• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Fragmentariskt skuggspel i svart, vitt och blod (recension)

Om genier – Frida Kahlo och maken Diego rivera, i rollerna Erik Dickens och Cecilia Falkebring

Komplicerat förhållande. Diego Rivera och Frida Kahlok det mexikanska konstnärsparet, i rollerna Erik Dickens och Cecilia Falkebring.

 

Ödesbundna begåvningar

 

Svart, vitt och rött. Svart är rummet med nio kuber, sittbara, bärbara. Vita är kläderna, klänningar, skjortor, byxor. Blod är rött.

Tänk om… om man kunde sammanföra några av historiens stora begåvningar. Tänk om de möttes utan hinder av tidens flykt och rummets avstånd. Vad skulle de ha att tala med varandra om? Vilka underverk skulle de inte kunna skapa?

Som i pjäsen Om genier av Anna M Nygren som i fredags hade urpremiär på Teater Bråddgatan 34. Där lär författaren och dramatikern Anne Charlotte Leffler känna ryska matematikern Sonja Kovalevsky och de planerar att skriva ihop. Faktiskt något som också skedde i verkligheten när Kovalevsky bosatte sig i Stockholm under sent 1800-tal.

Det tycks som att Anne Charlotte Leffler skriver fram dem ur skuggorna, hon rafsar ivrigt på sitt skrivblock. Tio högt begåvade personer som levde under och kring 1800-talet väcks till liv och rör sig i det svarta rummet. Allteftersom bekantar de sig något med varandra. Där är de tre syskonen Sitwell, paret Kovalevsky, Frida Kahlo med maken Diego Rivera, tillsammans med mor och dotter Mary Wollstonecraft, den yngre mer känd som Mary Shelley.

Men de hinner knappt mer än komma fram ur skuggorna förrän de bär blod på sina händer. Huruvida personerna är genier är en sak som vi knappast får se några tecken av, att de lider av egna och andras gärningar är så mycket tydligare. Frida Kahlos smärtor, den mexikanska konstnären var tidvis sängliggande, Mary Shelleys födelse som orsakade hennes mors död.

Regissören Frida Nyström har byggt omväxlande scenerier i den svarta rymden där ljuset ibland lyser så sparsamt. Ibland är bara de två tre personer med repliker på scenen. Ibland är alla på plats, även om de sällan får syn på varandra. Ingen historia berättas till fullo, vi får bara ta del av förbiflygande fragment.

Kvartersteaterns skådespelare är amatörer, flera av dem mycket erfarna. De ger sina ödesbundna rollfigurer – de är ju döda – starka uttryck. Mons Gregemarks deprimerade Vladimir Kovalevsky, en gång Charles Darwins favoritelev, numera utblottad, är en av mina favoriter. En annan är Agnes Lundins inom sig alltmer rasande Mary Shelley.

Föreställningen rör sig på flera plan. Ett är att tolka den skrivande Anne Charlotte Leffler som pjäsdramatikerns alter ego och föreställningen som en visualisering av hennes egna fantasier – vilket ju all teater är på sitt sätt. Ett annat plan är diskussionen om detta att vara människa.

– Jag är ingen kvinna. Jag är människa, säger Frida Kahlo, född 1907.
– Men jag är kvinna och jag har rättigheter, svarar stolt Mary Wollstonecraft, född 1759.

Ångesten, som flera av dem delar, var och en i sin ensamhet, ser jag som ett allmänmänskligt arvegods. Inte förunnat geniet, vars kult hörde 1800-talet till, inte förunnat mannen. Anna M Nygren plockar inga lättköpta genuspoäng.

Ett alltmer desperat, nedblodat och högst upplyftande skådespel.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sebastian Estay

 

  • TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

  • 15-17 februari, 8-9 mars 2013 kl 19 (sönd 17/2 kl 16)
    Om genier
    av Anna M Nygren
    Regi: Frida Nyström
    Prod: Kvartersteatern

    • MEDVERKANDE
      Linn Strömqvist
      Agnes Lundin
      Ellinor Sundberg
      Mons Gregemark
      Jennie Åström
      Ellinor Frisendahl
      Daniel Blomberg
      Joakim Malmberg
      Cecilia Falkebring
      Sheida Shaghoie
      Erik Dickens

LÄNKAR
Kvartersteatern hemsida
Teater Bråddgatan 34 hemsida
Kvartersteatern undersöker geni och genus reportage Kultursidan.nu 13/2 2013

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632777983637″]

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.