Konstnärsporträtt. Att placera porträttet i en oval nisch var populärt under 1700-talet. Konstmuseets intendent Martin Sundberg uppmärksammar finessen med mantlarna som övergränsar ramen.
”den betraktar jag som ett fönster”
NORRKÖPING Nu är det ramarnas tur. När konstnärers målningar omvandlades till grafiska blad växte nya berättelser fram. Konstmuseets franska grafik från 1600- och 1700-talen ger nytt liv åt gubbar i svartvitt. Gå med på Djupdykning nu på onsdag.
Inte alla har råd med en konstnär boende hos sig under den tid det tar att måla ett porträtt. Konstgrafik blev ett sätt att skapa en marknad, som gav målaren sin del men även grafikmästaren och gesällerna. Under 1600- och 1700-talet blev det populärt att samla på grafik, bilder skapade med prickar och streck av stål mot kopparplåt, som i sin tur färgades och trycktes mot papper.
– Grafikern köpte rättigheterna till målningen av konstnären, berättar Martin Sundberg som står bakom Konstmuseets utställning Periferin i centrum – Ramar som tagit plats i galleri 6 på nedre plan och ska stå från sen vinter till tidig höst.
Utställningen är en fortsättning på förra vårens utställning Periferin i centrum – Smycken. Genom att sätta fokus på detaljer utvinns nya kunskaper och väcks nytt intresse för grafikens skatter. Konstmuseets skattkista är ju stor, i samlingarna finns mer än 30.000 grafiska blad, merparten ett par sekel gamla.
Ramar utan bilder. Effektfullt är konstnären Alf Linder – Ramverk I–IV (1984) som också finns i Konstmuseets samlingar.
Men varför ramar inuti bilderna? De målande konstnärernas verk ramades in. Av praktiska skäl, för att fästa upp dem. Av filosofiska skäl, för att utskilja bilden från dess omgivning.
”På den yta som jag ska måla på ritar jag först upp en rektangel. Precis så stor som jag vill ha den, och den betraktar jag som ett fönster genom vilket jag ser det föremål som ska målas av.”
Skrev konstnären Leon Battista Alberti i sin skrift Om målarkonstens regler omkring år 1435. Och citerar Martin Sundberg i den utomordentligt pedagogiska utställningskatalogen.
Men när målningarna avbildades i kom inte ramen med. De grafiska bladens ägare ramade inte heller in verken och hängde upp på väggen utan samlade dem i mappar. I stället flyttades ramen med porträttet in i bilden vilket gav grafikern större utrymme att ta ut svängarna. Bakom en grafikers namn, som Benoit Audran, Pierre Drevet eller hovgravören Robert Nanteuil, stod ofta en hel liten grafikverkstad som tog sig an olika delar av bilden.
1600- och 1700-talen är en resa från barock till upplysningstid. Utanför kantiga eller de mycket populära ovala nischerna ryms naturnära ornament, arkaiska figurer och yrkesattribut som målarpenslar eller böcker, samt texter, bra uppdrag för gesällerna. Många leker med bildens djupverkan, populärt under en period är att låta den avporträtterades mantel veckas genom ramen.
– Ramen, snarare än att bara vara en dekoration, fyller en funktion och berättar om personen i bilden, förklarar Martin Sundberg.
Maria Serre, mor till konstnären Hycinthe Rigaud. Grafiken av Pierre Drevet har följt uttrycket i den guldram som omger originalporträttet men lagt till pelaren bakom och det praktfulla, veckade tyget.
Det var gravyrmästarens uppgift av skapa herrarnas porträtt. En och annan kung, flera adelsmän, kardinalerna Richelieu och Mazarin – odödliggjorda genom Dumas äventyrsroman De tre musketörerna. En kunglig trädgårdsmästare, många konstnärer, rentav en lyckad affärsman och en och annan mytologisk gestalt.
En handfull kvinnor. Artisten Mademoiselle Contat spelade Suzanne i Figaros bröllop, pjäsen av Beaumarchais som Mozart sedan gjorde till opera. Hon avbildas med både porträtt och en liten scen.
Några bilder sticker ut i utställningen. Jacques Callots grafik, gjord utan målad förlaga, från en folkfest med tävlingar på Arnofloden i Florens avviker inte bara till formatet. Han låter åskådare kliva upp på själva ramens kanter, som vore den en bra utsiktspunkt. Ett trick både målare och grafiker fångar upp.
Att Callot var en av de främsta visar även kollegornas porträtt som hedrar mästaren. Callot, med flera kolleger, får sällan vila i ro i Konstmuseets samling. Senast sågs verk av honom i utställningen Dystopi 2016–2017. Dessförinnan i Mästargrafik vintern 2013–2014.
Vanitasmotiv. Caravaggios självporträtt är graverat av Henri-Simon Thomassin. Originalmålningen uppges vara försvunnen.
En annan favorit är konstnären Caravaggios försvunna självporträtt, ett kopparstick som gjorts enklast möjligt av Henri-Simon Thomassin. Tillägget här är enbart en förklarande text intill den tätt skurna bilden av konstnären vars ansikte blickar mot oss i spegeln.
Men det är inte bara en spegelbild. Ansiktet är ungt och kraftfullt medan konstnären sedd bakifrån själv ger ett åldrat, insjunket intryck och kläderna är i trasor. Att där är en dödskalle i vanitasmålningen (tidens förgänglighet) förvånar inte. Caravaggio excellerade för övrigt i självporträtt typ Johannes Döparens avhuggna huvud.
Egentligen är det inget märkvärdigt med flitige Étienne Ficquets porträtt av en man vid namn Poquelin. Bladet råkar ha fått beteckningen NKM 1000 i Konstmuseets samling. Ramen är ovanligt enkel, smyckad med några blad. Under porträttet i dess ram ses jordklotets norra hemisfär skymta fram bakom grinande masker.
Den avporträtterade vilar armen mot några böcker, troligen gjorde han så även på originalmålningen av Antoine Coypel. Handen ger ett kraftigare intryck än ansiktet och den fluffiga skjortan är öppen i halsen, vilket finns flera exempel på i utställningen.
Den franska teaterkonstens förnyare kommer till liv. Starkt berörd av det överraskande mötet kastar jag slängkyssar till Molière.
© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren och Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR
KONSTMUSEET Norrköping
28 februari – 7 oktober 2018
Periferin i centrum – Ramar
Utställningskommissarie: Martin Sundberg14 mars kl 18
Djupdykning