Det är ett under att Joel Alme kan se så glad ut hela tiden, när han sjunger om allt elände. Det är kanske för att han gör det med kärlek, och utan att döma.
Sånger från samhällets baksida
Jag råkade ligga sjuk i soffan samtidigt som Jills veranda gick i repris på TV:n. På grund av fördomar, allergi mot country och allmän snobbism är det inget program jag vanligen ser. Men nu blev jag golvad av Joel Alme. Tur att jag redan låg. I rutan grät stora, starka fängelseinterner. Joel var äkta och närvarande.
Det här var alltså killen som spelade i ett knökfullt tält på Bråvalla i somras. Som jag konstaterade vara bra, men som jag rastlöst lämnade under pågående spelning. Han och jag fick en ny chans på Arbis.
Socialrealism passar bäst på modersmålet. I våras började Joel Alme sjunga på svenska.
Första låten är, liksom på senaste skivan, Håller mig på kanten. Han fick en nytändning när han gick över till svenska i våras. De tre skivorna på engelska innan känns nästan som ett annat liv.
Med plattan Flyktligan planterade han fötterna stadigt i den göteborgska myllan och sin egen sociala historia. Det handlar om utslagning, sprit och de få som klarade sig. Sånger från samhällets baksida i Sveriges framsida.
Han har i intervjuer berättat om sitt beslut att berätta familjens historia, som är långt ifrån glamorös. Då gick det inte an att sjunga kärlekssånger på engelska längre. Socialrealism passar bäst på modersmålet.
– Om förra låten var om mina misslyckanden handlar den här om min morbror Thomas.
”…var han nu är” tillade han på Bråvalla när han spelade Slå hjärta slå. Hur och var det än är uppfattar jag den som en kamplåt.
Han har alltid sjungit småfalskt på skiva, men efter TV-programmet var jag beredd på att han skulle låta bättre. Och det gör han verkligen! Kanske hänger Håkan Hellström som ett spöke över Göteborg och tvingar alla till falsksång för att verka mer personliga? Skönt att han har kastat av sig det oket.
Bäst i kväll är kanske skildringen av hans morfar. Han som var hård som sten, drack upp Göta Älv och sjöng bättre än Taube. Han som jobbade som kapten på Röda Bolaget.
– Han söp bort det jobbet, kan man ju lugnt säga. Den här låten är till honom.
Publiken uppskattade konserten. Bäst var kanske skildringen av Almes morfar.
I A young summer’s youth märker jag att många i publiken sjunger med. De är nog inte IFK Göteborgare, för då hade de sjungit texten till Snart skiner Poseidon, som Alme omarbetade den till, och gjorde till deras inmarsch. Den delar ju även melodi med Hästpojkens låt Utan personlig insats. Egendomligt? Nej, Alme spelade ju bas med dem i början. Nu står Hästpojkens frontfigur Martin Elisson här på scenen och lirar bas åt Joel.
Det är ett under att Joel Alme kan se så glad ut hela tiden, när han sjunger om allt elände. Det är kanske för att han gör det med kärlek, och utan att döma. Publikresponsen från ett halvfullt Arbis verkar också lyfta hans humör. Han är folklig, jordnära och i avsaknad av divalater. När han efter tre extranummer säger att vi ses i baren sen – då känns det som han menar det. Men jag stannar inte för att kontrollera, jag har fått nog av alkohol i låttexterna. Det var beskt, men bra. Och grymt svängigt.
© Text och foto: Michael Strandhed
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
ARBIS Norrköping
28 november 2015
Joel Alme
Konsert
Arr: Arbis och United Stage ArtistLÅTLISTA
Håller mig på kanten
Slå hjärta slå
I väntan på dom stora orden
No class
Röda Bolaget
The Queen’s Corner
Våran sort
Backa tiden
A young summer’s youthEXTRA
Innan staden vaknar
So used to be saved
Aldrig bra på livet