{"id":28844,"date":"2017-01-19T10:05:44","date_gmt":"2017-01-19T09:05:44","guid":{"rendered":"https:\/\/intelligent-friend-7861.standoutwp.com\/?p=28844"},"modified":"2017-01-19T10:25:37","modified_gmt":"2017-01-19T09:25:37","slug":"dystopin-en-varningsklocka-som-ger-hopp-kronika","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/?p=28844","title":{"rendered":"Dystopin en varningsklocka som ger hopp (kr\u00f6nika)"},"content":{"rendered":"

\"\"
\nSolnedg\u00e5ng f\u00f6r m\u00e4nniskan. Intendent Martin Sundberg vid Carl Kylbergs m\u00e5lning Solnedg\u00e5ng vid havet som n\u00e4r den visades 1946 j\u00e4mf\u00f6rdes vid en atombomb. <\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

En motkraft mot det destruktiva<\/span><\/h1>\n

 <\/p>\n

KR\u00d6NIKA\/NORRK\u00d6PING
\nDystopi \u00e4r en \u201dd\u00e5lig plats\u201d. <\/strong>Men samtidigt en n\u00f6dv\u00e4ndighet. Kulturens dystopiska bilder och ber\u00e4ttelser \u00e4r varningsklockor som ringer f\u00f6r att v\u00e4cka m\u00e4nniskan att handla. Innan det \u00e4r f\u00f6r sent.<\/p>\n

F\u00f6rfattaren Melker Garay reflekterar efter att ha sett Konstmuseets utst\u00e4llning \u201dDystopi\u201d.<\/p>\n

 <\/p>\n

Dystopi<\/h2>\n

 <\/p>\n

Ord kan ut\u00f6va en alldeles s\u00e4regen dragningskraft.<\/strong> F\u00f6r mig \u00e4r ordet dystopi ett av dessa. Ett olycksdigert ord. Eller r\u00e4ttare sagt ett ord som skapats f\u00f6r att \u00e5terge n\u00e5got skr\u00e4mmande. Det kommer fr\u00e5n grekiskan och betyder: ”d\u00e5lig plats”, och anv\u00e4nds n\u00e4r man talar om en m\u00f6rk samh\u00e4llsvision. I litteratur och film, f\u00f6r att inte tala om dataspel, finns det gott om dystopiska skildringar, som till exempel Ray Bradburys roman Fahrenheit 451<\/em> som inleds med orden: \u201dDet var ett n\u00f6je att br\u00e4nna\u201d.<\/p>\n

H\u00e4rom veckan l\u00e4ste jag den v\u00e4lskrivna och t\u00e4nkv\u00e4rda ess\u00e4n Dystopi<\/em> som \u00e4r f\u00f6rfattad av intendenten Martin Sundberg p\u00e5 Norrk\u00f6pings konstmuseum. Ess\u00e4n \u00e4r utgiven av museet i samband med den p\u00e5g\u00e5ende utst\u00e4llningen med samma namn. Efter att ha l\u00e4st den bes\u00f6kte jag utst\u00e4llningen, vilken gav mig en uppsj\u00f6 av tankar. Och det \u00e4r dessa som jag h\u00e4r vill redog\u00f6ra f\u00f6r.<\/p>\n

Det finns n\u00e5got n\u00f6dv\u00e4ndigt med dystopier.<\/strong> N\u00f6dv\u00e4ndigt i den meningen att de ger oss b\u00e5de inre och yttre bilder och d\u00e4rtill intellektuella verktyg f\u00f6r att f\u00f6rh\u00e5lla oss till det som skr\u00e4mmer oss. Dystopier \u2013 n\u00e4r de \u00e4r som b\u00e4st, det vill s\u00e4ga n\u00e4r de \u00e4r genuint skr\u00e4mmande \u2013 \u00e4r likt varningsklockor. Som vill sl\u00e5 larm om att n\u00e5got katastrofalt kan h\u00e4nda; n\u00e5got som kan f\u00f6r\u00e4ndra allt.<\/p>\n

Ett samh\u00e4llssystem med all dess komplexitet \u00e4r alltid sv\u00e5rt att greppa med tanken. \u00c4n sv\u00e5rare blir det n\u00e4r det \u00e4r inlemmat i ett st\u00f6rre system. Det globala. I s\u00e5dana o\u00f6versk\u00e5dliga v\u00e4rldsomsp\u00e4nnande system finns alltid makter med dolda agendor. Och det \u00e4r bland annat dessa agendor som dystopisk konst, litteratur, film och andra konstarter vill g\u00f6ra oss uppm\u00e4rksamma p\u00e5. Kulturen blir h\u00e4r den kraft som f\u00e5r klockorna att ringa.<\/p>\n

Utst\u00e4llningen \u201dDystopi\u201d fick mig att t\u00e4nka p\u00e5 den tyske filosofen <\/strong>Friedrich Hegel som ans\u00e5g att m\u00e4nniskans historia kan liknas vid en slaktb\u00e4nk.<\/strong> Vilket inte \u00e4r s\u00e5 speciellt muntert. Men nog ligger det mycket i det om man bet\u00e4nker allt lidande som funnits genom \u00e5rtusendena. Ett lidande som f\u00f6r \u00f6vrigt finns gestaltat i utst\u00e4llningens urval av grafik, som exempelvis Albrecht D\u00fcrers tr\u00e4snittsvit Apokalypsen<\/em> fr\u00e5n 1511 och Francisco Goyas Krigets fasor<\/em> 1810-1815.<\/p>\n

I utst\u00e4llningen finns \u00e4ven en oljem\u00e5lning av Carl Kylberg. Det \u00e4r en m\u00e5lning som brinner av f\u00e4rger och heter Solnedg\u00e5ng vid havet<\/em>. Om den l\u00e4r prins Carl ha yttrat: \u201d\u00d6h, det \u00e4r en atombomb!\u201d Ett yttrande som kan tyckas passande i en utst\u00e4llning om dystopier. H\u00e4r t\u00e4nker jag os\u00f6kt p\u00e5 Arthur Koestlers ord i hans bok Janus: \u201dFr\u00e5n medvetandets gryning till den sj\u00e4tte augusti 1945 har m\u00e4nniskan varit tvungen att leva med sin individuella<\/em> d\u00f6d som framtidsperspektiv; sedan den dag d\u00e5 f\u00f6rsta atombomben f\u00f6rdunklade solen \u00f6ver Hiroshima har m\u00e4nskligheten som helhet varit tvungen att leva med framtidsperspektivet att utpl\u00e5nas som art<\/em>.\u201d<\/p>\n

Det jag nu ska skriva kan tyckas en aning anm\u00e4rkningsv\u00e4rt, men faktum \u00e4r att jag k\u00e4nde mig l\u00e4ttad efter att ha sett utst\u00e4llningen Dystopi.<\/strong> Ni f\u00f6rst\u00e5r, jag kom till insikt om att en dystopi \u00e4r en motkraft. Varje dystopi vill g\u00f6ra oss uppm\u00e4rksamma p\u00e5 det som m\u00e5ste uppm\u00e4rksammas \u2013 det destruktiva. Varje dystopi vill \u00e4ndra riktningen p\u00e5 en utveckling som kan leda till \u00e4n mer lidande i v\u00e4rlden. Varje dystopi vill hindra att allt kommer att g\u00e5 \u00e5t helvete. Det finns med andra ord n\u00e5got paradoxalt med dystopier: De lyfter fram hoppet. Det hopp som inte f\u00e5r g\u00e5 f\u00f6rlorat.<\/p>\n

N\u00e4r man har tagit del av en dystopisk gestaltning b\u00f6rjar man fundera \u00f6ver om den verkligen kan st\u00e4mma.<\/strong> \u00c4r framtiden s\u00e5 m\u00f6rk och skr\u00e4mmande? Den slovenske kulturkritikern Slavoj \u017di\u017eek har sagt att det idag \u00e4r l\u00e4ttare att f\u00f6rest\u00e4lla sig m\u00e4nsklighetens underg\u00e5ng \u00e4n ett alternativt samh\u00e4llssystem. Kanske st\u00e4mmer det. Kanske inte. Fr\u00e5gan kvarst\u00e5r dock: \u00c4r framtiden m\u00f6rk och skr\u00e4mmande? Ja. Men ocks\u00e5 nej. Och detta nej<\/em> engagerar. D\u00e4ri ligger hoppet. Det \u00e4r ett f\u00f6rpliktande nej. Ett nej som riktas mot oss personligen, d\u00e5 vi har ett ansvar mot v\u00e5ra barn och barnbarn; ansvar mot framtida generationer.<\/p>\n

Dystopier g\u00f6r att det b\u00f6rjar ringa i varningsklockorna.<\/strong> Och s\u00e5dana klockor vill inget annat \u00e4n att h\u00f6ras. Det \u00e4r v\u00e5r skyldighet att ta till oss klockornas larm. Lyssna till dem. Uppm\u00e4rksamt. Och d\u00e4refter handla. Och \u00e5terigen handla. Innan det \u00e4r f\u00f6r sent.<\/p>\n

\u00a9 Text: Melker Garay
\n<\/em>\u00a9 Foto: Nils-G\u00f6ran Tillgren<\/em><\/p>\n

\n

KONSTMUSEET Norrk\u00f6ping<\/em><\/h3>\n

29 oktober 2016 \u2013 5 februari 2017
\nDystopi<\/strong><\/em>
\nUtst\u00e4llningskommissarie: Martin Sundberg<\/em>
\nUtst\u00e4llningstekniker: Mats Arvidsson, \u00d6rjan S\u00f6derholm<\/em><\/p><\/blockquote>\n

L\u00c4NKAR
\nMelker Garay hemsida<\/a> Facebook <\/a>
\nNorrk\u00f6pings Konstmuseum hemsida<\/a> Facebook <\/a>
\nDystopisk grafik i Konstmuseets underjord reportage<\/a> Kultursidan.nu 2\/11 2016<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

NORRK\u00d6PING Dystopi \u00e4r en \u201dd\u00e5lig plats\u201d. Men samtidigt en n\u00f6dv\u00e4ndighet. Kulturens dystopiska bilder och ber\u00e4ttelser \u00e4r varningsklockor som ringer f\u00f6r att v\u00e4cka m\u00e4nniskan att handla. Innan det \u00e4r f\u00f6r sent. F\u00f6rfattaren Melker Garay reflekterar efter att ha sett Konstmuseets utst\u00e4llning Dystopi. L\u00e4s mer → <\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1001006,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":""},"categories":[7],"tags":[90,14],"class_list":["post-28844","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-norrkoping","tag-bildning","tag-konst"],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/28844","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1001006"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=28844"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/28844\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=28844"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=28844"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=28844"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}