Kulturprofil. Kyri Sjöman imponerar och ger mersmak på karaktären Gertrude Stein.

Flödande monolog om konstnärliga möten

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein är en monologföreställning med Kyri Sjöman i huvudrollen. Bara det ger mig vissa förväntningar, Sjöman gjorde nämligen intryck med sina skilda rollprestationer i Änglar i Amerika.

Teatervinden på Östgötateatern är ganska liten och skapar en intim miljö; publiken kommer riktigt nära. Scenens rekvisita är enkel och avskalad, på den finns mest bara flyttkartonger. Ett litet bord står bredvid fåtöljen som Gertrude Stein sitter i. Fönster omringar henne. Hon är förargad, tillsammans med livskamraten Alice B. Toklas kommer hon tvingas att flytta ut.

Medan Alice sover för att regnet där ute gör henne melankolisk, tar Gertrude med oss på en nostalgisk upptäcktsfärd – vi får lära känna henne genom ett personligt möte där hennes version är den enda rätta. Hon är den enda som visuellt och muntligt tar plats på scenen, men ändå skildrar hon också flera andra kulturella personligheter, bland dessa: Pablo Picasso, Henri Matisse, Ernest Hemingway och Salvador Dalí.

Monologen varierar i intensitet. Ibland är Gertrude rapp och fylld av energi – hon minns med förtjusning gamla händelser eller tänder en cigarr för att stilla den upprördhet som väcks till liv när hon tänker på dem. Oftast visar hon på stort självförtroende, men ibland blir hon allvarlig, och blicken glansig. Det gestaltas en stor sårbarhet under hennes oblyga yta. Självkänslan har svajat under hennes dagar, och det har funnits tillfällen då hon endast känt sig komisk.

– Det är bäst att vara det yngsta barnet, för det var jag, säger hon självbelåtet. Man blir uppassad och får lära av de äldre.

Relationen med brodern Leo Stein verkar ha varit fylld av kärlek. Inte på något särskilt ömsint vis – men syskonen har åtminstone gjort mycket sida vid sida. De har vädrat meningsskiljaktigheter och utmanat varandra när de trott sig veta någonting säkert. Gertrudes berättelse visar på två väldigt stolta personer som till slut utvecklas åt olika håll, hon åt det modernistiska och han åt det mer konservativa. Hon talar om det inre livet som någonting mycket essentiellt; en insikt som hon inte har fått med sig hemifrån, men som när den kom förändrade hennes prioriteringar.

Pablo Picasso beundrar hon. Han är en av alla dem som så många gånger besökt det hem på 27 Rue de Fleurus som hon nu kommer att tvingas lämna. Här har den tidens mest intressanta konstnärer samlats under lördagskvällar – i regel efter klockan nio – för att diskutera och bedöma varandras verk. Färgstarka och kreativa individer levandegörs, och det ofta med humor. Vad händer egentligen i mötet mellan sökande konstnärssjälar? Svaret är: Det vet man aldrig! Vad som helst kan hända.

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein är en pjäs som överraskar och underhåller, och en pjäs som målar fram så mycket mer än vad som visas på den faktiska scenen. Kyri Sjöman imponerar ännu en gång, och ger mersmak på karaktären Gertrude Stein: författaren som envisades med att skriva kubistiskt – utan frågetecken och kommatecken. Helheten skulle ge verkan, och det gör den även här. Två timmar far förbi, och publiken vill bara inte sluta applådera.

Text: Melinda Reyes Hiltunen
Foto: Anders Kratz

• TEATERVINDEN Stora teatern, Norrköping

• 16 mars – 25 april 2013
  Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
  av Marty Martin
  Översättning: Birgitte Ornstein
  Regissör: Pontus Plænge
  Scenografi / kostym: Magnus Möllerstedt
  Ljusdesign: Oskar Österholm
  Ljuddesign Michael Andersson
  Mask- & perukdesign: Lena Stranger-Weiner
  Multitekniker: Lars-Olof Ohlsson
  Musik: Mozarts sonat K.331 i A-dur spelad av Glenn Gould
  Produktion: Östgötateatern
  • MEDVERKANDE
    Kyri Sjöman

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida
Det mänskliga i att vara Gertrude Stein x 3 reportage Kultursidan.nu 12/3 2013
FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633028654954″]