• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Immanuels vårsäsong slutade i A-dur


Sommarspel. Nils-Erik Sparf vet hur han får violinens toner att flyga.

 

Melodiös som en sommargardin

 

RECENSION/ NORRKÖPING Politik och musik. Kreutzersonaten har en så märklig historia att det är ett under att den spelas. Samspelta musikerna Nils-Erik Sparf och Mats Jansson stängde kammarmusiksäsongen i Immanuelskyrkan med Beethoven och César Franck.

Lyssnande samspel mellan brusande piano och virtuos violin. Ibland räcker det mer än väl med två musiker.

Kammarmusik i Immanuel har under senaste åren varit ett vattenhål för de som uppskattar klassisk musik i litet format. ”Storslagna sonater i A-dur” var inte desto mindre den utmanande titeln för måndagens konsert med violinisten Nils-Erik Sparf och Norrköpings egen pianist Mats Jansson.

Tillsammans framförde de Beethovens violinsonat i A-dur, även kallad Kreutzersonaten, och César Francks Violinsonat i A-dur. En inte ovanlig kombination under sent 1800-tal när de två mästerverken framfördes så att säga sida vid sida, med bara en paus emellan.

Kreutzersonatens historia är så märklig att det är ett under att den spelas. Beethoven skrev den för den brittiske violinisten George Bridgetower som var på besök i Wien. Det första musikaliska mötet var strålande lyckat och Beethoven dedikerade sonaten till Bridgetower.

Men redan nästa möte mellan männen blev en katastrof. Beethoven ändrade sig och skickade dem till Rudolphe Kreutzer i Paris. Men denne vägrade spela de nya noterna – Beethoven tog ju tonsättarkonsten ett bra stycke framåt.

Det här berättar Mats Jansson i sin livfulla introduktion till vad vi ska få höra. Alltså tänker jag att det är märkligt att jag känner igen temat i första satsen så väl. Inte för att temat återkommer gång på gång under konsertens gång, utan för att violinsonaten överlevde Kreutzers vägran att spela den i en tid då publiken var van att ständigt möta ny musik. De som lyssnade till det vi kallar wienklassicismen, där Beethoven förde musiken vidare mot romantiken.

 

Nils-Erik Sparf, violin, och Mats Jansson, piano
Samspelta. Nils-Erik Sparf, violin, och Mats Jansson, piano.

 

Första satsen är som att följa en flod. Ett lyssnande intro, brusande flöde och utflytande bredd. Det är livfullt. Mats Jansson spelar för två, fingrarna far över tangenterna och tillrar både nu och då i extraslängar.

Violinen flyger över vågtopparna, som en femte hand (Mats har ju fyra händer) i det samspelta bruset. Nils-Erik Sparf har en nyansrikedom från det spridda med lös stråke till full kraft så taglet ryker och slits loss med två bestämda ryck.

Andra satsen går som en dans, flygande toner. Musikerna är samspelta, de följs åt, glider isär, violinen flyger ifrån, flyger högt och kommer tillbaka. Borde det inte spelas på en dansant cembalo i stället för flygel, undrar jag.

I sista satsen ger de sig av i galopp, en jakt i snön. Än den ene och än den andre skymtar i skogen (det här är filmisk musik). Det fylliga pianot katar upp sig i basen mot den virtuosa violinen till en dundrande final. Tjo!

Mer än 80 år senare skrev belgisk-franske tonsättaren César Franck sin sentida svar, en Sonat i A-dur för violin och piano. Violinisten Eugène Ysaÿe som fick noterna i sin hand förvaltade dem väl, och fick en karriär på köpet.

Mats Jansson antyder dock att Francks beundran för tyske Beethoven inte var politiskt korrekt i Frankrike.

Vilket inte hindrar att en storslagen sonat svingar Immanuelskyrkans rum. Inledningen är melodiös som en en gardin som rör sig i ett öppet fönster i sommarvinden. Det övergår i ett smattrande regn innan solen skiner igen.

Instrumenten rör sig mycket mer självständigt jämfört med det tidiga 1800-talets tonspråk. Tonstegen blir djärvare, liksom pianistens sätt att bryta ackorden. Pianot plockar toner som porlande vatten. Violinen går på en stig ett stycke ovanför.

Det blir lättsamt, sångligt, en enkel flirt och en stegrande passion.

Extranummer efter varma applåder. En mjuk kvällsdans.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

IMMANUELSKYRKAN Norrköping

Måndagar, vintern/våren 2018 kl 19
Kammarmusik i Immanuel
Samarr: Par i Piano och Musik i Immanuel

26 februari
Trombonsillo!
Håkan Björkman, trombon
Mats Jansson, piano

12 mars
I det nordiska ljuset
Gitta-Maria Sjöberg, sopran
Mats Jansson, piano

16 april
Brahms och cellon
Erik Wahlgren, violoncell
Mats Jansson, piano

14 maj
Storslagna sonater i A-dur
Nils-Erik Sparf, violin
Mats Jansson, piano

Beethoven Sonat i A-dur för violin och piano, även kallad Kreutzersonaten (1802–1803)
César Franck Sonat i A-dur för violin och piano (1886)

LÄNKAR
Par i Piano Facebook
Immanuelskyrkan hemsida
Brahms och Schumann förhöjer livet recension Kultursidan.nu 20/4 2018
Gitta-Maria Sjöberg spred det nordiska ljuset recension Kultursidan.nu 18/3 2018
Trombonsillo! inledde i Immanuel recension Kultursidan.nu 1/3 2018

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.