• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Jovialisk Wollter skaver fint mot Sjöman (recension)

Laddad prövning av hederns och kärlekens gränser. Sven Wollter som Swedenhielm och Ann-Sofie Andersson Kern som Astrid.

 

Stjärnglans och lekfullhet på Östgötateatern

 

Hjalmar Bergmans Swedenhielms speglar en tid som inte är så olik vår egen. Den visar på bräckligheten i det ekonomiska systemet och hur det blandas med nya och gamla värden. Yta, eller att hålla skenet uppe, var lika viktigt då som nu. Och är det några som är bra på att festa och ställa till med galej så är det familjen Swedenhielm.

I lördags hade Östgötateatern premiär på uppsättningen i Pontus Plænges regi på näst intill fullsatta Stora teatern i Norrköping.

 


Klara och oklara papper. Sven Wollter som Swedenhielm och Gustaf Appelberg som Eriksson.

 

Givetvis tar Sven Wollter plats och sprider stjärnglans. Blott hans entré på scen, sjungande ömsom skrålande, ”Nu är jag hemma, nu är jag här” skapar en stor förväntan hos både publik och ensemble. Till och med när han sover är han ljudligt närvarande på scenen. Han kommer vid ett tillfälle av sig och sufflösen får ge honom text varpå han replikerar ”Vad sa du?” och sen ”Visst fan!” – det passar precis in i rollen som familjepatriarken som har mycket att hålla i huvudet.

Wollters jovialiskt domderande roll skaver fint och bryts av perfekt mot Kyri Sjömans Boman. Den ingifta svägerskan, sedan trettio år husföreståndarinna, har många träffsäkra repliker som punkterar yran i den övriga familjen. De tycker att hon städar och fejar i tid och otid, men ”Almanackan är säker, Swedenhielm är inte det” och den återkommande ”det är den sista i månaden” bildar motiv till att gardinerna ska bytas just på momangen.

 


Faderns son i obekväm intervjusituation. Sven Angleflod som sonen Rolf och Vilde Moberg som journalisten Pedersen.

 

Det är en lekfull ensemble med en härlig blandning av karaktärer. Marika Strand briljerar som dottern Julia med fart och temperament, som ofta blir avspisad av strame storebror Rolf, spelad av Sven Angleflod, som ”teaterapa”. Men det tar Julia ingen större notis om utan är lika älskvärd och fredsmäklande för det.

Den vackraste scenen är den mest avskalade. När snö faller ned till vackra toner och dekoren liksom flyter ut från scenen, Wollter placerad längst bak där han långsamt gör sig redo för prismiddagen. Det råder en naken stillhet över den då enkla scenografin och att hela scenens djupa rymd används tycker jag är förträffligt.

Pjäsen spänner över bombastiska teman till den enskilda människans bräcklighet, vilket ensemblens spel, regin och utnyttjandet av scenrummet lyckas förmedla på ett utomordentligt vis.

Text: Åsa Husén
Foto: Anders Kratz/Östgötateatern

STORA TEATERN Norrköping

12 april – 24 maj 2014
Swedenhielms
Av Hjalmar Bergman

Regi: Pontus Plaenge
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Prod: Östgötateatern

MEDVERKANDE
Sven Wollter
Marika Strand
Sven Angleflod
Kyri Sjöman
Gustaf Appelberg
Ann-Sofie Andersson Kern
Jesper Barkselius
Vilde Moberg (praktikant från Teaterhögskolan i Luleå)

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida
Klass, heder och familj i Swedenhielms reportage Kultursidan.nu 7/4 2014
Sven Wollter inleder sin sista turné intervju Kultursidan.nu 12/3 2014

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157643884744723″]

Tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Jovialisk Wollter skaver fint mot Sjöman (recension)

  1. Pingback: Farmor och Vår Herre nära premiär – KULTURSIDAN.nu