• KULTUR-ANNONS

     

     

  • NYHETER

Med Anneli Lindberg i blobbarnas värld (recension)

Anneli Lindberg
Detalj. Och sig själv nog. Anneli Lindberg ställer ut på Galleri Kronan.

 

Helheten är större än delarna

 

Det myllrar av blobbar på galleri Kronan, och helheten är större än delarna. Anneli Lindberg förmedlar arbetsglädje och humor med hjälp av virknålen, men drar sig inte för att skrämma oss med strumpstickorna. Det är både rytmiskt och musikaliskt, samt grafiskt. Utställningen går in på sista helgen och snabbhet är av nöden.

Det är en oerhört välhängd utställning Anneli Lindberg presenterar på Kronan. Så har hon också krävt att få vara först i utställningsperioden för att få tid på sig. Det är skillnad på tre veckor och fem dagar, som är det vanliga. De stora målningarna har vuxit fram på plats. Ja, hon kallar dem målningar. Då är alltså de textila figurerna penseldrag, tänker jag. Men de är mer än så. De lever ett eget, oberoende, liv.

Från början, för ca 10 år sedan, fick de liv som ”blobbar”, men Lindberg verkar tveksam till om hon vill kalla dem så längre. Kanske låter det för barnsligt? Samtidigt säger hon att hon blev konstnär för att ha rätt att ha roligt. Och att det är lust som driver henne. Utställningens titel ”Nöd och lust” syftar på att livet är både nödigt och lustigt. Att det skulle kunna ha med äktenskap att göra hade hon inte en tanke på, säger hon. Lustigt, tänker jag.

 

Anneli Lindberg – Blågrön skulpturbild
Som fångade i ett mikroskop. Anneli Lindbergs Blågrön skulpturbild.

 

Jag blir stående framför Blågrön skulpturbild (det är alltså inte bara måleri och virkad textil utan skulptur också), och Anneli Lindberg undrar vad jag ser. Jag säger att det är som att titta ner i ett mikroskop på encelliga organismer; flagellater, protozoer och bakterier.

– Ja, jag har blicken riktad neråt, säger hon. Jag ser hellre detaljer än världsrymden.

Det blir tydligt här att helheten är så mycket större än delarna. Flödet, rytmiken och mellanrummen gör att balansen känns fulländad. Synd då att blobbarna säljs styckvis, men det är klart att hon inte kan vänta på att ett museum ska komma rusande med en check. (Men de borde.)

Det blir därför ingen överraskning när hon avslöjar att hon spelar tvärflöjt, och att man kan se verket som en sorts partitur. Hon hör det, säger hon. Och det var ingen tillfällighet att Leif Elggren hade föredrag om samtal kring möten mellan ljud och bild här den 8 september.

Men även om helheten, som sagt, är större än delarna dras man ändå till att skärskåda blobbarna själva. Ingen är den andra lik, men de har mycket gemensamt. Alla upplevs som varelser. Och ingen har ögon. Men alla har ett förflutet.

– Alla har en historia att berätta. Vi har varit med om olika saker tillsammans.

Så pekar Anneli Lindberg på några stycken som kommit till på stranden i Spanien. Röd tror jag också var spansk. Ja, varendaste en har ett eget namn.

 

Anneli Lindberg
Blobbsamling. Mångfalden är stor till färg och form.

 

I inre galleriet finns en Blobbsamling som, bestående av 84 delar, tillåts fullkomligen myllra i ett hörn. Här finns namn som Oskuldfullast, Moa Martinsons vän, Skvallerbytta, Älgig, Lilla stor, Koblobb, Finska ränder, Landfisk med flera. För att inte glömma Välfärdsivrare och Likasinnad ivrare, som ligger där och ivrar om vår välfärd. Men de går inte att köpa. (”Välfärden är inte till salu”.)

Där anas ett politiskt drag hos Lindberg. Och hon berättar att hon inför förra valet virkade rosa blobbar som hon, i protest, satte upp vid valaffischer för Sverigedemokraterna. Men tydligast blir det i Lilla galleriet, där något oformligt och grått breder ut sig. Hon virkar gärna framför TV:n, framför nyheterna. Men förra vintern var nyheterna som sköljde över oss så hemska att hon inte kunde värja sig. Inte ens virknålen löd längre. Hon var tvungen att sticka – en teknik hon egentligen inte tycker om.

Den heter Utan titel. Det är det första verket som har det namnet. Och det säger rätt mycket.

Själv tycker jag den är otäck, och luften blir tung att andas. Rummet känns trångt, och jag vill pressa mig mot väggen. De syriska flyktingarnas hemska öden spelas upp igen för mitt inre. Den saknar både titel och föreställande drag. Ändå ser jag en massgrav.

 

Anneli Lindberg – Blobb Naturalis
Blobb Naturalis. Anneli Lindberg arbetar skickligt med datorgrafik.

 

Men vi får inte glömma de tio grafiska verken i utställningen, samtliga datorgrafik. Alla har också ursprung i de textila blobbarna, vilka i sin tur har ett grafiskt ursprung, hävdar Lindberg. Samt är musikaliska. (Blev det rundgång nu?) Alla är de skira och lätta.

Länge står jag och tittar på World Wide Blobb II och försöker utreda vilken del av Asien kartan visar, innan Anneli Lindberg berättar att grunden kommer från en kökshandduk. Hon blickar inte utåt, som sagt.

Dagarna innan utställningen öppnade var det bokrelease för Kvinnliga grafiker i Östergötland av Susann Idervall och Agneta Östlund. Där är förstås Anneli Lindberg med. Hon är också med med tre verk (som alla de andra konstnärerna) på den samlingsutställning som har premiär på NP33 på Kulturnatten. Missa inte den!

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI KRONAN Norrköping

3 – 18 september 2016

Nöd och Lust

Anneli Lindberg
Textilt skulpturalt måleri och grafik

LÄNKAR
Anneli Lindberg info/Svenska konstnärerGalleri Kronan hemsida Facebook

Tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Med Anneli Lindberg i blobbarnas värld (recension)

  1. Pingback: Anneli Lindbergs återbruk på frimärke – KULTURSIDAN.nu