• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Stort fång rosor till risade Kungens rosor (recension)

Mia och Kungen
Mia serverar Kungen. Alla på restaurangen beskådar mötet mellan kvinna och man, arbetare och överklass, fattig och rik. I rollerna Kyri Sjöman och Jesper Barkselius.

 

”Jag vill ha ett liv!”

 

En känga rakt in i intellektet. Östgötateaterns nypremiär av Moa Martinsons självbiografiska berättelse Kungens rosor iscensatt som teater värmer hjärtat på Stora Teatern i Linköping.

Assisterande regissören Marika Lagercrantz har gjort pjäsen mer tydlig och lättillgänglig jämfört med uppsättning i Norrköping i våras. Den är också rolig. Fortfarande krävs det att publiken är på alerten.

 

Kyri Sjöman och Elin Söderquist
Två Mior. Kyri Sjöman och Elin Söderquist är ibland på scenen samtidigt.

 

Kungens rosor är en känga rakt in i vårt intellekt. En 1900-talets klasskamp om orättvisor, lika aktuell då som nu. Arbetare då, förortsbo eller flykting i dag. En priviligierad liten grupp som blir allt rikare och dominerar samhället. Man blir varm i hjärtat av Moa Martinson självbiografiska berättelse om Mias kamp för sin existens i romanen Kungens rosor.

Som teaterföreställning är Kungens rosor bitvis svår att förstå och smälta in. Kanske kräver den lite mer och passar den mer avancerade teaterbesökaren. Det blir inte enklare av att Mia spelas som ung och ett mystiskt alter ego av Mia som gammal samtidigt.

Att män spelar kvinnoroller och kvinnor mansroller är först förvirrande men är kort in i handlingen inget som stör. Tvärtom, det tillför en bra bit humor och extra karaktär till rollerna.

Tidigare har den fått kritik för att vara otydlig och svårbegriplig. Marika Lagercrantz, som kallats in av Östgötateatern, har helt klart räddat skeppet från slagsida.

Den börjar dystert i prostgården där huvudkaraktären Mia jobbar som piga. För att vi senare ska kastas in i Konst- och industriutställningen som pågick 1906 i Norrköping. Mia får arbete i restaurangens kök. Kanske vill författaren ta oss med på en resa i 1900-talets början, den tidens tydliga och orättvisa klassamhälle?

Pjäsens handling kan sägas vara lika aktuell i dag som då den utspelas (romanen skrevs 1939). Vi får inte glömma att det är bara 100 år sedan detta skedde. Demokratin är skör och inget att ta för givet, om vi ser oss omkring i världen. Men ack så lätt det är att vilseledas och tro att pjäsens tema försvunnit i dagens på ytan vackra samhälle.

Det handlar om rösträttskampen och storstrejkernas tid. Industrialiseringen gav människor arbete och hopp om en bättre framtid. Istället blev de fångna i industrins farliga kugghjul. En liten del av samhället blev istället allt rikare. Mia utropar i pjäsen: ”Vi vågar inte gå och flanera på Drottninggatan. Vi skäms för våra av maskinerna slitna ansikten och kläder. Vi är arbetare!”

En av pjäsens proletärkaraktärer utbrister: ”Jag vill ha ett liv!” Samma citat har synts florera i media men då av desperata flyktingar.

 

Elin Söderquist och Christian Zell
Klasskampens teori. Sommaren på restaurangen ger Mia nya insikter. I rollerna Elin Söderquist och Christian Zell.

 

I pjäsen finns ingen omedelbar intrig som bär upp handlingen. Därför kan man sällan slappna av och sitter istället på helspänn för att inte missa något i handlingen, vilket är positivt.

Det handlar om kollektivet och Mia är en personlighet som tar upp kampen. Arbetarkollektivet ger både samhörighet och trygghet. Samtidigt skrämmer det i pjäsen när man ser den uppenbara rädslan för att inte stå upp och utmärka sig eller skräcken inför tanken att förlora sitt arbete. Många var dock som Mia och vågade ta upp kampen.

Föreställningen har överraskningar att bjuda på. Den tar exempelvis upp en för den tiden ovanlig kärleksrelation.

Publiken är med på noterna och småskrattar ofta. Uppsättningen har roliga karaktärer i den annars dystra och allvarsamma handlingen. Christian Zell och Jesper Barkselius är som vanligt fenomenala i sina rollprestationer. De lockar många till skratt.

Med alla dessa ombytta roller kan man inte låta bli att sjunka tillbaka i stolen och bara njuta av rollprestationerna. Man eller kvinna, stereotypa könsroller suddas ut och tappar betydelse. Det är underhållande!

Dubblerande Elin Söderquist och Kyri Sjöman i rollen som Mia gör en stark personlighet elegant trovärdig.

– Det fungerade! Assisterande regissör Marika Lagercrantz har lagt sin magiska hand över föreställningen och kritiken från föreställningarna i Norrköping är nu som bortblåst.

– Jag har gått tillbaka till bokens innehåll och på så sätt gjort pjäsen mer tydlig och lättillgänglig. Mia är en fascinerande karaktär, rent av beundransvärd med sitt mod och styrka, säger Marika Lagercrantz när jag går fram och frågar direkt efter premiären.

Man måste berömma scenograf och kostymmakare för deras fina insats. Det fungerar och är en njutning för ögat. Däremot tycks det som om ansvariga för ljud och ljus skulle kunna jobba lite mer på att ta fram effekter. Mer att önska eller är det bara så att undertecknad, som tillhör den (skadade) generation som växt upp med häftiga ljud- och ljuseffekter från filmen, får stilla sitt sinne?

Moa Martinson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Född i Linköping men uppväxt i Norrköping. Hennes böcker bygger ofta på självupplevda händelser, oäkting som hon var, med alkoholiserad styvfar och uppbruten skolgång. Mest känd är trilogin om Mia i tre böcker: Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. En kvinnorättskämpe.

Text: Per Oddman
Foto: Markus Gårder/Östgötateatern

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Linköping

4 september – 4 oktober 2015
Spelades på STORA TEATERN Norrköping våren 2015
Kungens rosor
efter Moa Martinsons roman
Dramatisering: Emma Broström
Regi och bearbetning: Ragna Wei
Assisterande regi och bearbetning: Marika Lagercrantz
Scenografi och kostym: Helga Bumsch
Projektioner: Magnus Hedberg
Musik: Elize Arvefjord
Ljuddesign: Elize Arvefjord och Michael Andersson
Ljusdesign: Pär Krantz
Mask och peruk: Anna Andersson
Koreografi: Leif Agrér
Prod: Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Stina von Sydow
Ann-Sofie Andersson Kern
Kyri Sjöman
Elin Söderquist
Alejandra Goic
Christian Zell
Sven Angleflod
Jesper Barkselius
Per-Johan Persson

samt elever från De Geergymnasiets danslinje:
Clara Eriksson, Alva Zako, Melodie Isaksson, Julia Johansson, Rebecca Ilefors, Sara Berggren, Tuva Sandberg

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Kungens rosor väver två Mior till en Moa recension Kultursidan.nu 29/3 2015
Både poesi och politik i Kungens rosor reportage Kultursidan.nu 24/3 2015

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.