En pusselbit i världen. Liv Strand – detalj ur Sensus (folkräkning) som nu visas på Verkstad konsthall.
Konstnärlig gestaltning värdig att stötta
Lekfullt om svåra frågor. Konstnären Liv Strand skapar objekt/skulpturer/maskiner som handlar om gränser. Från nationsgränser och könsgränser till platser. De är mer förhandlingsbara än många tror, om de nu finns, på nya Verkstad konsthall som flyttat om hörnet.
Den intellektuella avantgardistiska utställningskulturen som Verkstad representerar (nu hör jag protestrop i etern) kan ju verka lite… svår. Och min redaktör säger nåt om att ”det här kanske du måste fundera på några dagar”.
Så jag går ju dit med föreställningen att detta är helt obegripligt. Så är det inte alls. Det är ganska lättförståeligt och… roligt. Själv beskriver Liv Strand utställningen såhär:
”Utställningen positionerar besökaren samtidigt som betraktare av och konstruktör för ett föränderligt landskap byggt av begränsande definitioner karvade in i en evigt plastiskt materia. […]
Jag funderar en stund på om jag ska känna mig ointelligent. Sen kommer jag fram till att det betyder ingenting alls.
Men visst handlar det om en genre där man måste vara allvarlig och djup. Inte minst för att den här typen av konst hamnar inte på direktörsväggar, eller ens väggar över huvud taget. Den är helt beroende av att stiftelser eller institutioner finner den värdig att stötta. Därför blir beskrivningarna lätt märkvärdiga. Men är det svårförståeligt? Märkvärdigt? Tråkigt? Nej.
Hur som helst är det denna osäljbara konst som Verkstad vurmar för. Det är en omöjlig uppgift för alla som snabbt vill bli rika och berömda, konstnärer såväl som gallerister. Det är bara konstmuseer som har råd att göra dylikt, i vanliga fall. Om nu livet bara handlade om pengar.
Liv Strand vid den lilla ”armeniska kyrkan”.
Huvuddelen av utställningen är de tre verken från Quicksand frontier under-standing, från 2011, som tidigare visats i Berlin, Köpenhamn, Oslo och Jerusalem men nu för första gången i Sverige.
Liv Strand ställer svåra frågor på ett intellektuellt vis, men ändå lekfullt och humoristiskt. Det handlar om två grundbegrepp: nation och hem.
Den handlar om våra avgränsningar mot andra, nationsgränser. På 800-talet börjar nationer definieras. De avspeglas genom värderingar, språk, flagga mm. Men strukturerna skulle kunna se annorlunda ut, menar Liv Strand.
Starten till Quicksand var en resa till Armenien 2009. De var inte så nationalistiska som Strand hade trott – hon fick dra tillbaka sina fördomar. Däremot är de spridda över hela världen, men har trots det en stark identitet med ett eget språk och alfabet. Och en annan del av ortodoxa kyrkan.
Sensus (folkräkning). Två skärmar med hål som passar överens/ inte passar roteras med ett skevt ”kugghjul” av plywood som har en så distinkt form att jag måste fråga. Det är Armenien (inklusive Nagorno-Karabach, diskret avskiljt med ett blyertsstreck) som får det hela att gå runt. Liv Strand berättar att det alltid är en krigshjälte från kriget om NKR som väljs till president. Och så talar hon om att i Indien ska alla ska vara räknade och införlivade i systemet 2020. Självklart hos oss sedan Hedenhös, och ett exempel på vad som gör ett land till ett land.
Men vänta nu… Nagorno-Karabach – här ringer det nån klocka. Efter lite googlande minns jag konflikten efter att Sovjet upplösts. NKR skulle frigöra sig från Azerbajdzan. Armenien såg dem som sina fränder (samma språk mm) och slängde in sin armé. Efter vapenstilleståndet ses Nagorno-Karabach som en självständig stat av sig själva. Men inget land har erkänt den. Armenien törs inte (av rädsla för att konflikten med Azerbajdzan ska blossa upp igen) och egentligen vill de nog införliva området, men det går inte heller. Det är ett land som inte finns. (Men det är självstyrande.)
Här finns ju en av de mest intressanta gränsdragningarna i världen! Och detta undviker Liv Strand helt? Jag tror inte riktigt det, även om hon inte säger det högt. Det finns bara som ett blyertsstreck på en karta över Armenien. Sovjetkommunismen var ett kitt som höll samman olika länder i ett. När det löstes upp var man tvungna att återskapa det som varit eller skapa något nytt. I balkanstaterna gick det åt pipsvängen i början av 1990-talet. Här vet vi inte hur det slutar, men det har stått stilla sedan 1994. Land? Inte land? Del av vilket land?
Men det här är enbart mina egna tankar. Jag vet inte om Liv Strand har tänkt något liknande. Jag har heller ingen illusion av att mitt googlande av Armenien skulle kunna mäta sig med hennes kunskap inhämtad på plats. Fast det är en intressant gräns. Eller inte gräns. Som ett diskret blyertsstreck på en 7 cm stor karta av plywood lyser den upp hela utställningen. För mig, alltså. Egentligen handlar det väl mer om gränser som abstrakt företeelse. (Eller inte.)
Frontier Under-standing känner av när någon kommer nära och rör sig då mot betraktaren.
Andra delen av Quicksand; Frontier Under-standing är en skrikorange LED-tråd monterad på några brädor. Sensorer i ändarna gör att den rör sig mot betraktaren. Går man runt så slingrar den sig som en amöba.
– Är gränsen invasiv?, frågar jag.
– Gränsen är i förhandling, svarar Liv Strand med ett leende.
Hon talar också om de aktuella flyktingströmmarna. Nu är Moderlandet inte lika viktigt längre. Överlevnad är det som gäller.
Tredje delen av Quicksand är en liten maskin som påminner om armenisk kyrka (en tillfällighet som konstnären upptäckte i efterhand). Pappersmembran dras upp och ner längs ett knippe järntrådar och avger ett gnisslande ljud.
Som research inför resan läste Kiv Strand en bok av Osip Mendelstam: Resan till Armenien från 1933. Verket bygger på ett citat som går (ungefär):
”Stäppgräset på ön Sevan var så styvt i korken att man kunde kamma det med järnkam.”
Resten av utställningen är nyproducerad. Två väldigt vackra affischer samspelar fint med den slitna väggen. De är satta med gammaldags blytyper på en grafisk kollektivverkstad i Berlin och tryckta för hand.
Den ena är en fortsättning på hennes tankar om nationsbegreppet. Den andra tar upp ordet ”hen”, alltså tredje person singularis. Det ord som retar machomän, fjompkvinnor och homofober till gränsen för hjärnblödning, medan vi andra roat ser på. Men det är klart – det hotar ju hela deras existens. Fackförbundet Metall tycker det är praktiskt och har börjat använda det, berättar Liv Strand.
– Jag tycker det är intressant för att det aktiverar ens egna fördomar, säger hon.
I taket hänger vad som, i första anblicken, verkar vara en oformlig röra presenning. Sedan ser man att det bildar ordet HEN. Vän av ordning kan börja skriva sina insändare genast.
Speglar på ytan, ett objekt som söker sin titel.
Det sista verket befinner sig utomhus, i vattnet uppströms Bergsbron. Det namnlösa verket består mest av plexiglasspeglar. Det är det mest abstrakta verk hon har gjort. Det speglar utåt snarare än att vara något själv. Undflyende, immateriellt. Besökare ombeds ge namnförslag. Således har hon lämnat kontrollen. Det är nog rätt ovanligt för Liv Strand, kan jag tänka mig.
Text: Michael Strandhed
Foto: Nils-Göran Tillgren och Michael Strandhed
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
VERKSTAD KONSTHALL Norrköping
7–29 november 2015
Begränsningens anatomi
Liv StrandSöndag 8/11 kl 15 FB-info
Samtal kring begreppen ”nation” och ”hen”
LÄNKAR
Liv Strand hemsida
Verkstad konsthall hemsida Facebook FB-evenemang