Fokus. Medan Thomas Müller samtalar om teaterregi och skådespelarkonst fylls teaterhusets kantin. Plötsligt sitter hon där, Gunnel Samuelsson, som spelar huvudrollen i Innan jag fyller 67. Premiär på lördag.
Irrande samtal kring teaterkonsten
– Varför ska jag inte göra det? svarar Thomas Müller.
Jag har självfallet ställt idiotfrågan – varför han, en man, ska sätta upp en så kvinnlig pjäs som Jane Prowsw’s Innan jag fyller 67 efter Jane Juskas roman. Sverigepremiär till råga på allt.
– Det är en viktig historia att berätta, den ligger så nära. Jane, en kvinna som känner att livet börjar rinna genom fingrarna. Hon vill ta tag i det, ge sig själv nya utmaningar, säger han och påpekar – medan vi talar om Kung Lears behov av makt och respekt – att Jane till skillnad från honom vill släppa kontrollen.
– Många i publiken är kvinnor mellan 50 och 70 år. De har så sällan en kvinna här och nu att identifiera sig med. Jane i pjäsen talar om sina tillkortakommanden, sina önskningar, sina misslyckanden. Hon får bra möten. Och dåliga möten.
Fototillfälle. Thomas Müller har just kommit upp från snöfria Malmö.
I det fortsatta samtalet talar vi om annat – namn flyger i luften (Shakespeares åldrade Kung Lear, norske konstnären Odd Nerdrum som målar självporträtt, konstnären Cindy Sherman som använder sig själv som modell i sitt fotografi som visades på Moderna museet i höstas, konstnären Anna Odell och hennes film Klassträffen som gick på bio sent i höstas).
Det är oundvikligt att vi då och då, hals över huvud, återknyter till pjäsen. Är pjäsen realistisk? Vad händer med den kvinnliga sexualitet efter klimakteriet, det som det talas så tyst om att vi inte vet hur det är. Minskar aptiten på sex? På livet? Eller kan den växa? Något han tycker är viktigt att tala om.
– Jag såg en intervju med Birgitta Stenberg, 82 år, en av mina favoriter. Hon sa att sex är bättre än nånsin nu.
Överraskad? Willy Boholm bjuder Gunnel Samuelsson på något gott.
Han landar i att Innan jag fyller 67 inte är en generationspjäs. Den har ett allmängiltigt budskap, oavsett om åskådaren är man eller kvinna.
– Det är roligt att följa Janes process, viktigt att berätta och det är bra skrivet. Det handlar om modet att överraska sig själv och att ta risker. Det är berörande även för en 20-25-åring.
– Den är lite surrealistisk, hon tänker en tanke och plötsligt så står sonen där på scenen. Hon gillar engelske 1800-talsförfattaren Trollopes romanfigur Miss Mackenzie, en kvinna som befriar sig, och plötsligt dyker hon upp på scenen. Trollope tog kvinnors kamp på allvar.
I kantinens varma källarhål. Allt fler samlas inför dagens arbete.
Vilket leder till utvikningar om dramatikens utveckling från 1850-talet och 90 år framåt. Spetsprojektet, Östgötateaterns satsning på kvinnliga dramatiker för cirka fem år sedan, berörs. Realism, naturalism (”nu ska vi inte glömma Strindbergs Ett drömspel från 1901 – det är surrealistiskt!”), expressionism. Det blir många namn igen, idel män från August Strindberg till Samuel Beckett. Är det fel på våra huvuden att vi inte kommer på kvinnonamn?
– Ja, vi är kvar i en patriarkal struktur, säger Thomas Müller och kommer efter en stund på två starka finska dramatiker, en av dem är Hella Wuolijoki som var vän med Bertold Brecht, så god vän att det är möjligt att hon skrev några av de pjäser som bär hans namn, troligen Herr Puntilla och hans dräng Matti.
Sju skådespelare står på scenen, några av dem har flera olika roller. Åter på Östgötateatern arbetar Thomas Müller med en för honom helt ny ensemble. Sven Angleflod har han mött i Göteborg, Hans Henriksson är också bekant. Thomas Müller gjorde kritikerrosade publiksuccén Gyllene draken med skådespelare från Östgötateatern och från Fria teatern i Stockholm förra året. Ingen av dem är med i den aktuella uppsättningen.
För skådespelare i fasta ensembler är mötet med nya regissörer den kanske viktigaste fortbildningen. Hur är det för en regissör?
– Det är ömsesidigt. Jag får nya kickar av processen och olika skådespelare arbetar olika. Stanislavskijs metod är att vara öppen för alla skådespelarnas erfarenheter. Han var sökande och omvärderade sina ståndpunkter hela tiden. All regi måste ta sin utgångspunkt i skådespelarens arbete.
Att skapa ett kreativt rum för skådespelarna är regissörens uppgift. Och att välja ur de erfarenheter som kommer av den kreativa leken.
Hur tänker du om regi? Han tänker innan han svarar:
– Min huvuduppgift är att skapa ett kreativt rum. I det rummet frigörs energi, impulser och uttryck. Vi ska forma till ett gemensamt konstverk, som bygger på alla erfarenheter vi har gjort under arbetet. Det är min uppgift att vara så lyhörd som möjligt. Då är det också som allra roligast.
– Sen gör jag som regissör också val, med det är val som grundas på det material som kommit fram under processen.
– Peter Brook skriver i The point of acting ”Att döda skådespelarens första impulser är brottsligt.”, citerar Thomas Müller och avslutar: Att jag får vara på scenen, leva, bara vara. Jag duger.
Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Anders Kratz/Östgötateatern
Thomas Müller är underbar och det är jätteroligt.
Vi har jobbat på sätt som inte är så vanligt.
Vi sitter först och läser manus. Sedan går vi upp på scenen och spelar, det vi minns och fyller i med egna ord.
Gradvis växer det, man låser inte in sig i uppfattningar.
Erfarenheten lagras. Det är fruktsamt.Gunnel Samuelsson
skådespelare
STORA TEATERN Norrköping
18 januari – 13 februari 2014
Innan jag fyller 67
av Jane Prowsw efter Jane Juskas roman
Översättning: Ulricha Johnson
Regi: Thomas Müller
Scenografi och kostym: Kirsten Thomsen
Musik: Stefan Johansson
Ljusdesign: Pär Krantz
Ljuddesign: Björn Andersson
Mask- & perukdesign: Lena Stranger Weinar
Koreograf: Leif AgrérMEDVERKANDE
Gunnel Samuelsson
Liselott Lindeborg
Karin Oscarsson
Willy Boholm
Hans Henriksson
Sven Angleflod
Martin Norén
LÄNKAR
Anna Odell och Klassträffen SR
Birgitta Stenberg Wikipedia
Cindy Sherman på Moderna info
Odd Nerdrum Wikipedia
Östgötateatern hemsida
FLER BILDER – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157639798983206″]