Randi Fischer på Konstmuseet. Film 3:13 min.

Första stora samlingsutställningen

Hon vann tävlingen om att förnya fyra glasfönster i Västerås domkyrka. Arbetet tog Randi Fisher sex år att genomföra under 1950-talet och ledde in på den ”kyrkofönsterväg” hon i huvudsak följde under sitt mogna konstnärskap. Med domkyrkofönstren anses hon vara den som införde ett nonfigurativt glasmåleri i svensk kyrkokonst.

Konstnären Randi Fisher var en av 1947 års män, ett begrepp som myntades av en konstkritiker som såg samlingsutställningen Ung konst 1947, och med de orden uteslöt den enda kvinnan bland de elva konstnärerna.

Konkretisten Randi Fischer.

Denna konsthistoriska lapsus leker Norrköpings konstmuseum med när man nu samlat verk från alla håll och kanter, inte minst Skissernas museum, för att visa henne i helfigur. För första gången, understryker utställningskommissarie Mia Zeeck, för visst hade Randi Fisher en lång rad uppdrag och deltog i utställningar, men någon retrospektiv utställning blev det aldrig. Och det blev ganska så tyst efter hennes död 1997.

Men inte nu längre. Utställningen visar målningar, bokomslag (bl.a. den mycket populära författaren Ulla Isaksson), teateraffischer (Ingmar Bergman), till och med några tidiga affischer för Greenpeace. Roligt att se är just den målning, av ett vitt arbetsbord, som  Randi Fischer ställde ut på konkretisternas utställning 1947. För det är konkretist hon räknades som, modernist med ett reducerande bildspråk som var slagkraftigt och utåtriktat, kanske som gjort för att passa in i det socialdemokratiska samhällsbygget. Randi Fisher var uppenbarligen rätt kvinna i rätt tid på rätt plats.

Självporträtten har en egen avdelning.

Men det tidiga självporträttet från 1943, som den nyutbildade konstnären stolt skänkte systern som bröllopsgåva, visar på äldre influenser. Mina tankar går till Agda Holst och Tora Vega Holmström, två av de många lite äldre kvinnliga konstnärer Säfstaholms slott i Vingåker så förtjänstfullt porträtterat i sina mer än utmärkta sommarutställningar. Konstdocenten Linda Fagerströms naiva katalogtext om ”knappast avbildad som vacker i traditionell mening” är bara fånig och irrelevant. Den gör varken konstverket, konstnären eller självporträttsgenren rättvisa.

Stridsvagnen / Stridshelvetesgap växer fram i teckningarna från Skissernas museum.

Pedagogiskt är greppet med många inlån från Skissernas museum som visar hur några av verken utvecklats från idéstadiet till färdigt verk. Som Stridsvagnen/Stridshelvetesgap som var färdig 1948. Dessutom är det så att många verk är platsspecifika, muralmålningar och glasfönster kan man inte flytta på.

Fast närapå. I dunklet i Galleri 5 få vi se en rad kyrkofönster projicerade på väggen. Tillsammans med skisser på papper och i glas till domkyrkotävlingen. Samt en kormatta för Sofia Magdalena kyrka i Askersund.

Narren. Skepp. Lurblåsare.

Randi Fisher är en intressant bekantskap, ännu en pusselbit i Norrköpings konstmuseums uppdrag att berätta om den moderna konstens historia. Synd bara att museets enda verk av Fisher är inlåst och oåtkomligt, räddad från en vattenskada i magasinet.

Text, film och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• NORRKÖPINGS KONSTMUSEUM

• 20 november 2010 – 23 januari 2011
  Randi Fisher
  Utställningskommissarie: Mia Zeeck