Öppning med tuba. Tommy Nilsson kom till Flygeln på lördagskvällen, dagen efter den tragiska attacken i Stockholm.

 

…när plötsligt Tone Norum står i publiken

 

RECENSION/NORRKÖPING ”Säg hej till någon du inte känner.” Bara dagen efter attentatet i Stockholm och stämningen vilade tungt i Flygeln. Men nog måste vi även kunna roa oss trots det tragiska och Tommy Nilsson kunde verkligen få oss att både skratta, gråta och rocka loss.

För i en tid som denna måste vi också kunna låta livet gå vidare och njuta av den glädje vi ändå har. Och som Tommy sa från scenen inför sista låten: ”Vi kanske har haft vår tysta minut nu, vår tysta timma, vår tysta dag, vecka, år. Vi behöver inte fler tysta minuter, vi behöver prata med varandra. Så säg hej till någon du inte känner innan du går härifrån”.

Jag har egentligen aldrig haft någon riktig relation till Tommy Nilsson och hans musik. Jag träffade honom tidigare i år för en längre intervju på min podcast. Då sa jag att för mig är han mest av allt John Smith i den klassiska Disneyfilmen Pocahontas – eller varför inte Svampbob fyrkant för dagens barn.

Gällande hans musikgärning i Sverige och utomlands har jag, kanske liksom många i min generation, varit föga imponerad av ”smörsångaren” och faktiskt nästan tyckt han varit lite karaktärslös i sitt artisteri.

TV-programmet Så mycket bättre förändrade allt för mig. Där fick jag se helt andra sidor av artisten Tommy Nilsson som jag tidigare varit obekant med. Denna livfullhet och det fria uttrycket från då har han också tagit med sig upp på scenen denna kväll.

 

Scenshow. Rörliga bilder, inspelad röst, och så bränner han av låtar ovanpå detta.

 

Första akten startar med ”myrornas krig” på två stora monitorer och snart så börjar en film att rulla. Tommy Nilssons varma stämma liksom svävar i luften när han talar till oss ackompanjerad av bakgrundsmusik och filmklipp. Det är mäktigt och han vill säga oss något, om den värld vi lever i och vilka vi egentligen är och kanske borde vara (mot varandra). Ämnet känns högaktuellt ikväll – om det nu inte var det tidigare.

Mellan rörliga bilder som talar till oss och Tommys voice over bränner han av låtar från förra sommaren och nya plattan med titellåten Samma människa.

Den här akten är mer som en scenshow än en reguljär konsert och jag tvivlar på att något är improviserat, utom några små detaljer i låtarna som till exempel när Tommy lekfullt hjälper till med händerna på en trumma. Däremellan är den helt svartklädda Tommy Nilsson vänd med ryggen mot publiken, tyst och inkännande.

I pausen funderar jag på om han inte ska ha någon publikkontakt alls? Varför i sådana fall? Och har jag något svar på att göra showen på ett annat sätt?

Att förmedla det som sägs i förinspelade voice overs i stället live skulle vara vanskligt då det är lätt att saker faller bort och jag tror inte att publiken lyssnar på samma sätt då. Men att inte ha någon publikkontakt alls är för himla tråkigt.

Detta tar jag upp med min bänkkamrat som håller med, men tycker att det är bra. En annan tycker att det är lite tungt, men viktigt.

 

På väg. Tommy Nilssons show är glädjefull, tänkvärd och ösig med en stor portion rock.

 

Efter tjugo minuters paus sätter andra akten igång. En svartklädd Tommy Nilsson har bytt om till blommig hawaiiskjorta och jeans, går fram till mikrofonen och säger den klassiska ”Hej Norrköping!” och fortsätter: ”Trodde ni att jag skulle vara tyst hela kvällen? Mig kan man inte hålla tyst på en hel konsert” säger han och publiken uppskattar överraskningsmomentet.

Likaså, när det har spelats lite låtar av nostalgiska skäl så blir både vi i publiken, men också Tommy, chockerade när plötsligt Tone Norum står i trappan i publiken och undrar om de inte ska sjunga duett ihop. Allt som jag känner är en fantastisk låt och ett fartfyllt nummer av duon.

Och jag var faktiskt tvungen att googla på om det verkligen var en överraskning för Tommy – det var det!

Allt känns äkta i Tommy Nilssons show Kärleken, livet och rock’n roll. Det är glädjefullt, tänkvärt och ösigt med en stor portion rock.

Den ordinarie konserten avslutas med I den stora sorgens famn. Delar av bandet bildar en enorm kör och publikens gensvar är massivt. Att göra ett extranummer efter den låten är svårt.

Men Tommy går in igen tillsammans med pianisten. De gör en nedtonad och fin stund som sista avslutning.

Vi får också fundera på om ett plus ett verkligen blir två. Eller om faktiskt ett plus ett blir ett. Tänk på den ni!

© Text: Carl Adam Tillberg
© Foto: Human Golmohammadi

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

FLYGELN Norrköping

8 april 2017
Kärleken, livet och rock’n roll
Tommy Nilsson
Arr: United stage & HitNöje

LÄNKAR
Tommy Nilsson info Facebook
Carl Adam Tillberg/Vem är jag? (podcast)  intervju
Louis De Geer hemsida Facebook