Frontman. Trumpetaren  Eddie Bruhner har lett Sveriges jazzband sedan starten 1955, då under namnet East End Jazz Men.

”Tyvärr är ju borden borta nu”

”Jag saknar verkligen känslan av en genuin jazzklubb. Tänk om man kunde få det tillbaka igen”
Det är damen bredvid mig som nostalgiskt tänker tillbaka på gångna tider.
– Förr satt man vid små bord och kunde dricka en kopp kaffe, ta sig en öl eller ett glas vin medan man lyssnade. Stämningen var helt fantastisk! Det var varmt, intimt och väldigt nära.
– Tyvärr är ju borden borta nu. Det blir mer utrymme så här, men inte alls lika speciellt.

Nu kliver några äldre herrar upp på scenen. Det tar någon sekund innan jag förstår att det är Sveriges Jazzband. ”Hur kan de ha förändrats så”, tänker jag hastigt innan jag inser hur mycket också jag har förändrats genom åren.

Sveriges jazzband hördes i torsdags kväll på Crescendo.

– När hörde ni Sveriges Jazzband första gången?
Det är Eddie Bruhner som ställer frågan. Han spelar trumpet, men han är också den som samtalar med publiken (Crescendo är nästan fullsatt) denna afton. Många är de olika årtal som publiken ropar ut. För min personliga del är svaret på den ställda frågan, 1975. Så länge sedan är det alltså sedan jag första gången hörde Sveriges Jazzband.

När bandet så inleder med en medryckande tradjazzlåt, så fylls jag av att lyckorus. Till och med jag hör att det är lite småmissar här och där. Men det hör till, försäkrar Eddie Bruhner:
– Det ska vara lite halvfalskt och lite missar här och var. Det ska inte vara så perfekt. Då blir det inte hot jazz.

Jan Sjöblom hanterar pianot.

Bandet har satsat på en repertoar av musikaliska örhängen denna afton. Förutom den första låten, så känner jag igen dem allihop. Den första låten är också den enda som inte presenteras utförligt.
Publiken uppmanas att idka så kallad ”torrdans”. För att bjuda upp nickar man bara till sin granne, sen förflyttar man fötterna framåt och bakåt medan man sitter kvar i stolen. Förhoppningsvis skall fötterna röra sig i takt med musiken.

Stäppens sonson, As long as I live, Basin street blues, All morning long, Flamingo samt S:t Louis blues är låtarna som spelas före paus och trots att jag inte kände deras namn, så var detta välkänd musik för de flesta i publiken. Musikerna varierar soloprestationer med att spela tillsammans och det är bra, men jag kommer på mig med att sakna något. Jag kan dock inte sätta fingret på det.

Gus Dahlberg fick ett rejält solo i Limbo jazz.

Efter paus inleder man med Dinah, där Eddie Bruhner sjunger och därefter spelas The sheik of Araby som innehåller en duett mellan piano och klarinett som jag härmed utser till kvällens häftigaste. Och i låten EKE låter man Bengt Hansson fullständigt briljera på sin kvartsbas. Också detta är riktigt häftigt. Låtens namn består av initialerna till kompositörens namn: Edward Kennedy Ellington, med andra ord ”The Duke”, berättar Eddie Bruhner.

Så får äntligen trummisen Gus Dahlberg ett rejält solo i Limbo jazz, som på svenska fick titeln Tre små ord och blev en svensktoppshit. I nästa låt After you’ve gone är det saxofonisten Erling Ribbing som får briljera i ett solo. Strålande bra!
Slutligen blir det en lite ”halvtaskig och halvfalsk” allsång i en låt kallad The worried man. Ja, orden är inte mina. Det är Eddie Bruhner själv som kallar det för halvtaskigt och halvfalskt. Jag kan inte annat än skratta. Det här är riktigt kul!

Jag hade en rolig kväll på Crescendo, med musik som gjorde mig riktigt glad. Det var inte perfekt. Det var något som saknades. Men det gjorde mig riktigt glad.

Text: Eva Lindblad
Foto: Kenny Nilsson

CRESCENDO Norrköping

26 mars 2014
Sveriges jazzband

MUSIKER
Eddie Bruhner, trumpet
Erling Ribbing, saxofon och klarinett
Greger Röhr, trombon
Jan Sjöblom, piano
Bengt Hansson, bas
Gus Dahlberg, trummor

LÄNKAR
Sveriges jazzband hemsida
Crescendo hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL – KLICKA HÄR