• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Källarmänniskor med och utan utväg


Slutförvar. I ett kalt rum flätas tre mäns monologer samman. Mons Gregemarks bittre tjänsteman, Joakim Malmbergs sunkige nätpedofil och Johan Millvings iskalle främling.

 

En spegel för alla män, om de vågar

 

RECENSION/NORRKÖPING Hopp och hopplöst. Norrköpings Teaterkompani spelar på platser där man minst anar – NP33, i gamla fängelset och nu på Mirum Galleria. I en urblåst butikslokal möter vi fyra män som förlorat kontakten med sig själva och sin omvärld.

Först blir jag störd av ljuden utanför. Det löst hängande draperiet som skiljer oss från myllret ute i köpcentret dämpar men tar inte bort rösterna och ljuden. Men sedan tänker jag att det kanske inte är så dumt ändå. Världen utanför gör sig påmind, men tar sig inte in i den källarlokal som vi har framför oss.

Här är det kalt och skräpigt. En tom pizzakartong, tomburkar, tidningsurklipp och andra saker ligger strödda på golvet. Framför en dator står en rad med energidrycksburkar. Utdragssoffan är slarvigt bäddad. Längst in i lokalen några delar av ett trumset.

 

Lazaros
Källarpojke. Lazaros har flyttat under jord, undan alla krav, med datorn som enda sällskap.

 

Han sätter sig vid trummorna och slår hårt och länge. Men frustrationen försvinner inte och han skriker rakt ut. Lazaros är sexton år men han är ingen. Han är en nobody som ingen bryr sig om, inte ens han själv. Jo, mamma bryr sig, men på ett jobbigt sätt. Frågar vad han gör, om han vill äta, om han har läst broschyren från Komvux.

Nä, han går inte till skolan längre. Han är en NEET – Not in Education, Employment or Training – en hemmasittare som har gett upp. Vill inte vara med och tävla längre om vem som är bäst eller sämst. Han vet ju ändå var i skalan han hamnar. Spelen på datorn är den enda tävling har ger sig in i.

Sylvester Peipke möter oss med stadig blick. Det gör ont att se en ung kille totalt dissa sig själv. Men han vet – statistiken kan berätta vad han har att vänta. Fler män än kvinnor sitter i fängelse, fler män än kvinnor begår självmord. När tjejer berättar vad de identifierar sig som är det som feminist, antirasist och miljövän. Killar är gamblers och sportfånar.

Erik Wallstens text är rakt på och inspirerad av medias rapportering. Välskriven men lite för tillrättalagd i den meningen att allt som sägs följer en tråd som mynnar ut i resonemang som hakar i varandra. Inget fel i det, men det är mer som en god krönika än som en vilsen tonårings tankar.

Sylvester Peipke lyckas trots allt fylla texten med kött och blod. Det är en prestation att ensam fylla scenrummet under trettio minuter. Visst svajar texten ibland, men aldrig fokus och uttryck.

Det spirande ljus som blänker till i slutet ger hopp för framtiden och är nödvändigt, tror jag, för att fortsätta samtala efter pjäsen. Det finns vägar upp, ut och framåt. Teaterkompaniet vill vända sig till högstadiet och gymnasiet och jag hoppas verkligen att de når ut. Det känns livsviktigt.

 

Slutförvar
Ingång. Mons Gregemarks bittre tjänsteman har hämtats ur Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål.

 

Efter bekantskapen med Lazaros känns det som att ramla tillbaka ner i källaren när vi möter Mons Gregemarks bittre och självgode tjänsteman. Texten är hämtad ur Fjodor Dostojevskijs kortroman Anteckningar från ett källarhål från 1864. En man som låst in sina känslor så väl att han inte kommer åt dem själv. Han är ensam och när han skaffar sig en vän vet han inget annat sätt att bemöta en annan människa än med förakt och översitteri.

Men ibland sipprar det fram känslor som han inte kan hantera. Han faller i gråt.

Främlingen i Albert Camus roman med samma namn från 1942 har knutit in sina känslor ännu hårdare. Han är säker på allt, har alltid rätt. Förresten spelar det ingen roll. Inget betyder något.

Det är något iskallt obehagligt över Johan Millvings främling. Hans ljusbeiga trenchcoat får mig att tänka på värme och öken, men likgiltigheten i hans röst och ord sprider kalla kårar. Han har gett upp och det rör honom inte i ryggen.

Insprängd mellan dessa två män ur den klassiska litteraturen kommer en skäggig kille i stormönstrad skjorta, jeans och väst. Han pratar om Niklas Strömstedt, om FB och att alla män är våldtäktsmän. I alla fall om man ska tro vad de skriver. Men vadå, visst har han skickat dickpics, men de var ju med på det. Hur skulle han kunna veta att hon som han chattade med och bestämde träff med verkligen var fjorton år? Två år äldre än egna dottern.

Joakim Malmbergs övergivne 40-åring är som en arg tonåring. Orättvist behandlad av omvärlden utan ansvar för sina egna handlingar. Erik Wallstens nyskrivna text är rapp och stundtals dråplig.

 

Slutförvar
Kontaktlöst. De tre männen ser aldrig på varandra. Iskallt. Ensamt.

 

Men det är en sorglig mansroll som tecknas i den sammanflätade akt som fått titeln ”Slutförvar”. Är det denna framtid som går Lazaros till mötes om han inte tar sig ur sin källartillvaro?

Det är ingen lättsmält upplevelse Norrköpings Teaterkompani bjuder på. Existentiella frågor som berör och ställer krav på eftertanke. Allmänmänsklig ja, men filtrerad genom me-too-rörelsen en spegel för alla män att se sig i, om de vågar.

© Text: Felicia Eriksson
© Foto: Andrew J.S. Jones

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Lazaros

ÖVRE PLAN, MIRUM GALLERIA Norrköping

23 november 2017 – januari 2018
Källarmänniskor

Lazaros
av Erik Wallsten

Slutförvar
texter av Fjodor Dostojevskij, Albert Camus och Erik Wallsten

SKÅDESPELARE
Lazaros:
Sylvester Peipke
Slutförvar: Mons Gregemark, Johan Millving och Joakim Malmberg

Regi och bearbetning: Olov Rasch
Scenografi och kostym: Andrew Jones
Prod: Norrköpings Teaterkompani

LÄNKAR
Norrköpings Teaterkompani hemsida Facebook
Källarmänniskor intar Mirum galleria reportage Kultursidan.nu 17/11 2017

Tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Källarmänniskor med och utan utväg

  1. Pingback: Frida med band sjöng Bob Dylan i Mirum – KULTURSIDAN.nu