Jag följer en röst i mitt öra (recension)

Din inre röst
”Lyft den högre.” Högstadieelever kommer att lyfta sina armar högt i höst i Ung scen östs klassrumsspel Din inre röst.

 

Vi låter ju oss hanteras som styrda spelfigurer

 

Högstadiet är i första hand en arena för positionering. Med 30 hörlurar och 16 spår ger Ung scen öst klassrumsspelet Din inre röst. Inte teater på vanligt sätt utan snarare ett sätt att korsa gränser, bryta ner hierarkier, upphäva ansvaret för en kort stund. Ett tekniskt experiment, säger spelledaren Ebba Petrén vars rosa lugg förmedlar en form av trygghet, typ ”schysst vuxen”.

– Ni får höra en röst. Det är bara att lyssna och göra som rösten säger.

En åttondeklass på Navestadskolan är med om premiären av Din inre röst. En helt vanlig klass uppbyggd av sina smågrupper: tre tjejer här, två killar där, två tjejer och fyra killar. När till slut hela klassen är samlad släpps de in i sitt hemklassrum, bänkarna har flyttats en aning. Två papper, en penna på varje bord. Och ett par hörlurar.

– När vi gjorde det här verket så pratade vi om vad vi saknade när vi gick i skolan. Att kunna slappna av, ta det lugnt. Att se varandra på riktigt. Att se sin kropp inte utifrån utan att kunna uppskatta den från insidan, berättar Gabriel Widing, en av manusförfattarna i scenkonstkollektivet Nyxxx som gör Din inre röst för Ung scen öst. Nyxxx kommer lika mycket från dataspelsvärlden som från teatervärlden.

För att se, höra och uppleva Din inre röst krävs deltagande, det är omöjligt att bara se på. Alla tar på sig hörlurarna, jag också. Några trafikljud och en dörr senare presenterar sig en röst för mig.

– Finns det rum för en röst som mig hos dig. Kan du nicka? frågar rösten. Jag nickar och ser hur alla inom mitt synfält nickar. Någon i rummet fnissar och får flera med sig. Det blir många fniss, särskilt i början. Allteftersom vi lyfter vänster eller höger arm på uppmaning av rösten minskar fnissningarna. Situationen, att vi alla har en inre röst, accepteras.

Långsamt utökas röstens förslag på vad jag ska göra. Blunda, titta, vända på huvudet hit eller dit. Se på väggen eller på personen mitt emot. Jag märker att olika personer får olika instruktioner. Efter ett tag har några rest sig upp och gått fram till några andra.

Skulle det här vara ett dataspel – vi låter ju oss hanteras som styrda spelfigurer – skulle det här vara urtrist för alla över tre år. Men nu handlade det om levande personer, om oss, framför allt handlar det om en klass.

 


”Kasta lappen i papperskorgen.” Eleverna kastar i spelledarens papperskorg.

 

Teater för skolan handlar ofta om starka upplevelser, spännande intrig och starka visuella uttryck. När Ung scen öst gör hembesök i klassrummen blir det något helt annat, interaktivitet, att få med eleverna på resan. Förra året såg jag föreställningen Sexigt på riktigt, eleverna tryggt förankrade bakom bänkarna medan skådespelarna tog smällen utklädda till något som liknade rosafärgade Mamma Mu med hängande könsorgan.

Här överskrids gränsen mellan alla ”jag” och alla ”du” lika lätt som när rösten säger att jag ska dra ett streck som korsar gränslinjen jag först dragit på mitt papper. Med yttersta försiktighet och omsorg om deltagarna. Ingen ska känna sig utsatt. Alla ska våga lite mer, våga något som på en och samma gång är alldeles vanligt och totalt annorlunda.

Rösten skapar en trygg atmosfär, fnissen återkommer bara när nya moment introduceras och försvinner snabbt. Jag tänker att den frigör eleverna från klassens gruppereringar och hierarkier, kanske för första gången sedan de formades. Det är befriande! Jag märker också att de killar rösten placerar mittemot mig (lite provokativt väljer jag just dem) inte riktigt vill titta på mig, en främmande vuxen kvinna, som deltar på samma villkor som de. Så småningom vågar de.

Det finns andra aspekter på att överlåta ansvaret för mina gärningar till en inre styrande röst. Aspekter som jag känner obehag inför, vars förnamn är manipulation. Jag hoppas att jag och eleverna förmår att göra skillnad på en inre röst som befriar mig från inlåsande normer och en röst som lurar mig dit jag inte borde gå.

Men här och idag blir ingen utsatt för något obehagligt. Rösten tar ansvar för mitt och de andra lyssnarnas välbefinnande och avslutar med en lätt avslappning. Ett nyskapande intressant ”tekniskt” experiment signerat Nyxxx och Ung scen öst, som ger underlag för fortsatta samtal i och utanför klassrummet.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Markus Gårder / Ung scen öst

ÖSTERGÖTLAND

9 september – 12 december 2014
Din inre röst

Klassrumsföreställning för högstadiet
Prod: Scenkonstkollektivet Nyxxx för Ung scen öst

Manus: Tova Gerge, Ebba Petrén, Gabriel Widing och Elize Arvefjord
Konstnärlig ledning och spelledare: Ebba Petrén
Konstnärlig ledning: Gabriel Widing
Dramaturg: Tova Gerge
Kostymdesign Anna Dolata
Ljuddesign: Elize Arvefjord
Turnétekniker: Martin Hamberg

LÄNKAR
Scenkonstkollektivet Nyxxx hemsida
Ung scen öst hemsida Din inre röst

Tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Jag följer en röst i mitt öra (recension)

  1. Pingback: Ung scen östs nya ledare åter i Norrköping | KULTURSIDAN.nu