Samspelta. När pianisten Brahms skrev sina sonater för violoncell och piano gav han båda stämmorna lika tyngd. Erik Wahlgren spelade tillsammans med Mats Jansson vid måndagens kammarkonsert i Immanuelskyrkan.

Den andra satsen är styckets själ

RECENSION/ NORRKÖPING Kärleksfullt slingrande stämmor från cello och piano. Brahms och cellon hette måndagskvällens program i serien Kammarmusik i Immanuel. Men Erik Wahlgren och Mats Jansson inledde med Schumann med både kraft och melankoli.

Serien Kammarmusik i Immanuel och Symfoniorkestern tillsammans gör att den som bor i Norrköping får sitt lystmäte av klassisk musik. Den musik som Mats Jansson tillsammans med många musikvänner skänker oss i Immanuelskyrkan förhöjer livskänslan, så att lyssnaren känner en värme i själen och att livet är stort och värt att leva.

Berättare. Mats Jansson presenterar musiken och berättar om bakgrunden till styckenas tillkomst.

Denna gång spelade Mats Jansson och Erik Wahlgren, solocellist i Hovkapellet, musik av två romantiska tonsättare, Schumann och Brahms. I de Tre Fantasistycken av Robert Schumann som inledde konserten slingrade sig piano- och cellostämmorna kärleksfullt i varandra som i ett vänskapligt samtal, där rösterna ibland stegras till intensitet men som hela tiden respekterar varann. Här blandades Schumanns kraftfullhet och intensitet med den melankoli som ofta präglar hans musik.

Det är förunderligt hur Jansson alltid finner musikanter som tillsammans med honom tolkar musiken så genialiskt.

Duon spelade två sonater av Johannes Brahms. Den första i e-moll och den har bara tre satser. Det är adagiosatsen som saknas men om man som jag inte är så bekant med sonaten så störde det inte. Första satsen var kraftfull och framfördes med intensitet och den andra var just det, intensiv och lång. Tredje och sista saten var mer melankolisk och jag kände igen Brahms.

Förberedd. Att Erik Wahlgren är solocellist i Hovkapellet kunde höras på tonen i hans instrument.

Jag tror att Brahms endast skrev de två sonater för just violoncell och piano, som framfördes här. ”Ochet” betyder verkligen och för de båda stämmorna har lika tyngd, violoncellen dominerar inte totalt. Det kanske beror på att Brahms själv var pianist och inte ville underordna pianot. I vart fall så var de båda herrarna mycket samspelta och såg ut att fröjda sig.

F-dursonaten har fyra satser. Den andra är styckets själ. Här flödar känslorna smeksamt och melodiskt medan den tredje är snabbare och mer virtuos och i sista satsen är de båda instrumenten likvärdiga och finalen spelades med inlevelse och kraft och med en total koncentration.

Så har jag fått uppleva ännu en konsert i Immanuel, som berikar både mina känslor och min kunskap. Tack för det.

© Text: Anna-Lena Höglund
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

IMMANUELSKYRKAN Norrköping

Måndagar, vintern/våren 2018 kl 19
Kammarmusik i Immanuel
Samarr: Par i Piano och Musik i Immanuel

26 februari
Trombonsillo!
Håkan Björkman, trombon
Mats Jansson, piano

12 mars
I det nordiska ljuset
Gitta-Maria Sjöberg, sopran
Mats Jansson, piano

16 april
Brahms och cellon
Erik Wahlgren, violoncell
Mats Jansson, piano

PROGRAM
Robert Schumann 1810–1856 Tre fantasistycken op. 73
Johannes Brahms 1833–1897 Sonat i e-moll för violoncell och piano op. 38 och Sonat i F-dur för violoncell och piano op. 99

14 maj
Storslagna sonater i A-dur
Nils-Erik Sparf, violin
Mats Jansson, piano

LÄNKAR
Par i Piano Facebook
Immanuelskyrkan hemsida
Gitta-Maria Sjöberg spred det nordiska ljuset recension Kultursidan.nu 18/3 2018
Trombonsillo! inledde i Immanuel recension Kultursidan.nu 1/3 2018