• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Lågmält och starkt bulgariskt drama (recension)

Kamen och Avé liftar genom Bulgarien.

 

Lögnen, sorgen och mötet

 

Det finns vissa filmer som stannar kvar, men som jag troligtvis aldrig skulle se igen. I vanliga fall har jag inget emot att se om filmer; har tillochmed ett litet lager med olika filmer som passar vid olika tillfällen. Men vissa fungerar inte två gånger, antingen för att jag helt enkelt inte vill återuppleva känslan av dem eller för att historien är så pass stark första gången att den inte skulle påverka på samma sätt en andra gång. Mikael Hanekes La pianiste (2001) är en sådan. En väldigt bra film, men jag vill inte se den igen.

Avé tillhör samma kategorin, av flera anledningar. Först och främst så tror jag inte att den skulle slå an på samma sätt om jag såg den igen. Jag upplevde något, och kan inte skaka av mig känslan att det skulle mattas av om jag försökte uppleva det igen.

I korthet handlar Avé om två personer: Avé och Kamen. Filmen börjar då Kamen reser från Sofia mot Ruse i Norra Bulgarien. På vägen möter han Avé, 17 år och av okänd anledning på väg åt samma håll. De slår följe, trots Kamens motvillighet till Avés konstanta lögner om deras identitet. Ena dagen tillsammans, andra dagen syskon. Men när det till slut kommer fram varför de befinner sig i rörelse, vad det egentligen är de båda gör ute på vägarna på det regniga och grå Bulgariska landsbygden, så utvecklas en allt närmare relation.

Filmen går att se på flera sätt, precis som de flesta bra filmer. Dels kan den fråga oss vad lögnen betyder – när är den förbjuden, och när är den en tröst? Vidare finns sorgen, sorgen i en familj där någon försvunnit. Hur hanterar man något sådant, hur mycket får visas och vad göms undan?

Slutligen finns också minnet. Filmen bygger på ett verkligt möte mellan regissören och ”Avé”, ett möte som uppenbart påverkade honom mycket starkt. Det fick mig att tänka på hur sådana möten formar oss, möten som stannar kvar för all framtid.

Avé är regissören Konstantin Bojanovs debutfilm, och det är en bra debut. Det är distanserat, lågmält och närgånget på samma gång. Kombinationen kan låta märklig, men sett över hela filmen så är bildar det en välfungerande rörelse.

Så sammantaget då? Avé är mycket bra och mycket sevärd. Jag kommer troligtvis inte att se den igen, men rekommenderar alla att se den en gång.

Text: Karolina Nilsson
Foto: Norrköpins filmfestival Flimmer och filmproducenten


  • CNEMA Norrköping

  • 7 oktober 2012
    Avé

    Regi: Konstantin Bojanov
    Bulgarien (2011)

 

LÄNKAR
Avé på IMDB 
Filmfestivalens program
La Pianiste på IMDB

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.