Ös. Vanessa Collier både sjunger och spelar saxofon. Kompbandet går inte av för hackor, Roger Inniss, med ryggen till, på bas, Cesare Nolli, på gitarr, och trummisen Markku Remmikainen.
Med sin one-string är han übercool
RECENSION/NORRKÖPING Blues är den gemensamma nämnaren för Picknickkonserterna på NP33. Blues Caravan stannade till förra veckan med tre lysande stjärnor, Si Cranstoun, Vanessa Collier och Bid Daddy Wilson. Och ett lika strålande kompband.
När ett skivbolag föser ihop tre akter för en gemensam turné får man lätt intrycket av att de inte skulle vara starka nog att klara sig själva. Det visade sig vara helt fel. Tre lysande stjärnor turas om att skina från scenen, och det gemensamma kompbandet går heller inte av för hackor.
Soul med ett kryddmått blues. Si Cranstoun sjunger, spelar gitarr och munspel.
Den som börjar är Si Cranstoun, en soulman från London och den minst bluesiga av de tre. Moderiktigt klädd i påsiga byxor och en skurtrasa om huvudet inleder han med Ray Charles-klassikern Unchain my heart från 1961. Och på den vägen är det – soulpop med ett kryddmått blues.
Basisten Roger Inniss ser lite uttråkad ut (så har han också spelat med alla från Stones Mick Taylor till Steve Gibbons, The Platters, Kid Creole till Chaka Khan) och är nog överkvalificerad för detta. Att jag som första tanke funderar på om basister med fem strängar är lata får jag äta upp senare.
Men Si berättar en rörande historia om hur han träffade sin blivande fru när han var gatumusikant, och låten White girl är tillägnad henne. Nu har de varit gifta i tio år och inte ett öga är torrt. Sedan följer en egendomlig baktaktsblues. Nej, det är ju ska! Jaha, de jamaikanska generna pockar på uppmärksamhet i två låtar. Det är luftigt och lätt, och han visar att han behärskar både gitarr och munspel.
Tempohöjare. Vannessa Collier har en kraftfull röst. Sedan ökar hon trycket ytterligare med saxofonen.
Men när Vanessa Collier avlöser honom blir det ett helt annat tryck. Iklädd svart skinnfodral och höga klackar är hon en ögonöppnare för den gubbsjuka delen av publiken. Men hon är, tack och lov, också en öronöppnare och en vitamininjektion för konserten.
En funkig inledning får basisten att vakna till och plocka fram sitt leende och den femte strängen. Gitarristen Cesare Nolli (från Big Daddy Wilsons eget band) vaknar också till och drar ett Hendrix-inspirerat solo med slide. Och Vanessa själv… hur får den kraftiga rösten plats i den späda kroppen? Håren reser sig.
Med B B King-dängan When love comes to town ökar tempot ytterligare. En osynlig lungkapacitet pressar fram riviga toner ur saxofonen. Den egna låten Keep it saxin’ får henne att koppla loss förstärkningen och vandra ut i publikhavet (det är i alla fall halvfullt) och blåsa av våra huvuden. Sax möter Mayvor och tiden stannar upp. Sedan behöver alla en paus.
Übercool. Big Daddy Wilson plockade fram sin one-string och gick loss.
Sedan är det dags för vad som måste kallas kvällens huvudakt. Big Daddy Wilson är tyngst (bildligt, bokstavligt och musikaliskt) och liknar en välklädd boxare i solglasögon. När han tar i med John the revelator hämtar han tonerna från NP33s undervåning. Hans närvaro har förresten varit markerad på scenen hela tiden i form av en conga med hans porträtt. När han väl spelar på den framstår det att den mest är till prydnad.
Men när han plockar fram en one-string känns han übercool! Låt vara att det är hans gitarrist som gör det mesta jobbet, men ändå. Jobbar hårt gör också trummisen Markku Reinikainen, som har turnerat med Erja Lyytinen i många år.
Big Daddy Wilson sjunger Country boy och säger att alla vill ha en, men det närmaste han ser ut att ha kommit landet är den lilla fjädern i hans eleganta hatt. Fast skenet bedrar. Han är från en håla i North Carolina och är bosatt i Tyskland, läser jag i efterhand. Och jag som kunde satt en hundring på Chicago, men det förklarar att han är på tyska Ruf Records.
På slutet kommer Si Cranstoun och Vanessa Collier in igen. Den förstnämnda sjunger soul och den andra blåser saxofon. Slutligen piskar alla tre fram stående ovationer med How sweet it is to be loved by you (mycket passande) och ett extranummer med Thinkin’ the night away. Ja, tänk..
© Text och foto: Michael Strandhed
BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR
NP33 Norrköping
20 september 2017
Blues Caravan
Big Daddy Wilson, Vanessa Collier (US)
Si Cranstoun, Roger Inniss (UK)
Markku Reinikainen (FIN)
Arr: NP33, Ruf Records
LÄNKAR
Blues Caravan Facebook FB-evenemang
NP33 hemsida Facebook
Jump4Joy avslutar bluesvåren på NP33 recension Kultursidan.nu 27/4 2017