Ilkka Timonen diskuterar bilden i FB-land på KSM-labbet (recension)

Självporträtt à la kurragömmalek på Facebook. Ilkka Timonen vid sin egen axel. Med självporträtten
i KSM-labbet lyfter han fram loggfotots kombination av att både vara arrangerat och dokumentärt.

 

När det privata blir offentligt. När blir det privata offentligt?

 

Varför just Facebook, FB, har blivit den breda våg av digital gemenskap går inte enkelt att förklara. Kanske några svar ligger i dess relativa enkelhet, dess design som utstrålar öppenhet, det är ”ljust och fräscht” för att passa alla, och det är gratis. – Om man bortser från sin roll som smart förpackad reklamboskap och det avtal som gör att varje statusuppdatering, varje länk och varje uppladdad bild tillfaller Facebook som en rättighet att förvalta i evig tid.

Facebook blir vad man gör det till. På min startsida möter jag glada morgonkvittrare, avundas prestigefyllda The Guardian-läsare, gillar stolta fastrar, följer upprörande sidolänkar från strålningsrapporter till avslöjanden om kåta operadirigenter, kommenterar ett och annat bara jag kommer på en fyndig formulering och vaggas till ro av ”Najt fålks”.

Jag ser kreativa bilder. Några FB-vänner visar den mat som snart ska vara uppäten, andra den gata de går på, en konstutställning de besökt. Någon annan har mer avancerat konstnärliga ambitioner, iscensätter sig själv i foto och bild, för att roa sig själv och sina FB-vänner. Just självporträttet är en inte ovanlig genre, gammal som konsten själv, just nu en framvällande ström påhejad av den digitala tekniken, inte minst bland profilporträtten – den personliga presentationsbilden som ofta blir en kurragömmalek. En blick, en hals, en nacke – man ser personen men ändå inte. Ett sökande eller en positionering?

Facebook har blivit en utställningsarena i sig, man behöver inte tänka på lokal, jaga galleri, inte ens en egen hemsida.

I det området rör sig konstnären Ilkka Timonen med sitt fotoprojekt som nu visas på KSM-labbet på Norrköpings stadsmuseum. Han har gjort parafraser, alltså bilder som ser ut som ”typiska” FB-bilder inom genren självporträtt. Det är Ilkka i toalettspegeln, Ilkka i väntrummet, Ilkkas axel. Bilderna går från foto i ram till delar av foton i ram, resten av ytan är då vit – ett tomrum uppstår där frågor om det privata och det offentliga, det dokumentära och det arrangerade får spelrum.

Det är som på Facebook och ändå inte. Det är en ”gammalmedia”-utställning med fysiska bilder som samtalar till varandra i rummet. Man kommer inte dit med ett klick. Men kanske i sällskap med en vän, eventuellt en från FB.

Där kan man också läsa den utmärkta sammanfattande text konstnären skrivit om fotografiets och fotokonsumtionens utveckling. Han lyfter fram loggfotots egenskap av att vara en hybrid som korsar det dokumentära fotot med den iscensatta bilden. Frågan ställs om vem ”jag” är och vem jag vill vara och i vilket socialt sammanhang.

Den som är van FB-användare ser snart att det är just loggfotot som Ilkka Timonen tagit som utgångspunkt för sina bilder. Det tar lite längre tid att läsa hans text och det kan behövas två genomläsningar. Men kunskapen är som bekant sin egen belöning, betrakta bilderna en gång till och se dem i kunskapens ljus.

Fotografi är framför allt ett sätt att se. Fotografi är inte seendet som sådant.
Citerar Ilkka Timonen Susan Sontag. Sug på den.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sven Åke Molund

 

  • STADSMUSEET Norrköping

  • 22 mars – 15 april 2012
    Ilkka Timonen
    Självporträtt
    KSM-labbet: ett samarbete med Linköpings universitet

 

LÄNKAR
Ilkka Timonen hemsida
Norrköpings stadsmuseum hemsida

 

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

Tagged , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.