Lust och Låsningar.

Det simpla tantsnusket

”Det är inget annat än tantsnusk!” utbrast en vän när jag berättade att jag läst Femtio nyanser av honom, en erotisk kärleksroman av E. L. James.

”Har du läst den?”, sa jag.

”Nej, men jag slog upp ett par sidor och det är helt klart tantsnusk!”

”Hur kan det vara det”, sa jag ”den riktar sig väl till tjejer i tjugoårsåldern och inte till tanter?”

Min vän stirrade ut i luften, följde dammkornen som dansade över vardagsrumsgolvet och sa:

”Det är inga bilder, alltså är det tantsnusk!”

Aha, tänkte jag, då förstår jag. Är det snusk utan bilder riktar det sig till tanter. Är det snusk med bilder måste det vara gubbsnusk. Ja, då har jag fått svar på det.

”Alltså, det är så dåligt”, fortsatte min vän, ”att unga tjejer ska läsa sådant där!”

Ansiktet förvreds i en grimas av avsky. Jag vågade inte erkänna att jag gillade Femtio nyanser av honom.

Det här var inte första gången jag hört någon klaga på boken. Inte heller den första jag har hört någon prata om tantsnusk som något negativt.

Jag undrar varför. Är det för att det är just snusk, att skönlitterära verk om sex är socialt oacceptabelt? Är det för att det är böcker som vänder sig till kvinnor, kvinnotjafs? Eller för att det inte finns särskilt många romaner i kategorin gubbsnusk? Är det för att lättsamma noveller och romaner som väcker lust, har ett lägre konstnärligt värde?

Våren 2011 tågluffade jag och min man i Europa. Vårt tema för resan var Ung konst. Vi besökte olika konstnärer och följde deras arbete. Ett par dagar var i den tyska universitetsstaden Münster, där vi bodde hos två konst- och designstudenter.

Münster är en härlig stad full av konst och kultur. I stadsparken fanns ett mycket speciellt konstverk, skapat av studenter på konstakademin. Ett litet träskjul hade byggts upp med ett matchande staket. I skuggan av skjulet stod en åsna och slog med svansen mot flugorna. Egentligen skulle det varit en zebra. Men det är dåligt med zebror i Tyskland. De påhittiga konstnärerna tog då en åsna och målade den svart och vit. Det var en varm dag; färgen torkade in i pälsen och fick hårstråna att stå rakt ut, vassa och hårda.

”Det måsta klia”, tänkte jag.

Jag gillar inte att jämföra konst. Varje konstverk får stå för sig själv, med sin historia och sitt budskap. Men när någon talar negativt om det som kallas tantsnusk, vandrar mina tankar tillbaka till den stackars åsnan. Frågan jag ställer mig är: vem bestämmer om ett konstverk är bra eller ej.

På det hela taget tyckte jag om Femtio nyanser av honom även om jag blev blossande generad ibland. Romanen gav mig någonting; den var underhållande, rolig och väckte tankar om jämställdhet. Framför allt tycker jag att det är intressant att mängder av människor har otroligt starka åsikter om boken, utan att ens ha läst den. Alltså hade Femtio nyanser av honom ett högt konstnärligt värde för mig.

Åsnan i Münster, ett konstverk som stöttades av universitetet, lyckades visserligen med sitt syfta; att provocera. Men det som hände var att i samma stund som åsnan fäste sina uttråkade ögon i mig, sjönk mina tankar om konsten.

Återigen ställer jag frågan, vem är det som värderar konsten? Jag vill gärna tro att vi gör det individuellt. Att våra erfarenheter och syn på livet bedömer konsten. När jag hör människor gå på om hur simpelt det är med romaner, som de inte har läst, tror jag att vi har tappat vårt individuella tänkande och låter någon annan lägga åsikterna i våra knän.

Jag undrar verkligen hur det är med den där åsnan. Kanske blev hon målad som en häst och mald till köttfärs, för att serveras som lasagne.

Text och foto: Marica Källner

LÄNKAR
Marica Källner hemsida