• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Mother Tongue på Café Swartz


Normering. Fadikes mor styr dotterns liv med sina berättelser om hur illa det kan gå. Videoanimerade filmen Exemplary av CANAN är den längsta av de sju filmer som visas i Café Swartz på Stadsbiblioteket.

 

Kvinnors erfarenheter av livet

 

NORRKÖPING Mun. Öra. Öga. Museet för glömska påminner om människors gränser i videoutställningen ”Mother Tongue”. Sju filmer av turkiska konstnärer, alla kvinnor, visas på Café Swartz i Stadsbiblioteket under vårvintern.

– Vi är här på rivningskontrakt i någon månad, förklarar Kosta Economou på museet för glömska.

Som det brukar vara alltså. Museet för glömska är högst mobilt och har hyst in sig i industrilandskapets sågtandsfabriker och tomma butikslokaler som väntan på nya hyresgäster. Skillnaden den här gången är att museets Kosta Ekonomou och Erik Berggren inte gjort utställningen själva. Vilket inte minskar graden av angelägenhet.

 

Selda Asal - House of glass
Vackrast bildskärm. House of Glass av Selda Asal.

 

”Mother Tongue” har kurerats av norska Malin Barth och Brynjar Bjerkem. Utställningen går på turné i både Norge och Sverige, här genom Sveriges konstföreningar. Här visas filmerna i övergivna Café Swartz som blivit pop-up galleri. Engagerade studenter har ordnat med bildskärmar, projektorer och filmdukar.

– Det öppnar upp för människors berättelser på ännu ett sätt, kommenterar Kosta Economou samarbetet med Norrköpings stadsbibliotek.

Havet, det stora blå, rör sig vackert i A gentle breeze passed over us. Det gungar lätt men aldrig upprört och stundtals flyter en oud, det bukiga instrumentet som inte är olikt en luta, på ytan. Berättelsen i det sex minuter långa videoverket handlar om just en oud, om om människans mening och om att berövas detta.

– Det är min favorit, säger Erik Berggren om filmen som fått hedersplatsen på största duken.

På den andra filmduken visas 27 minuter långa videoanimationen Exemplary av CANAN. Även om de norska kuratorerna syftar på modersmål när de valt utställningstiteln, skulle ”Mother Tongue” kunna vara titeln på själva filmen.

Det är nämligen mamman som berättar om det ena olyckliga kvinnoödet efter andra för den vackra Fadike, vars arrangerade äktenskap blir ännu ett öde att foga till de tidigare. Filmen väver samtidigt en bild av Turkiets historia från sagotid till Kemal Atatürks påbjudna modernisering, och nu till Erdoğans islamisering.

 

Işıl Eğrikavuk - Gül
Gül bär sanningens prägel men är en fiktiv berättelse.

 

Gül blir bortgift med en änkeman som 14-åring. Men då hon inte föder honom några barn slår han henne. Till slut får hon tillfälle att fly och hamnar på cirkus. Inspelningen bär sanningens prägel, om det inte var för att scener klipps in där skådespelerskan i en hel annan miljö diskuterar kring ämnet, Güls trovärdighet och fördomar.

Endast två korta minuter behöver Evin för att berätta om en måltid som aldrig åts, om en kärlek som aldrig blev av. Evin har stridit med den kurdiska gerillan och dagen hon berättar om kom döden emellan. Inspelningen i ett blåsigt hamnområde laddar orden i Evin’s Story.

House of Glass ryms inom en oval bildskärm lik ett vackert gammalt familjeporträtt. En kvinna som söker fånga omgivningens uppmärksamhet. Gestalten är nedtonad, uttunnad. Hon knackar på glaset som stänger henne inne. Vem kan hjälpa henne ut?

 

Savaş Boyraz - Evin's story
Vindskydd. Evin’s Story är en gripande mininovell.

 

Uppe på kaféets hylla visas två filmer. Rear Window, som Hitchcocks Fönstret mot gården, bygger på snabbspolade filmsekvenser med ett enda motiv, en bakgård med ett träd. Det är höst och löven har gulnat av och börja falla. Personer, många av dem lekande barn, rör sig på gården.

Filmen är inspelad i Paris och sägs knyta an till turkiska konstnärers fokus på miljö och statsutveckling i Erdogans Turkiet. Den symboliserar de politiska protesterna i Geziparken i Istanbul.

I presentationen står att filmaren inte kommenterar specifik kvinnlig erfarenhet. Ändå finns den där, den bråkdelen av en sekund då en gardin lyfts i fönstret. Då rusar tanken omedelbart till de kvinnor som i hederns namn lever instängda i sina hem, som inte får gå ut om de inte har sällskap.

Human Cactus är en filmad dokumentation av konstnären Nezaket Ekici performance med samma namn. Det är inte helt enkelt att förstå i början att det vi ser är en kvinna klädd i en snäv dräkt, tätt dekorerad med stickande tandpetare, som tränger både ut och in.

Hon rör sig långsamt, det är värdigt och vackert. Men förunderligt smärtsamt. Human Cactus växer från turkiska och arabiska kvinnors begränsning till allas våra begränsningar, en burka lika väl som en bikini. Till ideal och normer som stickande begränsar kvinnors liv. Och mäns.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin samt stillbilder ut filmer i utställningen Mother Tongue

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

https://www.flickr.com/photos/kultursidan/albums/72157690229912723

CAFÉ SWARTZ, STADSBIBLIOTEKET Norrköping

2 mars – april/maj 2019
Mother Tongue
A visual journey inside heritage, gender politics and war
Videoinstallationer
Kuratorer: Malin Barth och Brynjar Bjerkem
Arr: Museum för glömska

KONSTNÄRER & VERK
Selda Asal – House of glass (2014) installation / tablet with video loop
CANAN – Exemplary (2009) video (27m30sek)
Çağdaş Kahriman – Rear Window (2009-2011) video (6m4sek)
Nezaket Ekici – Human cactus (2012) video (4min4sek)
Işıl Eğrikavuk – Gül (2007) video (6min47sek)
Savaş Boyraz – Evin’s story (2013) (2min9sek)
Pinar Öğrenci – A gentle breeze passed over us (2017)

LÄNKAR
Museet för glömska hemsida
Norrköpings stadsbibliotek hemsida Facebook

Tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.