Mellan logen och vardagsrummet. Föreställningen som följer Lena Nymans liv bygger på skådespelerskans kvarlämnade brev och anteckningar.

…hur rädd hon var för allting

Det var en gång en flicka, blyg och inåtvänd, som bara ville leka med sitt dockskåp. Föräldrarna satte henne i teaterskola, första rollen var en humla. Hon hette Lena Nyman. Anna Bromee och Anna-Lena Hemström gör en underbar liten föreställning om ett liv i ljus och mörker.

Vi tar det mindre bra först. Så har vi det avklarat, liksom: Laxholmskällaren på Arbetets museum är ingen bra lokal att framföra teater i. Visserligen mycket intimt – de båda skådespelarna kommer nära sin publik. Men såväl ljud som ljus blir fel. Och det är ingens fel. Nej, det är helt enkelt så att lokalen är fel för denna typ av evenemang.

Det var det. Nu övergår vi till det bra. Musikteaterföreställningen Ett bloss för Lena Nyman, är en helt underbar liten föreställning, med ett mycket bra framförande av Anna Bromee och Anna Lena Hemström. Det är en fin hyllning till den lilla, stora skådespelerskan som under hela sitt liv levde ett lika mörkt och destruktivt privatliv, som hon var ljus och strålande på scenen.

Laxholmskällarens lilla scen är uppbyggd som ett litet vardagsrum: en brun fåtölj, en röd golvlampa, ett bord med en glittrig duk och papperskassar lite varstans.

Inledningsvis får vi höra en massa små, små ljudklipp från intervjuer med skådespelerskan och från massor av scener ur hennes digra produktion. Därefter framställs skådespelerskans liv som en saga där Lena Nyman själv utgör ramberättelsen.

Tankar. Lena Nymans liv och artisteri blandas i föreställningen.

Det var en gång en flicka, blyg och inåtvänd, som inte ville annat än leka med sitt dockskåp. Precis som julens tjuren Ferdinand som envist valde att sitta under sin korkek, lika envist ville lilla Lena sitta för sig själv och leka ensam vid sitt dockskåp.

Föräldrarna oroade sig över dotterns isolering varför de, när hon var sex år gammal, satte henne i teaterskola – Tant Emmys teaterskola. Hennes allra första roll var att spela humla. Som tioåring gjorde hon debut som barnstjärna i en thriller och som 19-åring blev hon anställd på Dramaten.

Det är via hennes brev, dagböcker och noteringar i de många efterlämnade kollegieblocken (skänkta till Sveriges Teatermuseum) vi får följa hennes öde. Hon berättar om de många kärlekarna som sällan varade länge. Killarna klarade inte konkurrensen med teatern. De ville jämt komma i första rummet, men det gick ju inte, skriver hon. Det är Rolf (Skoglund), Rune (Andersson) och Tomas (Pontén). När den sistnämnda kom in i hennes liv hade hon förstått att det där med att bo ihop, det var ingenting för henne.

Hon berättar om hur rädd hon var för allting. Det var rädsla för ensamhet, för mörker, för människor och deras förmåga att alltid vilja sätta etiketter på allting, inte minst på henne. Rädd, rädd, rädd… Feg, sa en del. Men hon ansåg inte att hon var feg, hon var ju rädd!

Hon berättar om de många råden av olika människor – råd om hur man ska vara, hur man ska göra. En del råd förstår hon inte alls: ”Gör dig lätt nu”, säger påkläderskan som skall lyfta henne av scenen vid hennes första roll vid operan. Hur gör man sig lätt? undrar Lena.

Det där är ändå de ljusare delarna. När hon inte är på teatern är rädslan och ångesten hennes följeslagare. Hon vet inte hur man gör när man lever. Hon vet inte hur man ska bete sig i det här samhället. Jag är socialt dum, skriver hon. Alkoholen blir hennes vän och tröstare.

Minnen. Anna Bromee har även skrivit manus.

Sagan om Lena Nyman avbryts av musik som vi förknippar med skådespelerskan. Bland annat får vi höra Änglar finns och Alltid blir jag så förbannad på de’, som hon sjöng tillsammans med Martin Ljung och Vad har du i fickan Jan? som sjöngs ihop med Gösta Ekman.

De sjunger bra, både Anna Bromee och Anna-Lena Hemström. Musiken bakom sången är inspelad, liksom de intervjuer, ord och tankar av Lena Nyman som vi får höra. Samt det utdrag ur Jonas Gardells Helvetet är minnet utan makt att förändra, som han skrev speciellt för Lena Nyman.

Så avslutas föreställningen med tonsättningen av Bodil Malmstens fina dikt Ett bloss för moster Lillie som finns på Lena Nymans skiva Bloss från 1997.

När jag tänker på Lena Nyman tänker jag, förutom hennes många lysande rollprestationer, på den fina Silverringen som hon gjorde tillsammans med dåvarande maken Rune Andersson när paret gästade Norrköping jag tror det var 1975 i Folkparken.

Så fin du är min kära
du bär ingen silverring
jag vill gå dig nära
sen vill jag ingenting.

© Text: Eva Lindblad
© Foto: Johan Rosenquist

LAXHOLMSKÄLLAREN, ARBETETS MUSEUM Norrköping

8 mars 2016
Ett bloss för Lena Nyman
Manus: Anna Bromee
Regi: Hedvig Claesson
Musikbakgrunder: Carina E Nilsson, Anna Bromee och Henrik Bromée
Koreografi: Henry Alarcon
Arrangörer: Riksteaterföreningen KariN, Arbetets museum och Svenska kyrkan

SKÅDESPELARE
Anna Bromee och Anna-Lena Hemström

LÄNKAR
Lena Nyman Wikipedia
Ett bloss för Lena Nyman hemsida
Riksteaterföreningen KariN hemsida Facebook FB-evenemang