• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Arbetets museum öppnar dörren till hembygden (reportage)

Petra, Maria, Pamela, Stephani och Amanda.

Välkommen hem till oss. De här Hagebytjejerna har deltagit i projektet Hembygd – någonstans i Sverige som nu visas på Arbetets museum.

 

Någonstans i Sverige – nu i Norrköping

 

Det är pressvisning på Arbetets museum och jag är en ung reporter. Det är nästan så att jag kan misstas för en av de fem gymnasietjejer från Norrköping som faktiskt bidragit till Hembygd – någonstans i Sverige. Producenterna Annica Bergdahl Carlsson och Jerker Andersson ger en förklarande rundtur medan de unga tjejerna, åtminstone inledningsvis, håller låg profil vid sidan av.

Men projektet handlar om allt annat än ungas tystnad. Tvärtom ska deras röster höras. I början av utställningen finns en installation liknande en busskur där man kan sitta och lyssna på ungdomars inspelade röster. Hur känner de för Sverige? Näraliggande finns också en vägg med korta meningar. Hur kan de påverka?

– Vad vi än gör, om man så håller upp en dörr för en annan människa, det påverkar, poängterar Annica Bergdahl Carlsson.

Hon menar att det är viktigt att ungdomar inser sin makt och potential. De 116 ungdomar som intervjuats och filmats har själva fått bestämma platsen där det skett, deras personliga hembygd i det offentliga rummet. Generellt har de valt lugna platser och bekräftat bilden av svensken som naturromantisk. Ändå har personerna väldigt olika social bakgrund, erfarenheter, intressen och förutsättningar. Jag lägger märke till att inte ens de handikappade glömts bort i videoklippen, ett av dem visar nämligen en rullstolsbunden. Och medan någon har en väldigt excentrisk klädstil och frisyr, ser någon annan helt vanlig ut. Tjejer och killar, ljusa och mörka – här får alla synas.

Jag ser mig omkring. Hittar spännande texter. Det är 750 gymnasister på praktiska och teoretiska program som med hjälp av en konstnärlig handledare fått skriva om hembygd, grannar och fredagskvällar. Jag fastnar för denna av okänd författare:

Min favoritgranne har jag ovanför mig. Jag vet inte vad hon heter eller hur gammal hon är, kanske 70-80 år. En gång stoppade hon mig i trapphuset och bad om ursäkt ifall kastrullen som hon tappade i golvet kvällen innan förde oväsen. ”Det gjorde den verkligen inte”, sa jag. Innan visste jag inte ens att hon fanns. Nu tänker jag på henne varje gång jag kokar vatten.

Och jag tänker att denna utställning kanske inte bara handlar om ungdomar ändå. Den handlar om vad man ser, vilka det är som syns och tar plats. Vem ger man egentligen möjlighet till det?

Kameror och mikrofoner överallt. Det är en speciell dag för Norrköpingstjejerna Petra, Maria, Pamela, Stephani och Amanda. SVT och TV4 bland andra tävlar om vem som först ska få fråga ut dem om deras syn på hembygden. Alla tycks vilja ha en intervju, och tjejerna vrider obekvämt men smickrat på sig – och försöker att besvara frågorna så gott de kan.

När jag väl börjar prata med dem får vi snabbt en ganska personlig kontakt. Jag känner till deras hembygd eftersom jag själv är uppvuxen i den. En av tjejerna skrattar åt att hon svarat en reporter att hon ser Hageby som paradiset. En annan håller med om att det är svårt att komma på något bra att säga när man väl har chansen.

”Sen ligger man hemma i sängen efteråt och tänker på vad man borde ha sagt”, säger hon.

De tycker alla om att fika, men pluggar olika inriktningar – bland dem frisör och ekonomi. Trots deltagandet i projektet känner de inte att de kan påverka så mycket i samhället, men de tycker det är kul att ha fått vara med i en bok i och med medverkandet.

Hageby beskrivs som “chill” eftersom de själva “inte har blivit utsatta för något“, med undantag för en av dem vars bostad råkat ut för brand. Nu får hon bo i huset intill tills vattenskadan efter eldsläckningen är lagad, men det verkar hon nöjd med. Det är ett gäng glada och skojfriska tjejer som ser fram emot att se Legacy Crew dansa och Adam Tensta sjunga vid utställningens riktiga invigning på lördag.

Annica Bergdahl Carlsson har bakgrund som både journalist och socionom. Hon har ett naturligt intresse för unga människor och tycker att det brukar räcka för att få dem att öppna upp. Så fort de känner att någon vuxen verkligen bryr sig om dem brukar de vilja prata, säger hon. Jerker Andersson stämmer in med ett exempel om en kille som snabbt berättade om slutet med sin förra tjej. Hans hembygd fick honom att minnas.

– Han ville berätta för oss. Och vi har inte gjort en massa omtagningar, vi har bara tagit oss till platserna så har ungdomarna fått säga vad de själva vill.

Utöver utställningen och boken finns den digitala plattformen www.nagonstansisverige.se. Där finns ännu fler tankar om makt, fördomar och om vad som skulle hända om Sverige ockuperades. Vart skulle man då ta vägen? Två år har det arbetats med detta projekt, och nu är utställningen bokad runt om i landet fram till våren 2015. Den bara väntar på att bli sedd och hörd.

Text: Melinda Reyes Hiltunen
Foto: Sven Åke Molund

 

  • ARBETETS MUSEUM Norrköping

  • 19 januari – 14 april 2013
    Hembygd – någonstans i Sverige
    Prod: Annica Carlsson Bergdahl och Jerker Andersson

    • Vernissage 19 januari kl 14
      med artisten Adam Tensta, estradpoeten Olivia Bergdahl
      och dansgruppen Legacy Crew
      samt museichefen Niklas Cserhalmi

LÄNKAR
Arbetets museum hemsida
Någonstans i Sverige projektets hemsida

FLER BILDER FRÅN HEMBYGD – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632547693017″]

 

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.