Fabeldjur. Graffiti på Tyska torget är ett uppskattat inslag under Kulturnatten.

 

Lunch blev en bamse med bröd kl 21.30

 

Kulturnatt. Drar väl en sväng på stan då. ”Och du ska roa dig idag. Det är en order. Bara jobba om något verkligen driver dig.” Jag noterar att det finns ett ”om” där. Och Kulturnatten är roligare än julafton för mig. Jag har noggrant strukit under och prickat för i programmet. Det glömmer jag hemma. 17 timmar och 461 foton senare kommer jag hem. Lunch blev en bamse med bröd kl 21.30.

Första stopp blir Vaxkupan där Thorsten Flinck och Kenny Håkansson ska uppträda. Men inget händer. Efter en stund kommer besked att det är försenat och börjar först kl 13.10. Sorry, Thorsten — det väntar jag inte på. Med Bröderna Brothers låt Torsten är bäng i huvudet drar jag mig nedför gatan.

Jag går in på Studio Skandia i avsikt att se Ardy Strüwers utställning, men det är så fruktansvärt dåligt att jag vänder i dörren. Ge mig en riktig imaginist som Max Walter Svanberg eller en frodig Wifredo Lam i stället för denna ”erotiska surrealism” som Strüwer befläckar väggarna med.

I stället går jag förbi Tyska Torget där graffitimålarna påbörjat sina stora plank. Jag ser Stefania Paola Randolfi (som varit med och gjort årets kulturnattsaffisch) stå och måla, men jag går inte fram och hälsar. Jag tror inte hon känner igen sin gamla bildlärare. Tänker att jag ska återvända senare, men så blir det inte.

 

Samspelta. Shoutin’ Red och Bill Öhrström på NP33.

 

Cyklar ut till NP33 tidigare än planerat (tack, Thorsten) och hinner titta lite på konsten innan musiken. Jan Laggar Tigerstrands blyertsteckningar är tekniskt skickliga, men konstnärligt ganska trista. Brian Reeds rockfoton är kul att se, och får mig att minnas att jag faktiskt har sett munspelsgeniet Carey Bell på en pub för 25 år sedan. Lustigt, jag har nött hans bästa platta senaste veckan utan att minnas det. Brian Reed ser jag på scenen i slutet av kvällen, förresten. May Lindholms skulpturer är kul och charmiga. Men om jag skriver vad jag tycker om Sven Inges konst får jag ovänner för livet.

Mina förväntningar är högt uppskruvade när Shoutin’ Red (Felicia Nielsen) äntrar scenen kl 14.00. Hon var fantastisk här förra året, och jag såg henne med Richard Lindgren på Broadway Konditori i våras. Nu har hon med sig bluesveteranen Bill Öhrström på munspel och det är… ännu bättre. Hon har i stort sett samma repertoar (akustiska blueslåtar från Mississippideltat från ca 1929), men Bills munspel fyller ut och förlänger låtarna. En knapp timme är alldeles för kort!

Men det innebär att jag har 8 minuter att ta mig tillbaks till Vaxkupan där And We Should Die Of That Roar ska spela. Jag har hyllat enmansbandet bestående av Hardy Hum tidigare. Idag är han förstärkt med Kenny Lundström (Kapten Studios) på trummor. Det som var mycket bra när han spelade ensam i februari har nu blivit bättre. Kennys trummur fyller ut hans distade sound med hjälp av sprucken cymbal och avbruten trumpinne. Bluespunk när den är som bäst (nästan, de är lite bättre kl 20.00) och en hel timmes örongodis.

 

Uppspelta. And We Shoud Die Of That Roar – Med Hardy Hum, sång och gitarr, och Kenny Lundström, trummor, på Vaxkupan.

 

Snabb förflyttning till Vulkangatan 3 i Butängen och nyinvigning av Norrköpings Konsthall, som redan har funnits underjordiskt i ett halvår men nu bestämt sig för sticka upp. Jag hinner lagom till ”skål och välkomna, härmed är Norrköpings Konsthall invigd”. Sen ser jag en utställning med Alejandro Montero, Tastes Just Like Champagne, som imponerar med sin lekfullhet och fräcka färger. Lokalerna är inte stora, och jag undrar hur Klubb Kahlo (också f.d. underjordisk) ska få plats här. Efter den 2/10 vet vi.

Nu har jag en halvtimmas dötid och slinker in på Black Lion Inn eftersom jag vet att Norrköpings Bryggeri firar 1-årsjubileum där. Provar Humlemonstret från Oxelbergen på fat. Den är besk. Den är nästan bara besk, och jag tycker väl att receptet behöver en översyn. Av de fruktiga toner en IPA i amerikansk stil ska ha märks inte mycket. Mina bordsgrannar säger att första versionen var godare. Men den är ändå bättre än den mesta massproducerade skiten, så jag köper en t-shirt av bryggmästaren Håkan Lind.

Expressen tokhyllade spelningen Dead Soul hade i domteatern på Visualiseringscenter C för två år sen, så det är ju inte utan att man är lite nyfiken. Och det är verkligen en helhetsupplevelse! Musiken omsluter en nästan lika mycket som filmen klaviaturisten/gitarristen/producenten Niels Nielsen har gjort. Anders Landelius (även känd som bluesartisten Slidin’ Slim) har kvar sin tordönstämma. En tredje person spelar gitarr. Liksom Nielsens är det en krämfärgad Fender Jazzmaster, och när en sträng går byter han till en identisk tredje gitarr. Snyggt. Men även om det är bra så är det inte som den 5 december förra året på Dynamo. Då hade de 2 trummisar (här förinspelat och lite syntigt) och spelade tre gånger så högt.

 

Domspelta. Dead Souls musik omsluter publiken lika mycket som filmen på Visualiceringscenter.

 

Eftersom det är runt hörnet går jag in på Verkstad — rum för konst, men de stänger just. Jag skulle ha haft ett program. Nu då? Det är nästan en timme till nästa konsert. Jag bestämmer mig för att kolla in premiärsläppet av Norrköpings andra lokala bryggeri (och stadens första bryggeripub) på Knäppingen Bryggeri & Spiseri på Stadsmuseet. Det får bli en citrus-IPA. Jag träffar Folkbladets Sara Segraeus och blir i egenskap av självutnämnd ölexpert intervjuad för deras webb-tv.

Dags för And We Should Die Of That Roars andra spelning, nu i Swartzens Trädgård i Knäppingsborg. Stärkta av stämningen i ett fullsatt tält och nattens mörker tar de i ända ner från tårna. Att de bara har hälften så lång tid på sig koncentrerar energin ytterligare. Vi bevittnar ett primalskrik, och alla som var där är skakade i sina grundvalar. Svettigt är bara förnamnet, och Hardy Hum kastar ut sin andra hatt för dagen i publiken som avslutning.

 

Trångspelta. Balkan BagPack fyllde scenen! Och Restaurangtorget i Knäppingsborg!

 

Det är bara några meter till Restaurangtorget i Knäppingsborg där Balkan BagPack ska spela. Hela innergården är smockfull allaredan. Är det bara 13 månader sedan jag såg dem för första gången på den betydligt mindre scenen på den andra gården? Nu är de för stora för den här platsen! Trots att konserten försenas 20 min av tekniska problem står alla kvar. Sedan får de innergården att svänga efter egen vilja och dompterar publiken totalt. På slutet gästas de av rapparna Gycklaren och Trollfot. Då blir det lite mindre klezmer.

Nu träffar jag några vänner som vill dricka öl, men jag inser att jag inte har ätit sedan frukost. Hungerkänslorna har kommit och gått, så jag får bara i mig en korv med bröd. Och det var ju kul med öl, men det är ju bara Kulturnatt en gång om året.

Jag tar mig tillbaks till NP33 för slutet på det avslutande bluesjamet. På scenen står Burbon Fat. Det svänger fett! Jag ertappar mig själv med att dansa fram till midnatt. Sedan kommer jag ihåg att jag har order om att roa mig och inte skriva. Så vad jag gjorde fram till kl 04 tänker jag inte berätta.

Text: Michael Strandhed
Foto: Michael Strandhed och Christoffer Djurberg

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KULTURNATTEN Norrköping 2015

26 september 2015

LÄNKAR
Provsmakning av Knäppingens citrus-IPA Folkbladet-webb-TV
Musik på liv och död i Immanuelskyrkan recension Kultursidan.nu 27/9 2015
Funnet och försvunnet i Kulturnatten reportage Kultursidan.nu 27/9 2015
Balkansväng från första tonen recension Kultursidan.nu 14/8 2014