Sent om kvällen. Tussilago spelade på Dynamo, bandet har relationer med Amason som spelade på samma scen förra året.

 

Förförande fredagskväll med musiken

 

Where’s The Music? påminner om Kulturnatten. Folk som rör sig kors och tvärs på stan. Stämningen är uppåt och var och en går dit den har lust. Rapport från fredagsrunda till Baby in Vain, Maria Andersson, This is Head och Tussilago. Plus lite till.

Efter att jag börjat fredagens Where’s the Music? med att förföras av Tellavision 19.00 på Tegelvalvet joggade jag uppför backen för att fotografera trivsamt popiga Anti Pony 19.30 på Lilla teatern. Dem kommer vi att få höra mer av. Jag njöt av flummiga I go places innan jag måste gå till Maj Monet på Black Box kl 20.00. Sedan hade jag en hel halvtimme på mig till Saliga Munken.

 

Baby in Vain. Jimi Hendrixkänsla och något med Velvet Underground…

 

Baby in Vain

 

Baby in Vain från København består av Lola Hammerich, Andrea Thuesen och Benedicte Pierleoni. Lola och Andreas bägge gitarrer lägger en tät grungematta över Munkens publik. De turas om att kompa och sjunga. Benedicte har en unik känsla för när hon inte ska spela trummor, men när hon gör det bankar hon furiöst.

Det är både halvfalsk sång och Jimi Hendrix-känsla med bluestung i botten. Rakt genom skallbenet går det, skorrar och gnäller som det gör. Det är, med andra ord, skitbra! Skulle passa på ett mörkt, trångt ställe. Visst ja – det är ju här. Sitter som smäck, alltså. De kommer alldeles säkert tillbaks till Munken. Väl?

Det är befriande med ostylade tjejer i jeans, svarta tröjor och gympaskor. Sista låten påminner om något med Velvet Underground, som jag inte kan sätta fingret på (är det Beginning to see the light?), men jag känner igen ackordväxlingen.

 

Viola Beach

 

Viola Beach spelade på Dynamo. Det var en väldigt njutbar spelning. Jag har skrivit en separat recension, deras sista. Länk till den hittar du HÄR.

 

Inte så vild längre. Maria Andersson har lämnat Sahara Hotnights för vuxenpopen. Till hennes försvar ska sägas att hon fortfarande spelar gitarr och solar själv.

 

Maria Andersson

 

Maria Andersson spelade på Arbis kl 22.30, tro det eller ej. Nu har den spelningen försvunnit ur appens schema. Borta! Det är som om man vill låtsas om att den aldrig har hänt. Det är förståeligt. Den var inte dålig på något sätt, men den var en stor besvikelse. Från att ha varit frontfigur och rocker i Sahara Hotnights har hon nu valt den breda vägen – den vuxenpopiga.

Hon var stylad i skräddarsydd svart kostym och vit polotröja. Varningstecken! Det är pop, som sagt, och inget ont med det. Men är det inte rätt trångt i den fåran? Skivan är inte släppt än, och det gör det ju svårare att hänga med i musiken. Och hon erkände premiärnerver. Ja, det var den första solospelningen.

Till hennes försvar ska sägas att hon fortfarande spelar gitarr och solar själv. Kanske når hon en större publik nu, men många lär också falla bort. En textrad låter liknande ”I wasn’t so wild”. Är det ett erkännande? Nu väntar jag bara på att Maria Andersson Lundell ska delta i Så mycket bättre.

 

WTM:s mest dämpade belysning? This is Head lät musiken lysa med prog-instrumentala låtar.

 

This is Head

 

Bittert besviken vandrade jag till Crescendo. Där fann jag att det inte alls var sittande publik som gällde. Det var jättebra för stämningen. Tyvärr såg man väldigt dåligt. Klockan var 23.30.

This is Head levde däremot upp till förväntningarna. Eller de överträffade dem med råge. Jag hade aldrig hört talas om dem när någon i ett tidigt stadium skrev på WTMs Facebook-sida: ”boka This is Head – Sveriges mest musikaliska band”. Det kanske var de själva, men lite intresserad blir man ju. Sen ser man att de ger ut skivor på Hybris Publishing…

– Kom närmare! Går det att dämpa ljuset?

Det blev intimt och trångt. Huvudakten bjöd falsettsång och spännande taktbyten. Indie, kallas musiken. Det skulle lika gärna kunna kallas prog (om inte det ordet var så belastat). Jag är inte så inlyssnad på deras tre plattor, men det står numera på att-göra-listan. De flesta låtarna var till större delen instrumentala. Inte ens discopumpande drog de sig för. Det var trångt framför scenen. Det var ett dansgolv.

På slutet bärs elgitarren ut som en totem bland publiken. Vi dyrkar den villigt. Stämningen är elektrisk. Allt slutar i rundgång.

 

KHOE

Eftersom det var en hel halvtimme till nästa konsert hann jag kasta ett öga på KHOE i Black Box. Nja, det blev ju bara ett öga, men det såg att duon var utökad till trio för kvällen. Och örat sa att det lät spännande.

 

Vårtecken. Tussilago drar sig inte för att slänga in en trollflöjt i bandets gungiga konsert.

 

Tussilago

 

Tussilago spelade på Dynamo kl 00.45. De är ett slags andliga släktingar till Amason, som gjorde så väl ifrån sig här för ett år sedan. Egentligen är de närmare släkt än andligen. De, Amason, Dungen och Peter Björn and John är alla del av musikkollektivet/skivbolaget Ingrid.

Både Gustav Ejstes och Reine Fiske från Dungen (ja, Gustav är ju med i Amason också) är med på två låtar på debutplattan. Bröderna Winnberg från Amason (ja, Pontus är ju med i Miike Snow också och Petter i Little Majorette) har producerat. Det är klart det blir bra. Live är det tyngre och ännu lite bättre.

– Hej, Norrköping! Vi heter Tussilago, säger sångaren/gitarristen Richard Renström. Väldigt trevligt ställe det här, mumlar han för sig själv.

Vissa imponeras av att trummisen Zacharias Zachrisson är bror till Lycke Li. Jag är mer imponerad av att han är son till Zilverzurfarn, men jag antar att det är en generationsfråga. Det är han som driver på och gör att Tussilago känns hårdare än sina släktingar. Övriga musiker flyter gärna iväg i trivsamt utflutna partier. Det är även Samuel Landin på gitarr och Pierre Riddez på bas.

Men live är de ändå mer rock än pop. Det gungar och svänger. En trollflöjt (via synt) träder fram. Långa instrumentala partier har vi vant oss vid hos den nya progmusiken (alltså inte progg) de senaste åren. Det är precis den sortens flum vi älskar.

Och så hoppar en tjej i lurvigt hår och vit Tussilago-t-shirt in på scenen och spelar koskälla. Jaså, det är ju Titiyo. Så kan det bli på WTM-festival. (Förra året hoppade ju plötsligt Tove Styrke in på scenen hos det lilla bandet Caotico.) Men Titiyo är inte här för att visa upp sig utan stannar i publiken och njuter hela konserten.

Den varar till kl 01.33. Nej, förresten – utan att ha blivit inropade kastar sig bandet upp på scenen igen för ett extranummer. Bara för att det är så kul.

– Man spelar ju bara för första gången i Norrköping EN gång!

 

Sebjak

 

Sen är jag dum nog att titta in på Kopparhammaren på hemvägen. Men jag har aldrig varit där och är lite nyfiken. I dörren möts jag av vakter som med våld släpar ut någon. Där inne möts jag av Sebjak, och det är ju inget för mig. Efter att två gånger blivit tillsagd av vakter att hänga av mig jackan tröttnar jag och går. Men det är ju lika bra när klockan är 02.30.

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Michael Strandhed och Samuel Sandelin

BABY IN VAIN – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MARIA ANDERSSON – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

THIS IS HEAD – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

TUSSILAGO – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

SALIGA MUNKEN Norrköping

12 februari 2016 kl 21.00
Baby in Vain

ARBIS Norrköping

12 februari 2016 kl 22.30
Maria Andersson

CRESCENDO Norrköping

12 februari 2016 kl 23.30
This is Head

DYNAMO Norrköping

12/13 februari 2016 kl 00.45
Tussilago

Arr: Where’s The Music?

LÄNKAR
Baby in Vain hemsida
Sahara Hotnight Facebook
Maria Andersson Facebook
This is Head hemsida
Tussilago Facebook
Sebjak hemsida
Where’s the music hemsida Facebook

WTM: Viola Beach finns inte mer minnesord Kultursidan.nu 14/2 2016

FREDAG 12/2
WTM: Viola Beachs sista spelning recension Kultursidan.nu 16/2 2016
WTM: Adrian Lux förgyllde partyt recension Kultursidan.nu 15/2 2016
WTM: Albin Lee Meldau rösten i tavlan recension Kultursidan.nu 15/2 2016
WTM  Vidars vackra värmländska vemod recension Kultursidan.nu 15/2 2016
WTM: Maj Monets glada pop i hetluften recension Kultursidan.nu 15/2 2016
WTM: Great Garb indierock som växer recension Kultursidan.nu 14/2 2016
WTM: Anti Ponys psykeliska road trip recension Kultursidan.nu 14/2 2016
WTM: Tellavisions fascinerande vision recension Kultursidan.nu 13/2 2016
WTM: Vackert och starkt med Cilia recension Kultursidan.nu 13/2 2016
WTM: Psykofants ösande punkinjektion recension Kultursidan.nu 13/2 2016

TORSDAG 11/2
WTM: Gudinnan Märak och Systraskap recension Kultursidan.nu 13/2 2016
WTM: Jag sveps inte med av Girls Names recension Kultursidan.nu 12/2 2016
WTM: Emil Jensen – ordkonstnär i kärlek recension Kultursidan.nu 12/2 2016
WTM: Humor & drag med Drivvedsfolket recension Kultursidan.nu 12/2 2016

FÖRHANDSARTIKLAR
Ta rygg på oss på Where’s The Music?! reportage Kultursidan.nu 11/2 2016
Where’s The Music?! – din kompletta guide LISTAN Kultursidan.nu 26/1 2016