{"id":32663,"date":"2017-09-28T17:03:20","date_gmt":"2017-09-28T16:03:20","guid":{"rendered":"https:\/\/intelligent-friend-7861.standoutwp.com\/?p=32663"},"modified":"2017-09-28T17:21:51","modified_gmt":"2017-09-28T16:21:51","slug":"blues-caravans-lysande-stjarnor-pa-np33-recension","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.kultursidan.nu\/?p=32663","title":{"rendered":"Blues Caravans lysande stj\u00e4rnor p\u00e5 NP33 (recension)"},"content":{"rendered":"

\"\"
\n\u00d6s. Vanessa Collier b\u00e5de sjunger och spelar saxofon. Kompbandet g\u00e5r inte av f\u00f6r hackor, Roger Inniss, med ryggen till, p\u00e5 bas, Cesare Nolli, p\u00e5 gitarr, och trummisen Markku Remmikainen.
\n<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

Med sin one-string \u00e4r han \u00fcbercool<\/span><\/h1>\n

 <\/p>\n

RECENSION\/NORRK\u00d6PING Blues \u00e4r den gemensamma n\u00e4mnaren f\u00f6r Picknickkonserterna p\u00e5 NP33.<\/strong> Blues Caravan stannade till f\u00f6rra veckan med tre lysande stj\u00e4rnor, Si Cranstoun, Vanessa Collier och Bid Daddy Wilson. Och ett lika str\u00e5lande kompband.<\/p>\n

N\u00e4r ett skivbolag f\u00f6ser ihop tre akter f\u00f6r en gemensam turn\u00e9 f\u00e5r man l\u00e4tt intrycket av att de inte skulle vara starka nog att klara sig sj\u00e4lva.<\/strong> Det visade sig vara helt fel. Tre lysande stj\u00e4rnor turas om att skina fr\u00e5n scenen, och det gemensamma kompbandet g\u00e5r heller inte av f\u00f6r hackor.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Si<\/a>
\n Soul med ett kryddm\u00e5tt blues. Si Cranstoun sjunger, spelar gitarr och munspel.<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

Den som b\u00f6rjar \u00e4r Si Cranstoun, en soulman fr\u00e5n London och den minst bluesiga av de tre.<\/strong> Moderiktigt kl\u00e4dd i p\u00e5siga byxor och en skurtrasa om huvudet inleder han med Ray Charles-klassikern Unchain my heart<\/em> fr\u00e5n 1961. Och p\u00e5 den v\u00e4gen \u00e4r det \u2013 soulpop med ett kryddm\u00e5tt blues.<\/p>\n

Basisten Roger Inniss ser lite uttr\u00e5kad ut (s\u00e5 har han ocks\u00e5 spelat med alla fr\u00e5n Stones Mick Taylor till Steve Gibbons, The Platters, Kid Creole till Chaka Khan) och \u00e4r nog \u00f6verkvalificerad f\u00f6r detta. Att jag som f\u00f6rsta tanke funderar p\u00e5 om basister med fem str\u00e4ngar \u00e4r lata f\u00e5r jag \u00e4ta upp senare.<\/p>\n

Men Si ber\u00e4ttar en r\u00f6rande historia om hur han tr\u00e4ffade sin blivande fru n\u00e4r han var gatumusikant, och l\u00e5ten White girl<\/em> \u00e4r till\u00e4gnad henne.<\/strong> Nu har de varit gifta i tio \u00e5r och inte ett \u00f6ga \u00e4r torrt. Sedan f\u00f6ljer en egendomlig baktaktsblues. Nej, det \u00e4r ju ska! Jaha, de jamaikanska generna pockar p\u00e5 uppm\u00e4rksamhet i tv\u00e5 l\u00e5tar. Det \u00e4r luftigt och l\u00e4tt, och han visar att han beh\u00e4rskar b\u00e5de gitarr och munspel.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Vanessa<\/a>
\n Tempoh\u00f6jare. Vannessa Collier har en kraftfull r\u00f6st. Sedan \u00f6kar hon trycket ytterligare med saxofonen.<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

Men n\u00e4r Vanessa Collier avl\u00f6ser honom blir det ett helt annat tryck.<\/strong> Ikl\u00e4dd svart skinnfodral och h\u00f6ga klackar \u00e4r hon en \u00f6gon\u00f6ppnare f\u00f6r den gubbsjuka delen av publiken. Men hon \u00e4r, tack och lov, ocks\u00e5 en \u00f6ron\u00f6ppnare och en vitamininjektion f\u00f6r konserten.<\/p>\n

En funkig inledning f\u00e5r basisten att vakna till och plocka fram sitt leende och den femte str\u00e4ngen. Gitarristen Cesare Nolli (fr\u00e5n Big Daddy Wilsons eget band) vaknar ocks\u00e5 till och drar ett Hendrix-inspirerat solo med slide. Och Vanessa sj\u00e4lv\u2026 hur f\u00e5r den kraftiga r\u00f6sten plats i den sp\u00e4da kroppen? H\u00e5ren reser sig.<\/p>\n

Med B B King-d\u00e4ngan When love comes to town<\/em> \u00f6kar tempot ytterligare. En osynlig lungkapacitet pressar fram riviga toner ur saxofonen. Den egna l\u00e5ten Keep it saxin\u2019<\/em> f\u00e5r henne att koppla loss f\u00f6rst\u00e4rkningen och vandra ut i publikhavet (det \u00e4r i alla fall halvfullt) och bl\u00e5sa av v\u00e5ra huvuden. Sax m\u00f6ter Mayvor och tiden stannar upp. Sedan beh\u00f6ver alla en paus.<\/p>\n

 <\/p>\n

\"Big<\/a>
\n \u00dcbercool. Big Daddy Wilson plockade fram sin one-string och gick loss.<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

Sedan \u00e4r det dags f\u00f6r vad som m\u00e5ste kallas kv\u00e4llens huvudakt.<\/strong> Big Daddy Wilson \u00e4r tyngst (bildligt, bokstavligt och musikaliskt) och liknar en v\u00e4lkl\u00e4dd boxare i solglas\u00f6gon. N\u00e4r han tar i med John the revelator<\/em> h\u00e4mtar han tonerna fr\u00e5n NP33s underv\u00e5ning. Hans n\u00e4rvaro har f\u00f6rresten varit markerad p\u00e5 scenen hela tiden i form av en conga med hans portr\u00e4tt. N\u00e4r han v\u00e4l spelar p\u00e5 den framst\u00e5r det att den mest \u00e4r till prydnad.<\/p>\n

Men n\u00e4r han plockar fram en one-string k\u00e4nns han \u00fcbercool! L\u00e5t vara att det \u00e4r hans gitarrist som g\u00f6r det mesta jobbet, men \u00e4nd\u00e5. Jobbar h\u00e5rt g\u00f6r ocks\u00e5 trummisen Markku Reinikainen, som har turnerat med Erja Lyytinen i m\u00e5nga \u00e5r.<\/p>\n

Big Daddy Wilson sjunger Country boy<\/em> och s\u00e4ger att alla vill ha en, men det n\u00e4rmaste han ser ut att ha kommit landet \u00e4r den lilla fj\u00e4dern i hans eleganta hatt. Fast skenet bedrar. Han \u00e4r fr\u00e5n en h\u00e5la i North Carolina och \u00e4r bosatt i Tyskland, l\u00e4ser jag i efterhand. Och jag som kunde satt en hundring p\u00e5 Chicago, men det f\u00f6rklarar att han \u00e4r p\u00e5 tyska Ruf Records.<\/p>\n

P\u00e5 slutet kommer Si Cranstoun och Vanessa Collier in igen.<\/strong> Den f\u00f6rstn\u00e4mnda sjunger soul och den andra bl\u00e5ser saxofon. Slutligen piskar alla tre fram st\u00e5ende ovationer med How sweet it is to be loved by you<\/em> (mycket passande) och ett extranummer med Thinkin\u2019 the night away.<\/em> Ja, t\u00e4nk..<\/p>\n

\u00a9 Text och foto: Michael Strandhed<\/em><\/p>\n

BILDSPEL \u2013 KLICKA P\u00c5 BILDENS PILAR<\/p>\n

Cesare Nolli<\/a>