• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

William Spetz pratar med mormor (recension)

William Spetz
Stilla ro. Videoprojektioner används flitigt i William Spetz föreställning som kom till Flygeln i torsdags.

 

Han är ju popartist också!

 

RECENSION/NORRKÖPING Från YouTube, SVT och Melodifestivalen till den första egna scenföreställningen. I Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? berättar William Spetz i 90 minuter om uppväxten – och mormor Ulla. Under torsdagskvällen visade han upp många talanger i Flygeln.

I ”Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?” börjar William Spetz med att prata till en urna. Han berättar om sin mormor, riktad till henne. Till oss. Och plötsligt ska han själv komma in i bilden, som bebis. Han lägger sig på golvet och gestaltar sin egen födelse, när han är på väg ut ur magen – och Flygeln brister ut i ett förvånat fnissande.

– Men vänta lite, vi måste backa lite till, säger han, och byter snabbt av från åmandet på golvet till att stå och dansa hejvilt med discomusik och ljuseffekter omkring sig.

Nu gestaltar han sin egen mamma i stället. På jakt efter Williams blivande pappa på klubben.

– Han där borta är ganska snygg. Vad tycker ni, ska jag dansa lite närmre?

 

William Spetz
Rollbyte. William Spetz skiftar mellan flera personer, män som kvinnor.

 

Här kan man kanske önska att publiken skulle ropa ja lite mer högljutt och övertygande. Men jag tror att vi inte riktigt har greppat konceptet ännu. Det svänger fort i Spetz scenkonstframställning. Mamma Jenny och pappa Håkan ser ut att dansa mer och mer närgånget – båda två i en och samma kropp, Williams. Men så övergår tryckaren i ett avslöjande om salmonellasmitta i Thailand, och vi är tillbaka i förlossningen.

Återigen ligger William på golvet och ”trycker ut sig själv” – varvat med att spela sina föräldrar i sexakten. Om en filmens korsklippning skulle kunna upplevas live skulle den nog se ut så här! Jag imponeras av berättartekniken och rollprestationerna i ett. Vilken enmansshow!

Men håller den hela vägen? Efter ett tag blir det lite svårare att hänga med. Vissa karaktärer känns mest som någon slags utfyllnad, för att komma fram till någonting annat som kanske hade kunnat sägas ändå.

Vi får följa med William när han börjar högstadiet och en ansvarig för elevhälsan kallar till ”identitetsincheckning”. Någon blir stämplad som osynlig – någon annan blir hockeykille.

En mörk storbildsskärm som påminner om den gamla Vintergatan-serien om rymden träder fram i bakgrunden och visar olika fakta. Det ser coolt ut, men texten hade kunnat vara större. Jag förstår så mycket som att det mesta för hockeykillen handlar om Axe.

William som gillar Desperate Housewifes får problem med maskuliniteten och blir tillsagd att balansera upp den med Two and a Half Men – sedan får han bli den roliga.

 

William Spetz
Nära. William Spetz är bra på att använda hela rummet, golvet till exempel.

 

William Spetz är bra på att använda hela rummet. Under föreställningen tänds och släcks lamporna flera gånger, vilket jag upplever som lite störande.

Samtidigt är det kul att William plötsligt kan befinna sig utanför scenen, mitt i publiken. Som när han dyker upp i peruk och högklackat, som en högpresterande tjej som vill ha A i allt. Henne gillar jag inte så värst, för hon försvinner lika fort. Men när hon dansar och sjunger med egen text till Beyoncés Crazy In Love jublar Flygeln högt. William Spetz är ju popartist också!

Videoprojektionerna är dessutom flera under föreställningen. De känns genomtänkta och ger ett proffsigt intryck, men bäst är ändå de som visar William Spetz som barn, med sin familj. Han ser ut precis som i dag, bara mycket mindre.

Och man förstår att han senare blev just YouTube-kändis! Karriären började ju nästan redan där och då, när han började tänka i bilder med berättande.

– I dag ska ni få se något spännande, säger mini-William och visar upp bland annat sin mormor.

Och mormor ja. Egentligen är det väl henne föreställningen är tillägnad, men hon försvinner en del bland allt det där andra. Och kanske är det bra, för beskrivningen av sjukdomsförloppet med lungsjukdomen KOL är tung. William gör den ändå med värme.

Mormor Ulla var så mycket mer än bara sjuk – hon var hans bästa vän. ”Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?” är en ganska spretig men engagerande föreställning med mycket kreativitet. Uttrycken visar William Spetz som mångkonstnär och föreställningen avslutas med en riktigt bra powerballad. Jag tänker att låten borde släppas så att fler kunde höra den, men den finns ju faktiskt redan på Spotify – liksom övrigt soundtrack till föreställningen. Låten heter Mormors sång. Fint, William.

© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Sara P Borgström

FLYGELN Norrköping

23 mars 2017
Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?
Av och med: William Spetz
Regi och dramaturg: Åsa Lindholm
Musik, ljuddesign och ljudteknik: Andreas Grill
Ljusdesign och rumskoncept: Johan Sundén, Lumination of Sweden
Kostymdesign: Emma Gauffin
Maskdesign: Sara Klänge
Film och animation: Micke Hall
Film (Piteå): Li Skarin
Koreografi: Anna Vnuk
Rekvisita och måleri: Sara Selander
Snickeri: Kristian Nielsen
Ljus- och videooperatör: Lumination of Sweden
Röst- och sångcoach: Hillevi Berg Niska
Ljudkonsultation: Johannes Brandt
Bakgrundsdansare i musikvideo: Victoria Bengtsson, Linnea Johansson, Stina Stiewe och Denise Wallin
Arr: Blixten & Co

LÄNKAR
William Spetz Wikipedia  YouTube  Instagram  Blixten & Co
Louis De Geer hemsida Facebook

Tagged , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.