Toppenåret 2015. Pelle Filipsson är glad över både priset som Årets formbärare och publikrekordet. Det är kvitto på att Hallarna är på väg åt rätt håll.
Kulturcentrum mot en hållbar framtid
Kulturkvarteret Hallarna slog publikrekord förra året, med totalt 21.288 besökare. Förra publikrekordet slogs fast 2011 med 18.581 besökare. Sedan har det legat och puttrat runt 18.000 besökare.
– Det är riktigt roligt att det brakar till sådär. Skillnaden är väl att vi har haft fler evenemang under 2015, 342 stycken mot runt 300 som det har varit tidigare, säger Pelle Filipsson, verksamhetsledare på kulturkvarteret Hallarna.
Pelle Filipsson nämner också festivalen Where’s the music som en anledning till publikrekordet.
– Vi hade det första gången förra året, och då kom det ju väldigt mycket folk bara under tre dagar.
Men vad betyder egentligen ett sådant här rekord för verksamheten? Pelle Filipsson funderar lite och medger att det på ett sätt är en bra fråga. Han menar att det blir hårdvaran av allt arbete. Publiksiffrorna visar att kulturkvarteret Hallarna är en plats att vara på med Dynamos konsertscener och Teater Bråddgatan 34:s teaterscener. Utanför rekordsiffrorna ligger Kulturkollektivet som i höstas tog över verksamheten i Kulturhuset.
– Det ger ju ett existensberättigande. Kommer det mycket folk ger ju det underlag till satsningar och en annan budget. Man kan se på hur många det är som kommer, och vilka. Det betyder väldigt mycket, säger Pelle Filipsson.
Festivalernas scen. Tre teaterscener och lika många musikscener, minst, finns det i Hallarna. Här är det Bellaroush som spelar under festivalen Hemligheten som hölls på Dynamo i Hallarna tidigt i höstas.
Jag frågar honom ifall något är hans förtjänst, om han kan ta åt sig av detta. Men Pelle tonar genast ner sin roll i det hela.
– Det är ju inte jag som gör sakerna. Jag ser bara till att det fungera, säger han och drar paralleller till tv-serien Downton Abbey, och kökspersonalen där.
– De gör mycket och ser till att saker och ting fungerar, men de syns inte. Jag tar ingen egen ära. Det är bara kul att det går så bra, säger Pelle Filipsson.
För närvarande har Hallarna cirka 30 medlemskap och föreningar. Tidigare har det kanske legat runt 20. Pelle Filipsson berättar att det är fullsmockat i replokalerna, och att det känns jätteroligt med så många passionerade människor. Och det är väl just passionen och engagemanget som får verksamheten att växa och blomstra.
Vi pratar vidare. Publikrekordet förra året var ju inte den enda stora händelsen. Kulturkvarteret Hallarna vann nämligen priset som ”Årets formbärare 2015”.
– Normalt sett är det ju designers och formmakare som vinner priset. Ibland går det till en facilitator, en möjliggörare för att stärka designområdet, berättar Pelle Filipsson.
I kulturkvarteret Hallarna har man under de senaste åren satsat mycket på företagande, inte minst olika designverksamheter, som exempelvis kläddesign. I lokalerna finns Företagsateljéerna, där företagare kan hyra in sig.
– De som delar ut priset är ju designers eller formgivare själva. Det är verkligen kul att branschen tycker det man gör är bra. Priset i sig är ju ett kvitto att man är på rätt väg, menar Pelle Filipsson.
Dock menar han också att det är svårt att säga hur man ska förvalta det. Han säger att de ju inte kommer få priset varje år, trots att de gör mycket och bättre saker i framtiden. Men priset ska ses som en tumme upp. Pelle Filipsson menar att det ska uppmuntra till att göra mer och bättre av samma sak.
Plats för visioner. Pelle Filipsson arbetar i enlighet med det visionsdokument som medlemsföreningarna slagit fast. Hallarna ska utvecklas vidare som kulturcentrum.
Visionerna och drömmarna är många för kulturkvarteret. Bland annat ska två hela våningsplan bli lediga då Socialkontoret och ett dagcenter flyttar från kvarteret. Där är tanken att det ska bli fler företagsateljéer. Den stora visionen för området är att det ska bli ett stort centrum för kultur och kreativitet i Norrköping och Östergötland.
Pelle Filipsson nämner ett visionsdokument. Det kom till någon gång runt 2010 och sträcker sig till 2020 och beskriver just vägen till drömmen om ett kulturcentrum.
– Men det har väl funnits drömmar och önskemål hela tiden. Som en matservering till exempel. Det är först nu i november förra året som det blivit verklighet, med Trottoarbaren. Det har varit lite försök tidigare, men det har inte fungerat. Det ligger ju lite hemligt på en innergård. Men Trottoarbaren hade en publik redan, och så kom de också hit. Sedan har det rullat på, berättar Pelle Filipsson.
Han vill att man verkligen ska märka att man kommit till en plats full med kultur. Han berättar att innergården förut bara varit parkering och att soptunnor stått vid entrén. Men under den tid som Pelle Filipsson jobbat där har det skett förändringar.
– Nu är det ju mer som ett torg här. Det finns så man kan göra utomhuskonserter, vi har haft marknader här och det har varit dans på trädäcken här ute, säger Pelle Filipsson och fortsätter:
– Det ska märkas att det är ett kulturställe. Det ska finnas massor med inspiration här. Men man måste ju kompromissa med andra också, och inte bygga ihjäl möjligheter.
För att finna inspiration åker Pelle Filipsson gärna utomlands. Han menar att det finns mer att hämta där vad gäller hållbar kulturverksamhet. Det vill säga att det inte är helt bidragsberoende. Han nämner stadsdelen Camden i London och Amsterdam som exempel.
– Där finns det företagsinkubatorer som har fått det att funka mellan tio och tjugo år. Som Cockpit arts i London, till exempel.
För att skapa något hållbart handlar det om att ha en strategi från grunden.
– Utveckla lokalt kulturliv med många engagerade. Något hållbart. Norrköping är ju en kulturstad och det bubblar hela tiden. Att vara samlade såhär, som kulturkvarteret Hallarna, ger en helt annan kraftsamling.
Han menar också att kommunen är bra på så sätt att de främjar kulturen genom att se till att det finns lokaler, och att det känns bra att finnas med där saker händer.
Det märks att han har många tankar och idéer. Precis en sådan person som kulturen och kulturkvarteret Hallarna behöver. Han tror på utveckling och framtiden.
– Verksamheter ska förändras. Det vore ju jättetråkigt om allt fortfarande skulle vara som det var när det startade här 1992.
© Text: Jennie Johnson
© Foto: Jennie Johnson, Ann-Charlotte Sandelin och Michael Strandhed