasism och Josette (recension) – KULTURSIDAN.nu