{"id":21637,"date":"2015-09-27T20:46:35","date_gmt":"2015-09-27T19:46:35","guid":{"rendered":"https:\/\/intelligent-friend-7861.standoutwp.com\/?p=21637"},"modified":"2015-09-27T20:56:11","modified_gmt":"2015-09-27T19:56:11","slug":"musik-pa-liv-och-dod-i-immanuelskyrkan","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/?p=21637","title":{"rendered":"Musik p\u00e5 liv och d\u00f6d i Immanuelskyrkan (recension)"},"content":{"rendered":"

\"Mats<\/a>
\nMusikalisk roddtur i Berlin. Mats Jansson spelar Gunnar Valkares Tre bilder. Hustrun Yoriko Asahara bist\u00e5r med bladv\u00e4ndning.<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

Han ger musiken ett liv bortom noter och streck<\/span><\/h1>\n

 <\/p>\n

150-\u00e5rsjubilerande Immanuelskyrkan blir min slutstation under Kulturnatten.<\/strong> Jag lyssnar till Norrk\u00f6pings framst\u00e5ende konsertpianist Mats Jansson, som l\u00e5ter Gunnar Valkares nyskrivna Tre bilder<\/em> f\u00f6r piano m\u00f6ta Ludwig van Beethovens Appassionata,<\/em> pianosonat i f-moll. Det g\u00f6r jag r\u00e4tt i. Det \u00e4r musik p\u00e5 liv och d\u00f6d.<\/p>\n

Mats Jansson spelar \u00e5ter tons\u00e4ttaren Gunnar Valkares An die Spree 1933<\/em>, som han uruppf\u00f6rde under festivalen Norrk\u00f6pingsljud i maj.<\/strong> Satsen ing\u00e5r i Gunnar Valkares Tre bilder<\/em> f\u00f6r piano som tons\u00e4ttaren skrev klart i april d\u00e4r han ger historiska situationer sin egen musikaliska kommentar.<\/p>\n

\u2013 Nu vill jag ta resten ocks\u00e5 h\u00e4r i Immanuelskyrkan, s\u00e4ger Mats Jansson, som uruppf\u00f6rde de tv\u00e5 \u00e5terst\u00e5ende i somras.<\/p>\n

Jag h\u00f6r \u00e5rorna doppas under en stilla roddtur p\u00e5 Spree, den stora floden som flyter genom Berlin. Impressionistiska infall kommer in, sedan st\u00f6rningar, allt gr\u00f6vre. Det repeteras med variationer tills det inte g\u00e5r l\u00e4ngre. Nazismen har tagit \u00f6ver.<\/p>\n

Klockklang, f\u00f6rstr\u00f6dda toner som vandrar under Paris himmel. Valkare har gett andra satsen titeln \u00c9toiles (Paris 1913).<\/em> De f\u00f6rstr\u00f6dda tonerna varierar i tempo utan \u00f6verg\u00e5ngar, det n\u00e5r rentav en febrig intensitet. Det \u00e4r s\u00e5 fritt att jag undrar om satsen \u00e4r skriven i n\u00e5gon taktart alls? Emellan\u00e5t efterklanger som rungar, tystnar i kyrkans fina akustik.<\/p>\n

Sharpeville 1960<\/em>, tredje satsen, \u00e4r kanske den kortaste. Den startar i snabba, l\u00e4tta rytmer med lite jazzk\u00e4nsla. Pulsen \u00f6kar, en livsgl\u00e4dje sprider sig, som stiger och g\u00e5r \u00f6verstyr. Det blir panik, kaos. Och ett tv\u00e4rt slut. (Googla p\u00e5 titeln om historiekunnandet brister.)<\/p>\n

L\u00e4nge h\u00f6ll Ludvig van Beethoven sin pianosonat i f-moll<\/em>, opus 57, f\u00f6r det b\u00e4sta han gjort.<\/strong> Mats Jansson ber\u00e4ttar om dess tillkomst, hur det upptog m\u00e4staren s\u00e5 att han inte varken s\u00e5g eller h\u00f6rde n\u00e5got annat. Skriven 1804-1805 f\u00f6regriper den musikens utveckling l\u00e5ngt senare. Den kallas f\u00f6r Appassionata<\/em>, en titel som gavs det intensiva verket tio \u00e5r efter Beethovens d\u00f6d, och \u00e4nd\u00e5 s\u00e4ger kritiker att det namnet inte r\u00e4cker till. Det ska vi snart bli varse.<\/p>\n

I Immanuelkyrkan blir den en pendang till det vi nyss h\u00f6rde, om \u00e4n inte lika svart i kanten. Nu \u00e4r notbladen gulnade, vilket kanske inte direkt har att g\u00f6ra med verkets \u00e5lder. I sonaten omger tv\u00e5 Allegron, med skilda direktiv om nyanseringar, ett Andante.<\/p>\n

Allegro assai<\/em> fylls n\u00e4stan direkt med starka k\u00e4nsloutbrott, men s\u00e5 kommer det k\u00e4nda, rentav trallv\u00e4nliga temat in, da-di-da-da.<\/strong> Om igen mellan dramatiskt tonspr\u00e5k och trallen. Medan Mats Janssons ilsnabba fingrar l\u00f6per fr\u00e5n diskantens ljusaste tangenter till basens muller.<\/p>\n

Jag fascineras av hur han ger musiken ett liv bortom noter och streck. N\u00e4r han spelar saknas inga andra instrument. (Mer kammarmusik \u00e5t folket!)<\/p>\n

D\u00e4r \u00e4r en s\u00e4rskild klarhet i flygelns toner och smidigt tar Andante con moto<\/em> \u00f6ver. Tempot mjuknar men d\u00e4r \u00e4r samtidigt ett allvar som tr\u00e4nger in och ber\u00f6r. L\u00e5ngsamt fylls satsen av jublande liv. S\u00e5 p\u00e5\u2019t igen, brusande, b\u00f6ljande sk\u00f6ljer Allegro ma non troppo<\/em> ut i kyrkorummet, \u00f6ver mig, ut i natten.<\/p>\n

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin<\/em><\/p>\n

BILDSPEL (FLASH) \u2013 KLICKA P\u00c5 BILDEN
\nALT\/MOBIL: SE BILDSPELET H\u00c4R<\/a><\/em>
\n<\/object><\/p>\n
\n

IMMANUELSKYRKAN Norrk\u00f6ping<\/em><\/h3>\n

26 september 2015
\nMats Jansson<\/strong><\/em>
\n Pianokonsert<\/em><\/p>\n

PROGRAM<\/em>
\n Gunnar Valkare<\/strong> Tre bilder f\u00f6r piano (2015)<\/em>
\n Ludwig van Beethoven<\/strong> Sonat f-moll f\u00f6r piano, op. 57<\/em><\/p>\n<\/blockquote>\n

L\u00c4NKAR
\nMats Jansson info <\/a>
\nImmanuelskyrkan hemsida<\/a> Jubileumsprogram<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

NORRK\u00d6PING 150-\u00e5rsjubilerande Immanuelskyrkan blir min slutstation under Kulturnatten. Konsertpianisten Mats Jansson l\u00e5ter Valkares nyskrivna Tre bilder f\u00f6r piano m\u00f6ta Beethovens Appassionata. L\u00e4s mer → <\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1001006,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":""},"categories":[7],"tags":[36,13],"class_list":["post-21637","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-norrkoping","tag-kulturnatten","tag-musik"],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/21637","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1001006"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=21637"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/21637\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=21637"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=21637"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=21637"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}