Strålande konst. Hans Frodes verk lyser inifrån sig själva. En del av hans utställning är salongshängd.

 

New York, Paris och universum

 

New York tidigt 1990-tal. Svenska konsulatet var samlingspunkt för svenska konstnärer, artister och designers i förskingringen. Tre av dem möts igen på NP33. Pontus Carle med sina collage fyllda med associationer, Hans Frode som vill förena hela universum i sina ljustavlor och Mats Pehrson som stannade kvar, såg storstaden förändras och fångade den.

 

Man in a suit. Mats Pehrson framför ett verk ur Contemplation-serien.

 

Mats Pehrson

 

– New York är nästan som en fristad, kulturellt och politiskt. Mats Pehrson bor i New York merparten av året, några månader varje år tillbringar han i Stockholm.

Till NP33 har han med sig verk ur de serier han arbetat med under de senaste åren. Utgångspunkten är New York, gärna kvarteren nära Wall street där Mats Pehrson har sin ateljé.

– Social dokumentation kallar jag det. Staden förändrades, som en explosion fram till krisen 2008. Nu har det blivit en stad för de rika och de fattiga, medelklassen har flyttat därifrån.

Bilderna grundas av fotografier, ett oräkneligt antal pusselbitar av fragmentariska uttryck, överförda genom ett minutiöst arbete med akrylgel. Lager för lager i en virvlande mix som fångar allt mellan det minsta, en fågels vingpenna, till det största, en skyskrapa, och människorna som skapat och lever i staden. Naturen gör sig påmind, en fågel på flykt, växtligheten som väntar på att bryta in.

 

Silhouette in Central park av Mats Pehrson.

 

Inseparable companion heter en annan serie, människan och hennes skugga. Det började som en studie av New Yorkbor som stretade fram på gatan med sina hundar. Eller med sina portföljer. Mats Pehrson fångade dem och deras skuggor uppifrån ateljéns fönster. Med skuggorna framåt eller bakåt i personernas gångriktning. Studierna är både roande och intressanta, en mix av tekniker med alltmer måleri.

I den tredje serien, Contemplation, nu målar han enbart, har staden försvunnit i ett färgrikt lysande töcken. Människan är ensam med sina tankar, förväntningar, sin framtid. Ensam? Nej, skuggan är med.

 

Lekfull. Pontus Carle mellan One minute och Etoile.

 

Pontus Carle

 

Pontus Carle, bosatt i Paris, har ett alfabet som ständigt förändras. Därför är ett verk av Pontus Carle igenkännbart men aldrig riktigt sig likt. På svart eller vit bakgrund fäster han alfabetets tecken, former eller texter han hittar. Han klistrar och målar under intensivt arbete – ögonblickets verk.

– Det viktiga för mig är att få färdigt bilden. Det växer och kör fast, lossnar. Antingen funkar det eller inte, förklarar Pontus Carle. Jag kommer in i ett flyt, planerar inte, det skulle vara som att kopiera. Hellre tar jag risker.

 

Etoile. Av Pontus Carle.

 

På NP33 hänger stora målningar – ”det tar tid med olja”. Något mindre är gouacherna med blandteknik och den glada (”barn gillar ofta mina saker”) grafiken i A4-format, som han säger är reseminnen. Samt en serie stora kakelplattor.

– Jag försöker mig ständigt på nya tekniker. Jag jobbade med en arkitekt i Berlin och skulle göra utsmyckning i husentréer. Keramikern förberedde leran och så arbetade jag med plattorna, gjorde skåror i leran och lade till färg.

Se där, i plattorna ser man ristningar som inte speglas någon annanstans. Pontus Carles alfabet har växt igen.

 

Jelly. Hans Frode har ofta med fönster i sina verk.

 

Hans Frode

 

Hans Frodes domän är vidsträckt, New York, Japan, världen, ja varför inte hela universum? Han leker stillsamt och djärvt med glas, ljus och måleri. Glasskivan är hans duk, som han bemålar på båda sidor. Det ger ett djup i bilden.

Han leker med det klassiska måleriet – ”Jag kan plocka vad jag vill, det jag tycker om”. Gärna stilleben med frukter, vaser, skålar och ett fönster. Här och där har en banan eller ett päron blivit glaskropp som tränger ut från den ytan och ger den ytterligare en dimension, blir till objekt. Hans Frode skildrar Columbus sökande efter cochillalusen och Bansai-run-skylt som varnar för mexikanska flyktingar som springer över motorvägen. Ibland har verken text, japanska tecken.

Hans Frodes verk kräver ingen tavelbelysning, det strömmar ut ett stilla ljus genom glaskroppar och – så gott som alltid – från en fjärran stjärna i fönstret. Tack vare de små neonrören på baksidan.

 

Upplysande. Här låter Hans Frode den tjocka glasskivan stå fram.

 

– Det är en påminnelse om att vi alla är en del av universum, säger Hans Frode som med sina objekt skapat ett parallellt you-niverse.

Han visar texten på baksidan till ett verk ”De rerum Natura”, Lucretius poem om Epikuros filosofi. Hans Frode förklarar hur epikureerna menade att allt och alla är lika mycket värda eftersom hela universum är uppbyggt av atomer. Det gjorde att den kristna kyrkan motarbetade epikuréernas tankegods, också kristna symboler ryms i hans verk. Men han korsfäster en puppa, symbolen för pånyttfödelse.

Hans Frodes verk ryms i semiantika praktramar med guldkant och dubbla namnskyltar, den ursprungliga och hans egen. Genom att ibland måla på ramarna vidgar han verken till att omfatta även dem. Med ramarna kommer idén om salongshängningen, som tavlorna hängde förr hemma hos konstsamlare, tätt. För att påvisa hur allt hänger ihop – frukter, flugor, flyktingar – alla är vi gjorda av stjärnstoft.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

NP33 Norrköping

2 november 2013 – 18 januari 2014
Mats Pehrson, Hans Frode, Pontus Carle
Måleri, grafik

LÄNKAR
Pontus Carle hemsida
Hans Frode hemsida
Mats Pehrson hemsida
NP33 hemsida
Epikuros wiki

FLER BILDER FRÅN PONTUS CARLE – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157637556149573″]

FLER BILDER FRÅN HANS FRODE – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157637555084115″]

FLER BILDER FRÅN MATS PEHRSON – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=” 72157637555989404″]