Tre sinnliga konstnärer i konstkatedralen på Saltängen (recension)


NP33 är en upplevelse i sig. Rummet kräver sin konst, och ger avskildhet för eftertanke och begrundan tillbaka.

 

Från labyrintlek till spanska rytmer och tillbaka till dig själv

 

Det är vackert gjort. Joakim Sander öppnar det katedrallika, nyrenoverade gamla sädesmagasinet med en konst som andas stillhet, lugn och värdighet. Det är dessutom stort och mycket. Men besökaren kan ändå lugnt vandra runt och i avskildhet stämma möte med varje verk av de tre utställande konstnärerna, som har sinnligheten gemensamt.

Illka Pärni lockar in mig i en labyrintisk lek med färger och linjerade former, helt utomvärldslig men spelande på min rädsla för mörker och längtan efter ljus.

Erik Chambert (1902-1988) kunde skildra ett landskap, en dansrytm, ett förbiseende ögonblick eller sammanfattningen av ett helt liv. Ibland är det gjort med igenkännbara stiliserade former och ibland helt abstrakt. Jag fångas både av livsallvaret och av den sinnliga glädjen; den spanska dansens rytmer eller det sydfranska slättlandskapet vid Camarque med det starka solljuset, höga himlen och vindarna.

Kerstin Hedmans till synes enfärgade målningar möter mig med sin egen styrka; som att se in i lägerelden eller möta den älskades blick eller höra Thåströms råa stämma eller liggande på rygg se rakt in i himlen. Därute är här inne, samtidigt! Som att jag och alltet är ett och detsamma! En befriande upplevelse!

Utställningen väcker intresse också därför att alla tre förhåller sig medvetet till den platta tavelytan, men på tre olika sätt. Illka Pärni leder betraktarens blick in ett fiktivt rum bakom ytan, även om det bara blir någon decimeter. Erik Chambert låter rumsliga former växa fram mot betraktaren från ytan och bli till skulptur. Det tydliggör han genom att innesluta dem i små glasrum, som små akvarium. Kerstin Hedman hindrar medvetet betraktaren från att tränga in i ett fiktivt rum bakom ytan: Stopp! Hit men inte längre! Tillbaka till dig själv! Det gör hon med ett underliggande mönster, eller annat knep, som är till för att betona ytans faktiska existens och åstadkomma det svävande samtalet med betraktaren. ”Mellan stranden jag och stranden du finns ett hav!” som Ranelid skanderar.

Ute på Norra Promenaden i vintersörjan och livets röra känner jag tillförsikt med att sådana här katedraler ändå blir till och kan ge mig vila, tid för eftertanke och ibland ge nya meningar åt tillvaron. Kanske många besökare kommer att tycka att just den här utställningen är för andäktig och pretentiös!? Att många känner sig rådvilla och dumma, att det här är bara till för livsnjutare och ambitiösa självförverkligare!?

Ja, det är möjligt, men än sen då!

Text: Olov Rasch
Foto: Olov Rasch och Ann-Charlotte Sandelin

 

  • NP33 Norrköping

  • 18 februari – 31 mars 2012
  • Kerstin Hedman & Ilkka Pärni
    Konstruktivt
  • Erik Chambert

 

LÄNKAR
NP33 hemsida
Ilkka Pärni och Kerstin Hedman (och Erik Chambert) inviger NP33 förhandsreportage med film Kultursidan.nu 17/2 2012
Flödande lovord när NP33 öppnade portarna reportage Kultursidan.nu  19/2 2012

 

FLER BILDER FRÅN KONSTKATEDRALEN – KLICKA PÅ BILDEN  ALT/MOBIL – KLICKA HÄR

FLER BILDER FRÅN ERIK CHAMBERTUTSTÄLLNINGEN – KLICKA PÅ BILDEN  ALT/MOBIL – KLICKA HÄR

FLER BILDER AV ILKKA PÄRNI – KLICKA PÅ BILDEN  ALT/MOBIL – KLICKA HÄR

FLER BILDER AV KERSTIN HEDMAN – KLICKA PÅ BILDEN  ALT/MOBIL – KLICKA HÄR

Tagged . Bookmark the permalink.