• KULTUR-ANNONS


     

  • NYHETER

Arkitektoniskt ödmjuk övning – AIR 2(3) (recension)

Som en bro över mörka vatten.
Som en bro över mörka vatten. Här börjar Quynh Vantus vidsträckta installation genom Industrilandskapet.

 

Att behöva böja sig ner

 

Vi har berättat om Quyhn Vantu tidigare, att hon är amerikansk före detta arkitekt och numera utforskar rummet konstnärligt. Så se tidigare artikel för mer fakta. Jag tänker koncentrera mig på den faktiska utställningen. Resultatet, om man så vill, av tre månaders vistelse i Norrköping som stipendiat hos Norrköping AIR med Susanne Ewerlöf som curator.

Quyhn Vantus avtryck är utspridda i Industrilandskapet, men lämpligen börjar man på Verkstad: rum för konst på Kvarngatan 38. ”Arkitektoniska installationer” kallar hon det, utställningens titel är Inconvenient architecture (obekväm arkitektur).

Längst in på Verkstad finns det en plåtdörr som leder in i ett dunkelt rum. Golvet är vattenfyllt och mörkt och verkar bråddjupt (det är det inte). En träbro leder över till andra sidan. Det finns två ställen för att kliva åt sidan för att mötas, eller bara för att kliva åt sidan. Betongväggar. Tidlöst.

Så kliver man ut i ljuset och drabbas av insikten att man passerat genom den södra bropelaren av Bergsbron. Ett rum man inte trodde fanns! Verkligheten svajar till. Förstår Quyhn Vantu vad detta betyder för en Norrköpingsbo? Kanske.

Där möts man av nästa installation – en trätrappa som man måste ta ett steg i taget. Det måste man väl alltid, men högra och vänstra trappstegen är inte i nivå. Förstår ni? Gå själva!

 


Genom plankets tratt. Att behöva vrida kroppen.

 

Nu leds vi runt vid det nybyggda huset (där det brann) bakom spången. Här går folk vilse. Ut och åt vänster! Dit det inte gick att gå för tre veckor sedan. Nej, inte åt Campus. Vänster! Och så ut på Norra Grytsgatan. Ja, åt höger. Duktig! Mot Moa Martinsson.

Men där spärras gatan av ett stort, vitt plank som smalnar av i, typ, en tratt. Vi leds in. Man måste nästan vrida kroppen för att komma igenom. Är det så att Quyhn Vantu vill få oss att uppleva arkitektur rent fysiskt? Jodå.

Men glöm Moa (!) – du måste svänga vänster mot Ströms panncentral innan du når dit. Vid den höga skorstenen. Vimplar! Se! Och den knepiga trappan känner vi igen. Nu är vi vid Museet för glömskas tillfälliga lokal. Då är det bara att kliva in. Men vad liten öppningen var… Quyhn Vantu pratade om ”humility”, ödmjukhet, när vi sågs sist. Att behöva böja sig ner. Att visa vördnad. Ingången tvingar oss, fysiskt, att göra just det.

Sista sträckan inomhus går på en spång mot en trätrappa (byggd på en trappa). Men det hänger en stor, röd lampa i vägen. Det är jättelätt att kliva runt. Men spången går ju där? Kan man krypa under? Hur man än gör har man blivit fysiskt påverkad. Igen.

 


Upplysande hinder.

 

Längst upp (som en skatt vid resans slut) skimrar en mångfärgad plast satt i rörelse av en fläkt. Men det är de immateriella skuggorna på väggen som är det verkligt vackra (men kom inte och prata Platon). Som vågor. Eller drömmar.

Är det en dröm om att arkitekturen och konsten i förening ska förbättra världen? Jag tror det.

Text: Michael Strandhed
Foto: Michael Strandhed och Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

INDUSTRILANDSKAPET Norrköping

27 september – 12 oktober 2014
Quyhn Vantu – Inconvenient Architectures
Norrköping AIR: Konst i industrilandskapet

LÄNKAR
Quyhn Vantu hemsida
Norrköping AIR hemsida Facebook
Verkstad: rum för konst hemsida Facebook
Tjuvtitt på eget och andras liv recension Kultursidan.nu 8/10 2014
Quynh går mellan konst och arkitektur reportage Kultursidan.nu 28/7 2014
Norrköping AIR söker mellanrum reportage Kultursidan.nu 31/7 2014

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.