• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Örjan Wikström söker ljuset på NP33

Örjan Wikström
Någonstans finns alltid ljuset. Örjan Wikström tolkar danske nationalmålaren Vilhelm Hammershøi ännu en gång på Galleri Sander på NP33.

 

Tyllen och broderiets relief ger ny inspiration

 

Ljuset är det viktigaste. Om ljuset inte flödat in genom fönstren på danske konstnären Vilhelm Hammershøis målningar skulle nog Örjan Wikström inte blivit intresserad. På Galleri Sander på NP33 ägnar han sig helt åt tolkningar av några av kollegans 100-åriga verk.

Nyligen gav han ut en nätt konstbok ut med texter av fyra konstskribenter som begrundade Hammershøi, Wikström och förhållandet i tid och rum.

Ljuset är det viktigaste för Örjan Wikström. Hösten 2012 ägnade han skymningsljuset, det mellan dag och natt, och trappan, rummet mellan ute och inne, sin del av samlingsutställningen L’heure bleue i NP33:s stora utställningshall på övre plan.

Ett inte oviktigt inslag i den utställningen var de små bilderna i smala stående block. Genomlysta. Möjliga att se både framifrån och bakifrån. Tre står på ett podium även i entréplanets glasgalleri.

– De kan stå i ett fönster, föreslår Örjan Wikström.

Vilhelm Hammershøi – nationalmålare i Danmark, i Sverige en konstnärernas konstnär – har länge varit en viktig samtalspartner. Örjan Wikström påminner om en utställning på Galleri Sander någon gång på 00-talet då han arbetat kring ett och samma motiv av den danske konstnären, en målning med tre gestalter i ett vardagsrum.

Hammershøi är främst känd för sina interiörer med hustrun Ida som modell. Alltsomoftast står hon med ryggen mot betraktaren i ett stramt tecknat rum. Rummet är stort, hon är en liten svartklädd gestalt borta vid fönstret, någon gång sitter hon vid pianot eller ett bord. Detaljerna är få och färgskalan återhållsam, dov.

 

Örjan Wikström
Grafik. Flera av de fyra bilderna har större syskon i utställningen.

 

Örjan Wikström tycks inte vara klar med ämnet, tvärtom går han en ny runda nu när han tillfört ny teknik. Wikström har arbetat med måleri och litografi – ”stenlitografi ger substans till färgen” i alla år. De inkapslade ljusbilderna, både målningar och grafiska blad, är ett tillägg.

Även Örjan Wikströms färgskala är återhållsam. Ändå lyser det om utställningen, på ett milt och varsamt sätt. Han rör sig i det gula-röda-lila. Med stödjande konturer här och där, i vitt och svart. Han prövar de lånade motiven om och om igen, vad gör olika färger för bilderna? Inte minst märks detta i Wikströms kontemplation över Fem porträtt, som här finns i olika versioner.

(En av dem kastar mig iväg till Peter Dahls genombrottsmålning Vem är krogens konung? men det är nog bara stråket av rött som tar min tanke på den åkturen, vid närmare betraktande ser jag mer lån från da Vincis Nattvarden än Hammershøi hos Dahl).

Ett nyare tillägg är screentryck, ett tredje är textil och broderi. Nu börjar det hända grejor! För screentrycken arbetar han vidare med. Han målar, skapar skuggpartier med tunna slöjor och broderar konturer i bomullsgarn. Smaskigt rött! Glittrande guldtråd i snapsglaset. (Finns en detaljbild i bildspelet nedan.)

– Att brodera är ett mycket tilltalande arbetssätt, kontemplativt och hantverksmässigt, tycker konstnären.

Medan tyllens finmaskiga nätstruktur skapar halvgenomskinliga färgfält blir broderistygnen som ett måleri med tjocka färglinjer – ”relief” understryker Örjan.

I utställningen finns alla dessa varianter. Där Hammershøi är precis i uttrycket kan Wikström tillåta sig att förflytta ljus och färg, som i Interiör där det vita ljuset uppvaktar kvinnan men samtidigt upplöser hennes närvaro på de breda golvplankorna. Människan som gäst i tillvaron.

Vackrast finner jag Vid fönstret där Wikström låter ljuset öppna fönstret till en annan värld och återspeglas i blommorna på bordet vid sidan av den bortvända hustrun. Det är den enda målningen med något mer än en mänsklig gestalt som ger mjukhet och liv i arkitekturens döda rum. Minne.

– Höger eller vänster spelar inte någon roll för mig, kommenterar Örjan Wikström och påminner om den klassiska grafikens spegelvändning av bilder.

 

Örjan Wikström<
Sakralt blå. Visst är den vacker.

 

Örjan Wikström – I Hammarshøis värld är titeln på den konstbok som förra året gavs ut på Almlöfs förlag. Konstnärens bilder – flera av dem är med på utställningen – presenteras på uppslag efter uppslag. Bilderna grupperas, jag kan ana en färgbestämning, tack vare texter av inte mindre än fyra skribenter.

Omslaget är en mycket väl vald bild av Wikström. Allt som är viktigt i hans skapande, här och nu, finns där! Det enda jag saknar är textilens fysiska gestaltning.

Peter Cornell, Thomas Millroth, Ludvig Rasmusson och Mikael Kihlman. De tre förstnämnda namnkunniga konstskribenter, den sistnämnde grafiker som nyss ställde ut på Galleri Sander. Var och en har sin ingång till förhållandet mellan Hammershøi och Wikström, rentav att de ser och tolkar på olika sätt, vilket ger läsaren ett vitt perspektiv och nöjet att inse att konst och konstskrivande aldrig kan bli en exakt vetenskap.

Jag har ett förbehåll till urvalet av skribenter. De är alla män. Jag förundras över att de knappt kommenterar den danske konstnärens ständiga bortvändande av hustrun. Någon enstaka gång kan hon ses i profil, och under över alla under, han målar hennes ansikte i ett tidigt dubbelporträtt, annars finns ett senare självporträtt där han är en face och hon borta vid fönstret. När han någon gång målar andra kvinnor kan ansiktet visas, som i porträttet av modern (spegelvänt men till kompositionen ack så likt ikonen Whistler’s Mother).

De skriver om rum och interiörer – levande eller påminnelser om döden – men inte om hur han målar sin hustru. Ville hon bli målad så? Ville hon vara privat? Ville han behålla henne för sig själv? Vad menade han egentligen? Någon av skribenterna nämner den danske konstnärens svårmod. Kanske det, i ett tidigt självporträtt möter en självmedveten ung man, stilig som fan. Sedan mognar han, livet kanske inte blev lika självklart.

Naturligtvis skriver de om måleri. Kihlman och Rasmusson skriver om Wikström också.

I bokens avslutande bildgrupp finns ett foto av Örjan Wikström böjd över broderiet i sin ateljé. Var har jag sett den bilden förr? Jo, hos Hammershøi förstås. Och hos Örjan Wikström.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Örjan Wikström

GALLERI SANDER/NP33 Norrköping

6 – 20 februari 2016
Örjan Wikström

Målningar, grafik

 

I Hammershøis värld Örjan Wikström

KONSTBOK

I Hammershøis värld
Örjan Wikström
Måleri/grafik/textil

TEXTER
Peter Cornell
Thomas Millroth
Ludvig Rasmusson
Mikael Kihlman

Almlöfs förlag 2015

LÄNKAR
Örjan Wikström hemsida
Almlöfs förlag hemsida
Galleri Sander / NP33 hemsida Facebook
En blå timme på jorden på NP33 reportage Kultursidan.nu 10/9 2012

Tagged , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.