• KULTUR-ANNONS


     

  • NYHETER

Det är tecknarna som är martyrerna (krönika)

Hundpromenad i Norrköping.
Hjälp en hund. ”Hundpromenad i Norrköping” kallar Boel Zetterman sin bild.

 

Fransk press har alltid varit vassare än svensk

 

Tänk om någon genus-aktivist-grupp fick för sig att skjuta mig för att jag med mina teckningar nedvärderar kvinnokönet. Tänk om någon kände sig förolämpad å alla heterosexuella medelålders kvinnor vägnar av mina teckningar? Eller för att jag gör narr av våra svenska traditioner.

Jag är ju tämligen uddlös, men man skulle ju alltid kunna skjuta mig för att jag gör fula teckningar.

Två föräldralösa bröder från Algeriet uppväxta i Frankrike, haschrökande smågangstrar, har funnit någon slags gemenskap i en moské. Och, får man misstänka, i imamen, som nu nämns i media, hittat en fadersgestalt. En pappa för den som ingen pappa haft, är en pappa ändå. Men imamen ifråga är en av de många människor som just nu har gottedagar, förvanskar religionen och använder den i eget syfte. Inget nytt under solen. Inkvisitionen var ganska blodig den också.

Rekryteringen är lätt; segregeringen är utbredd, att då få en mening med sitt liv, att kämpa för något högre frestar och masspsykoser har vi sett förut. De två män som skjutit vilt omkring sig på en tidningsredaktion är offer. De är inga martyrer. Inga huris (de 42 jungfrurna som uppvaktar krigaren i paradiset) väntar dem i himmelriket för att tillfredsställa deras minsta önskningar. Det är två ledsna pojkar som behövde en pappa och kanske en mamma också. För de två pojkarna väntar tyvärr inget paradis. Bara ett långt fängelsestraff med förhoppningsvis mycket ånger, om inte flyktvägen är väldigt noga planerad, och bekostad, av någon annan, någon med väldigt mycket pengar.

I skrivande stund pågår jakten på de två männen som besinningslöst sköt 10 personer på en tidningsredaktion i Paris till döds. Fransk press har alltid varit vassare än svensk. Inte sällan är löpen härligt befriande karikatyrer av franska politiker.

Det är sagt tusen gånger de senaste dagarna, men det tåls att säga igen: fienden i varje diktatur, i varje förtryckarsamhälle är det fria ordet och allra mest hotfull tycks humorn.

Fatwan mot Salman Rushdie som skrev Satansverserna, denna roliga och vansinniga roman, en komedi faktiskt, förändrade på något vis vår världsbild. Alla konstnärer som skojar inom fel ämnesområde, lever nu under dödshot.

Men egentligen är det ju bara hederlig gammal rasism. Alla är rasister mot alla. Vissa muslimer använder religionen för att rättfärdiga sin rasism. Sverigedemokraterna använder någon slags svenskhet, för att rättfärdiga sin.

Samtidigt gör sig väst skyldigt till missdåd, och sista Irakkriget var ett stort misstag liksom övergreppen i Guantanamo och i irakiska fängelser. Det väcker stora frustrationer och trappar förstås upp konflikten. Den konflikt som fortfarande, då och nu och i det kommande, handlar om kampen om oljan och andra naturtillgångar.

De gamla kolonierna faller sönder. Strecken som britterna ritade på en karta fungerade inte. Inte Israel och Palestina heller. Och sedan Kalla kriget, när USA från 1970-talet pumpat in pengar till små obskyra klaner som köpte vapen och gjorde markvinningar med sin militanta version av Islam. Inte minst kravet på att kvinnor skulle bära slöja, något som är nytt i stora delar av arabvärlden.

Irak var det mest fyrkantiga som britterna ritade på sin karta. Och därför faller det nu sönder. Staten som ju uppfanns för drygt hundra år sedan har ju aldrig existerat egentligen, den är en västerländsk uppfinning. Vad vi ser är en del av Ottomanska riket, Mesopotamien och gamla Bysans.

Jag kände inte tecknarna som fick sätta livet till. Men jag vet faktiskt inga fredligare människor än konstnärer. Vi konstnärer tycker generellt inte om vapen, generellt anser vi oss vara lite finare än andra, och vi kan vara vassa i ord och bild. Men farliga? Knappast.

De bilderna jag såg av Charlie Hebdo tyckte jag inte om. Jag tycker de är rasistiska och att de skildrar araber på ett djupt fördomsfullt sätt. Men de skildrade alla lika respektlöst, religiösa fanatiker eller högerfanatism. De var ju redan stämda av Le Pen.

Jag tycker inte att den typen av karikatyrer är särskilt roliga. Det är ju det som är med humor, vi har olika humor som tur är.

Men att gå in och skjuta 10 människor på en tidningsredaktion, det är så fruktansvärt fegt och ynkligt. ”De har ingen ryggrad”, skulle nu döda tant Ellen ha sagt, med sin finska brytning. Jag hör henne i denna stund. Det är så fruktansvärt fegt och ynkligt. Skäms!

Vad kan vända den här utvecklingen? Jag skrynklar min panna i breda veck och den kommer att förbli skrynklig. Det går ju inte att förhandla för det finns ingen att förhandla med. Dessa människor vill inte förhandla, de vill sprida död och kaos, och i det kan de verka, låsa in kvinnor och barn.

Det sker något nytt även på våra egna gator. Jag möter dagligen män och kvinnor som går långa omvägar på ett nytt sätt runt min hund. Han anses oren. Jag har varit med om män som inte vill ta mig i hand för att jag är kvinna och därmed anses oren.

För mig är allt liv heligt, inklusive de två bröder som nu låtit sig användas som marionetter i ett religionskrig som inte alls är ett religionskrig. Martyrer är de inte. Däremot är de tecknarna som fick sätta livet till martyrer och kanske borde de helgonförklaras på studs. Sedan kan man tycka vad man vill om deras teckningar.

Vi är som schimpanser, vi går under om vi inte får kärlek och värme och till och med fysisk gemenskap. Och då spelar det ingen roll var den kommer ifrån. De två föräldralösa bröderna kände sig med all säkerhet som en del i en större gemenskap. Istället för att vara två haschrökande smågangstrar fick de status, respekt och bekräftelse av sin imam. Kanske såg de i honom den far de aldrig haft.

Det är med andra ord flera problematiker i rörelse här, för det är också ett konkret resultat av ett segregerat Europa. Det är i sådana här lägen jag saknar Olof Palme som inte hade backat för en grundlig och vass analys med flera lager. Inte bara pratat barnspråk.

Text och illustration: Boel Zetterman
PS! De två bröderna är nu döda, ihjälskjutna av fransk polis i en förort till Paris, där de barrikaderat sig i en judisk butik, även fyra ur gisslan dog. Ytterligare några medhjälpare/jihadister ska ha funnits på plats, en är död och så fanns det en kvinna som verkar ha flytt. Till vilken nytta skedde detta? Absolut ingen. De har dragit skam över sin familj och sitt land. Det tror jag att många algerier skriver under på. Deras så kallade sak är förlorad, för man kan skjuta människor men frihet går inte att fånga, den flyger bara vidare, det ligger i frihetens natur. BZ


Boel Zetterman är filmare, skribent och konstnär

LÄNKAR
Boel Zetterman/Vinterpalatset hemsida
Tecknarna vässar sina brutna pennor reportage Kultursidan.nu 8/1 2015
Mot stereotypa bilder på Arbetets museum reportage Kultursidan.nu 13/7 2014

Tagged . Bookmark the permalink.

2 Responses to Det är tecknarna som är martyrerna (krönika)

  1. Pingback: En kväll om yttrandefrihetens pris - KULTURSIDAN.nu

  2. Pingback: Tecknarna vässar sina brutna pennor - KULTURSIDAN.nu