• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

”Alla är sämst” sade inte Mattias Alkberg


Flykt. Mattias Alkberg hålls fast av sitt alter ego Kristine Gulbrandsen.

 

Tankar snarare än budskap

 

RECENSION/ NORRKÖPING ”Alla är sämst”. Det går inte att lita på något ikväll. Inte på skådespelaren Kristine Gulbrandsen som är Mattias Alkbergs alter ego. Själv sitter han på en stol och ser rädd ut. Men musiken hade förstås huvudrollen i Flygeln i lördags.

Han har gett ut 28 plattor, ensam och i grupp, sedan debuten 1982. Föreställningen bygger på dem (eller snarare de senaste 15 soloåren), men det är ingen hitkavalkad. Inte heller är det självbiografiskt. Snarare är det en biografi över låtarna, där de sätts in i en kontext. Men det finns ingen handling. Och det är ingen konsert. Får vi alls veta något?

”Det är jag som är Mattias Alkberg.” Redan där förstår vi att vi inte kan lita på något ikväll. Orden yttras av skådespelaren Kristine Gulbrandsen. Likheten är inte särskilt slående, om man bortser från det långa håret. Dessutom är hon utlevande samt (ähum) teatralisk, medan Alkberg mest sitter på en stol och ser rädd ut. Ja, han är rädd för allt. Han är alltid hungrig, aldrig mätt. Klär i fult. Detta enligt den person som kallar sig Alkberg. Själv är han tyst.

Det är lätt att glömma ibland att det inte är han som talar, men det är en viktig skillnad. För samtidigt som man lyssnar mer uppmärksamt än om han hade pratat själv så ligger lögnen outtalad där bakom. Men vem är det som ljuger? Inte är det han i alla fall.

Jag är jätteledsen. Inte deprimerad, men jätteledsen.
Livet har skett. Inte allt, men en del.

Är det folk i salongen som skruvar på sig, känner sig obekväma? Som önskar att de valt att göra något annat en lördagkväll? Nej, det verkar inte så. Men det var många som valde det. Något annat. Sittplatserna i Flygeln är knappt fyllda till en fjärdedel.

 

Alla är sämst – Mattias Alkberg
Backdrop. Målningen av en stor våg påminner om japanske konstnären Hokusais våg.

 

Efter en lång inledning kommer så Visst vet du att jag skiter i allt? som första låt. Som ett anslag och en programförklaring. Jag tror ingenting är lämnat åt slumpen ikväll. Därmed inte sagt att allt är sant. Men han visar sig i alla fall inte vara stum, den där andra Alkberg.

Han (hon) talar om kampen mot tiden. ”Jag tänker undvika samtiden så gott det går. Nuet är oändligt, eller begränsat. Tänk lite mer på evigheten, tack!” Vi serveras tankar snarare än budskap. Det är poesi mer än det är berättelser. Därmed inte sagt att det inte är sant.

Fotografiskt minne är Mattias Alkbergs mest självbiografiska låt. Det har han berättat i intervjuer. Däremot vägrar han berätta vad den handlar om. Det är lite som den här föreställningen. Ja, bortsett från att den inte är självbiografisk (det har han berättat).

Jag menar inte sluta finnas. Jag menar aldrig funnits.

Han sprider ingen glädje. Han är nog jätteledsen. Inte för att han säger det. Men det gör hon.

Som backdrop hänger en målning på en våg. Den påminner lite om bilden av Hokusai, men här finns inga båtar. I stället är det som om den slår över scenen och dränker det som sker där. Eller så fyller den hela salongen. Det är översvallande.

Är det en tillfällighet att konst- och musikkollektivet Psychic TV spelas i pausen? Det finns inga tillfälligheter ikväll.

Andra akten är lite rappare med mer musik och mindre dialog. Så känns det. Det är alltså åtta låtar istället för sju. Och bägge Alkberg ger ifrån sig ett gemensamt primalskri. Föreställningens titellåt är punkigast för kvällen. ”Du är sämst” skriver (hon) Alkberg på en whiteboard. Men vad är han egentligen rädd för?

De som lever, men inte ska dö

Nu blev vi oklokare igen. Fast nästa låt heter Dementorer, så kanske finns svaret i Harry Potter. Eller fanns inte frågan?

 

Alla är sämst – Mattias Alkberg
Huvudroll. Mattias Alkberg står upp för sin musik.

 

Så gör han (ja, faktiskt han – han sjunger) reklam (säkert helt omedvetet) för utställningen som öppnar på lördag med Carl Johan De Geer på Konstmuseet. Men visst är det ett roligt sammanträffande. Kanske är det också kul att han sjunger i Flygeln till Louis De Geer, vad vet jag. Men låttexten är skoj.

Du skriver KUKEN på svenska flaggan

Och passande nog blir han dubbad mad ett leksakssvärd av plast av sitt alter ego. Sen berättar hon sina (hans) principfasta regler kring rökning, som har många praktiska undantag. Och mycket annat. Som att allt är ärftligt. Allt – pengar såväl som cancern.

”Det ska vara som det är i min hjärna när jag inte kan somna”, berättade han i en intervju i Kulturnytt i P1 innan turnén. ”Kristine är jag. Jag är hennes demon. Jag vill att folk ska känna sig illa till mods […] så uppfattar jag livet.”

Men musiken har förstås huvudrollen, och det är ju egentligen den som avporträtteras. Mitt i all förvirring är det lätt att glömma att påpeka hur fantastiskt det låter. Är det verkligen den forna punkaren som trallar i en salsa? Eller sjunger snällpop i Tjugonde om pank-ångest (eller panktst, som han döpt det till). Elin Sundström spelar bekymmerslöst gitarr bakom nacken, ja alla är supertajta på det sätt som gör att det knappt märks.

Det var ingen konsert, om nu någon trodde det. Därför är extranummer (givetvis) uteslutet.

Vid utgång spelas Lazarus från David Bowies sista skiva, utgiven 2016 två dagar innan hans död. Det finns inga tillfälligheter.

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Josefina Dernsjö

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

Alla är sämst – Mattias Alkberg

FLYGELN, LOUIS DE GEER Norrköping

24 november 2018
Alla är sämst
Mattias Alkberg
Musikföreställning
Arr: United Stage & Louis De Geer

MEDVERKANDE
Mattias Alkberg
Kristine Gulbrandsen

MUSIKER
Elin Sundström
Anton Alamaa
Kalle Nyman
Mats Lundstedt
Jonatan Lundberg

LÄNKAR
Hokusais Under vågen utanför Kanagawa Wikipedia
Carl Johan De Geer Wikipedia Utställning
Mattias Alkberg hemsida Facebook FB-evenemang Intervju/PSL  Kulturnytt/P1

Tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.