• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Till Piaf och Brel med kär lek och SON (recension)

Brel möter Piaf.
Rebellen och Sparven. Norrköpings symfoniorkester stämde träff med chansonsångarna Jacques Brel och Edith Piaf i Christopher Wollters och Åsa Fångs gestaltning i lördags.

 

…men jag saknar svärtan i sångerna

 

Jacques Brel (1929-1978) skulle kunna kallas Rebellen. Edith Piaf (1915-1963) kallades Sparven. De levde självförbrännande liv och blev bara 49 respektive 48 år gamla. De två var den franska chanson-traditionens två giganter. Sångerna de sjöng berättar om livet och kärleken.

Jacques Brel kom från ganska goda förhållanden i Belgien men Edith Piaf växte upp på gatorna i Paris. Visorna, allvaret och kärleken finns hos båda. Samtidigt speglar de det manliga och kvinnliga i sina uttryck.

 


Allvar och lättsinne. Christopher Wollter sjöng, självfallet, om damer. Men också om krigshets.

 

I lördags kunde vi ta del av dessa sånger då SON samarbetade med Christopher Wollter och Åsa Fång. Båda är välkända musikalartister i Sverige. Alexander Hanson var dirigent. 25 visor förde publiken tillbaka till en annan tid och en annan plats, nämligen Paris.

Kriget fanns där i sånger som Brel skrivit och sjungit men som nu framfördes av Christopher Wollter. Damer figurerade självklart också i hans texter. Kärleken överskuggar allt annat, både i Brels och Piafs sånger.

Christopher gjorde ganska stora teatraliska utspel i första akten. Visst kunde Brel vara rörlig när han uppträdde, men jag tyckte att sångerna vann på att framföras med större lugn och allvar så som i andra akten. Då var Christopher strålande. Det teatraliska i första akten kunde vid vissa tillfällen tangera en fjantighet. I andra akten gick rösten också fram ordentligt hela tiden. Vid ett par tillfällen i första akten dränktes den i symfoniorkesterns styrka.

 


Från lättsinne till allvar. Åsa Fång, i enkel svart klänning, nådde stark inlevelse i Padam… Padam….

 

Åsa Fång hade inte en lätt uppgift på sina axlar då hon skulle gestalta den lilla Sparven med den stora rösten. Men hon imponerade med sin starka och Piaf-lika röst. När första akten mynnade ut i Padam… Padam… var hon i sitt esse och kändes mycket närvarande i sin gestaltning.

I andra akten försiggick en liten musikalisk flört mellan henne och dragspelaren Bernt Andersson. Det var både charmigt, franskt och lekfullt. Stort intryck gjorde även visorna Cést Hambourg, Hymne á l´amour och Je ne regrette rien, just för inlevelsens skull. Den sistnämnda sången var den som var mest ”porträttlik” originalet i sitt allvar och sin kraftfullhet. I visan om Hamburg hjälpte Christopher till med gestaltningen på ett trovärdigt sätt.

Över lag fanns det ett samspel mellan Åsa och Christopher. Detta samspel var i grunden lekfullt och charmigt. Samtidigt gör detta samspel att jag lite grand saknar svärtan i sångerna. Två självförbrännande liv. Det är på liv och död. Men kanske ska den svärtan vara förbehållen originalen, särskilt Piaf.

Åsa och Christopher har gjort visorna till sina och det med den äran. Dessutom imponerade båda två språkligt; Åsa med sin fina franska och Christopher med den visa, Marieke, han sjöng på flamländska.

När konserten var slut reste sig publiken. Stående ovationer. Och visst fick vi ett litet extranummer. Till slut vill jag berömma Symfoniorkestern för dess stämningsskapande roll.

 


Nora Cserhalmi, Victoria Sandström och Laura Michelin tillhörde de yngre i publiken och går på de Geergymnasiet. De kände bättre till Piaf än Brel men tyckte att Christopher Wollter spelade ut lite väl mycket ibland.

 

Just nu sitter jag på ett café i Paris och skriver detta. Min älskade kommer snart. Jag måste avsluta artikeln för jag lever för kärleken och just i kväll ångrar jag ingenting. I morgon… Padam… Padam… upptäcker jag kanske att allt bara var en dröm.

Text: Carina Johansson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

7 februari 2015 kl 15
Rebellen och Sparven

Brel möter Piaf
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Alexander Hanson

MEDVERKANDE
Solister
Åsa Fång och Christopher Wollter

Kompgrupp
Bernt Andersson dragspel
Tomas Nordebrink piano
Martin Orraryd trummor
Jan Duda bas

LÄNKAR
Edith Piaf Wikipedia
Jacques Brel Wikipedia
Åsa Fång hemsida
Christopher Wollter Wikipedia
Norrköpings Symfoniorkester hemsida Facebook

Bookmark the permalink.

One Response to Till Piaf och Brel med kär lek och SON (recension)

  1. Pingback: American Idiot, Klara Soppteater, Brel möter Piaf | MusikalNet