Hej you! Chris ”Crash” Klettke pekar med hela trumpinnen, Stevie Graves lägger en stadig bas som ger spelrum för Chris Hiatt.

De spelar som om torget är fullsatt

Nej, det är inte Stevie Ray Vaughan som står på scenen. Det är jag ganska säker på. Mest p g a att han dog i en helikopterolycka år 1990. Men är det inte likt, så säg? Alltifrån den platta cowboyhatten till spelstilen. Jag räknar till fyra S R V-låtar och tre som han spelat cover på under kvällen, men jag kan ha missat nån.

Men nu ska vi inte klaga. Det är högklassig Texasblues som levereras under kvällen. Chris Hiatt både sjunger och spelar gitarr alldeles utmärkt, och Chris ”Crash” Klettke på trummor och Stevie ”Stevie G” Graves lägger en solid grund.

Det är vackert hantverk mer än det är nyskapande. Men så blir det kanske om man turnerar 300 dagar om året? Hiatt är här i Sverige på sin 16:e turné, så chansen finns att man har sett honom förut. Jag minns en kväll på puben i Arkösund för snart tio år sedan.

Proffsspel. Chris Hiatt och bandet spelar så att publiken känner sig utvald.

Varför var ni inte där? Var det för att det var tisdag? Eller för att semestern är slut? Eller var det för att det regnade? (Fast det upphörde ju efter ett tag.) Alla mina bluesälskande vänner påstår att de inte hade en aning om det, och att felet är mitt. Men så kan det väl inte vara?

Hur som helst så spelar Chris Hiatt som om Restaurangtorget skulle vara fullsatt i stället för halvtomt. Det är proffsigt. Och det får oss att känna oss utvalda. Från inledande Empty arms (S R V) till avslutande boogien Sweet lovin’ baby en timma senare är det fullt ös. Där emellan hinns det med lite swamp hill blues av Mississippi Fred McGowell, Johnny B Good, rockblues av The Doors, slide à la Elmore James, Oh Darling av The Beatles och Johnny Cashs Ring of fire.

Sen kliver de av. Det blev bara en timme. Klappet är inte tillräckligt för att vi ska förtjäna ett extranummer. Det tycker inte jag heller. Så jag drar mig hemåt. Men det är tur att jag är så långsam, för en kvart senare dundrar det till igen… och jag får vända cykeln.

Hatten, gitarren, mannen. Chris Hiatt.

Två Stevie Ray Vaughan-låtar på raken och kvällens andra Chuck Berry-låt får mig på gott humör. Crash får sjunga igen (han sjöng Roadhouse blues med) i Robert Johnsons 30-talsklassiker Sweet home Chicago, och sen blir det en Gary Moore-cover (den självklara) med ett vasst solo av Chris Hiatt och en tungt rockig For your love av Yardbirds.

Hiatt har nästan samma spelstil som Vaughan, det vill säga med ett klart och rent gitarrljud nästan utan att använda effektpedaler. Men när han gör en cover på Jimi Hendrix Voodoo child (slight return) måste han förstås använda wah-wah. Gissa förresten vem som brukade spela cover på den.

Så kliver dom av (igen). Och på omedelbart därefter. En Vaughan-klassiker till och ett hårdrocksmedley avslutar kvällen. Klockan visar 22.15. Jag är glad att jag inte var snabbare iväg, för då hade jag missat halva konserten. Det var en alldeles utmärkt show. Han hann med att spela både över huvudet och bakom ryggen.

Hjälp till och fyll upp nästa gång! Chris Hiatt är även (tveklöst) värd ett inträde på Crescendo.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

RESTAURANGTORGET KNÄPPINGSBORG Norrköping

12 augusti 2014
Chris Hiatt

LÄNKAR
Chris Hiatt hemsida
Knäppingsborg hemsida
Fritt fram för Edda Magnason recension MED SÄSONGSPROGRAM Kultursidan.nu 25/7 2014