Powerkvinna. Estradören, drottningen, Angela Brown fick publiken att le och taket att lyfta på Crescendo på internationella kvinnodagen 8 mars.
”All women are good women”
RECENSION/NORRKÖPING Glädjeblues. Internationella Angela Brown, född i Chicago, tog kvinnlig urkraft till Sverige på internationella kvinnodagen. Jazz- och skafenomenet Mighty Bo Gustafsson med charmiga bandet Top Dogs bidrog till lyckoruset.
Angela Brown. Namnet säger mig inget första gången jag ser det. Men jag googlar och det jag finner gör mig nyfiken. På Crescendos egen hemsida beskriver de henne som en ”big voice bluesdiva av första graden: fräck, bullrig och oberäknelig”. Dessutom sägs hon, med sin skådespelarbakgrund, gestalta varje låt ”som en egen berättelse”.
Och ja, även på YouTube ser jag en powerkvinna. Vidden av urkraften i hennes artisteri måste dock upplevas för att göras begriplig. Om det nu går att begripa hur Angela Brown gör, när hon får hela bluespubliken att le. Jag trodde nog att det skulle låta lite mera deppigt. Men nej, det blev en riktig glädjefest!
Glädjeblues. Angela Brown tillsammans med Top Dogs, till vänster saxofonisten Mighty Bo Gustafsson, trummis är Fredrik Bergström.
Top Dogs är först med att inta scenen. De förstärks av den, enligt Crescendo, ”välkände honkern Mighty Bo Gustafsson”. Honker? Först i efterhand funderar jag på ordet. Av Google översatt: ”a person or a thing that honks.” (eller nordamerikanska: ”a wild goose”). Vad är det att ”honka” då? Google igen (om ”honks”): ”the cry of a wild goose” (brittisk engelska: ”vomit”). Hmm.
Saxofonisten Bosse Gustafsson på scenen är känd från gruppen Jump4Joy och beskrivs på deras hemsida som ett fenomen inom jazz- och skamusiken – ”who handles his saxophones like wild horses”. Kanske är detta med djur en vanlig liknelse inom musiken? Gustafssons fyndiga saxsolon får i vilket fall flera egna applåder under kvällen. Han svarar med pussar till publiken.
Det är en glad låt de inleder med, och blues är inte det första jag tänker på. Förutom om jag lyssnar på texten kanske? Den verkar handla om att hellre bli blind-någonting. På engelska, förstås. Men det är inte I’d Rather Go Blind som först spelades in av Etta James 1967, i alla fall inte som jag känner den. Få låtar under kvällen presenteras med namn, så jag kan bara minnas olika fraser ur dem.
Sångaren och gitarristen Sverker Blomberg har en skön röst. Kanske påminner den lite om Bruce Springsteens, fast nedtonad. Bandet låter bättre än de ser ut, men det hör också till charmen. Stilpolisen skulle kunna komma på besök vad gäller scenutstyrseln, som är ganska grå och alldaglig. Jag noterar dock att just Sverker har ett par knallröda skor på sig, vilket lyfter looken.
Urkraft. Rolig, energisk, lekfull. Mycket kan sägas om Angela Browns uttrycksfulla scenpersonlighet.
Och när Angela Brown kommer in, oh my god! Taket lyfter. Internationella kvinnodagen till ära säger hon:
– All women are good women. The only thing that can make a bad woman… is a bad man.
Temat är kärlek och Angelas framträdande präglas av både energi och lekfullhet. Aldrig tidigare har jag sett någon leva sig in på samma sätt, med både självdistans och starkt självförtroende. Ögonen är väldigt uttrycksfulla, liksom hela hon som svänger allt vad hon kan på det lilla scenutrymmet spelningen igenom.
– You will never find a woman like me, sjunger Angela med sin speciella glimt i ögat, och publiken verkar övertygad.
Applåderna öser över henne, och någon skriker: ”Angela, I love you!”. Hon fullkomligt förför publiken med sin persona och utmärkande humor.
– Det här var underhållande, hör jag någon säga, när det är dags för paus.
Och kvällens skratt är många, men det är svårt att sätta fingret på roligheterna. De är så beroende av stunden och Angelas förmåga att rikta sig till enskilda individer, samtidigt som ingen utesluts. Hon får en att känna sig sedd, och musiken är så bra att det spritter i kroppen. Några favoriter blir Let The Back Door Hit You, Blues On The Moon, Dangerous Mood och God Has Smiled On Me.
Enligt Wikipedia uppfann Karl Gerhard uttrycket ”estradör” för att beskriva sig själv. För mig är ordet nu en personifikation av Angela Brown: en skådespelare och sångerska i ett. Drottning på det hon gör.
© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Carl Adam Tillberg
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
CRESCENDO Norrköping
8 mars 2017
Angela Brown och Top Dogs
Angela Brown, sång
Bosse Gustafsson, saxofon (känd från Jump4joy)
Erik Möbeln Pettersson, hammond
Patrik Norrman, bas
Sverker Blomberg, gitarr och sång
Fredrik Bergström, trummor
LÄNKAR
Estradör Wikipedia
Angela Brown skivbolag YouTube
Jump4Joy hemsida
Crescendo hemsida Facebook FB-evenemang