• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Marica Källners noveller är mål och medel (recension)


Smalt med djup. Det som får plats av Marica Källner.

 

Ögonblicket ger djup åt de eviga frågorna

 

RECENSION/LITTERATUR Det som får plats. Ju mindre desto mer laddat. Skribenten och fotografen Marica Källner lämnade Norrköping för Skåne för ett par år sedan. Nu debuterar hon med en novellsamling. Kärleken till språket lyser igenom.

Det som får plats är en liten bok skriven av Marica Källner. Och just formatet är centralt i den här boken. Den handlar om novellskrivande. När blir en novell så lång så att den skulle kunna kallas roman? Eller… när övergår en mycket kort novell i en prosadikt? Varför skriver Marica Källner just noveller? Vad är det i formatet som är så tilltalande? Dessa frågor och fler med dem försöker hon besvara i den här boken.

Författaren har studerat på Författarskolan Lunds universitet och även på Skrivpedagogutbildningen Skurups folkhögskola. Sedan 2010 har hon varit aktiv som författar- eller skrivpedagog till barn och vuxna. Marica Källners egna noveller gestaltar ofta ögonblick i unga kvinnors liv. Det som får plats är utgiven på Winai Books som är ett fristående värdedrivet förlag.

Språket i boken är välformulerat och precist. Författaren bryter lite här och där mot givna skrivregler, så där som de gör som mycket väl känner till reglerna och som bara därför får lust att svinga med sin kreativa hammare. Pang! Där satt den.

Det kanske inte är så ovanligt nu för tiden men boken i övrigt visar också att här har vi att göra med en människa som älskar språket, orden och formuleringarna.

En annan bok om skrivandets konst dyker upp i mitt huvud – I textens rum av Karl Lindqvist och Elisabet Norin. Gemensamt har de viljan att förklara eller diskutera villkor och ingångar som har med skrivandet att göra och i båda böckerna lyser den där kärleken till språket igenom och färgar allt genom detta filter. Det är just det som ger mig en varm gemenskapskänsla.

Sedan kanske jag inte reflekterar så som det var tänkt kring skrivandets villkor. Jag hade nog behövt en levande samtalspartner för ändamålet. Boken skulle göra sig utmärkt som utgångspunkt i skrivargrupper där man diskuterar alla de frågor som boken tar upp.

Inledningsvis tar Marica Källner upp en fråga hon ofta har fått; Varför skriver du noveller? Frågan både förargar henne och triggar henne till att ge ett svar. Hur många romanförfattare får frågan varför de skriver just romaner eller poeter varför de skriver just poesi?

Hennes impulssvar är att hon helt enkelt trivs i novellistiken men det duger inte riktigt i hennes egna ögon även om hon tycker att svaret borde räcka.

Hon återkommer till frågan på slutet och här får novellens format en djupare innebörd: ”Novellens korta format, ger mig det stora utrymmet jag behöver för att skriva. Och därför skriver jag noveller.”

Författaren har tidigare i boken skrivit om hur gärna hon vill vidare i sitt skrivande. Hon vill ge ögonblick i människors liv både djup och karaktär, hon vill ge personerna en röst och hon vill göra ett utsnitt. Hon vill inte veta allt om hela deras liv. Det är ögonblicket som ger innebörd och djup åt de eviga frågorna. Sedan vill hon vidare, ge någon annan en röst för ett ögonblick.

Jag tycker att det låter som en bra tanke. Och det är nog inte helt fel med frågor som både förargar och triggar. Hade vi haft tillgång till Det som får plats annars?

© Text: Carina Johansson

NOVELLER

Det som får plats
Marica Källner
Winai Books 2017

LÄNKAR
Marica Källner hemsida
Winai Books hemsida
Marica Källner ger scenkonstverk på Kulturhuset reportage Kultursidan.nu 26/4 2012

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.