• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

Ann-Christin Hallgrens Sacred Concert (recension)


Klar. José Ricciardelli och Ann-Christin Hallgren släppte sin version av Duke Ellingtons Sacred Concert no 3 i somras.

 

…som en mjuk och kristallklar snöflinga

 

RECENSION/NORRKÖPING En jazzsångerska i Alice Babs efterföljd. Ann-Christin Hallgren sjunger liksom föregångaren gärna musik av Duke Ellington. Det har hon gett prov på både i kyrkokonsertsammanhang men också i programmet ”À la Alice Babs” som hon turnerar med tillsammans med pianisten Marcus Österlund.

Tidigare i år släppte hon ett album med Duke Ellingtons Sacred Concert no 3, inspelad med kör och storband. Bakom arrangemanget står José Ricciardelli, som försökt fånga originalkonsertens kvaliteter.

1973 firade Förenta Nationerna 25 år och Duke Ellington ombads att skriva en hyllningskonsert. Det blev Sacred Concert no 3. Duke, hans storband och så Alice Babs i West Minster Abbeys stora katedral i London. Kort därefter avled Duke Ellington. Han gjorde aldrig någon inspelning av konserten. Enstaka låtar har spelats in men enligt producenten Bo Lindström finns ingen fullständig inspelning av verket. Förrän nu.

– 1984 fick jag förtroendet av Stefan Jonsson att sjunga Sacred Concert no 3 i Immanuelskyrkan, minns Ann-Christin Hallgren. Därefter har det blivit några gånger till, senast med Bel Cantokören i Hedvigs kyrka för ett par år sedan.

 

Anders Jonsson
Inspelning pågår. Basisten Anders Jonsson i sin del av studion kan se in till bandledaren och arrangören José Ricciardelli och trummisen Magnus Fritz.

 

Vid skivsläppet – en tack för hjälpen-macka till alla inblandade tidigt i somras – förklarade José Ricciardelli, som också var med 1984, hur han då skrev arrangemanget till de notblad som stod till buds. Det gick inte att få fram några större arrangemang.

– Det fanns en pianostämma med melodi, text och komp.

Från den grunden – inklusive sin stora erfarenhet av hur Duke Ellingtons originalmusik lät – skrev han hela arrangemanget för kör och storband.

– Jag kunde skriva det mycket modernare men ville hålla det mycket enkelt. Inför den här inspelningen har jag bara sett över det hela, förklarar José Ricciardelli.

Inspelningarna påbörjades för ett par år sedan. Efterarbetet, ett pilljobb för producenten Bo Lindström, har gjorts på lediga stunder. Magnus Jonsson på Milkstudios har slutligen mixat och mastrat de 12 spåren.

Sacred Concert no 3 är, när jag nu lyssnar, ett verk i den smala ljusa horisontlinjen mellan storbandsjazzen och modern klassisk musik. Lättillgängligt, ibland stramt, aldrig smetigt. Kanske ordet ”klarhet” karaktäriserar verket.

Det enkla är det raffinerade. Bandet är vasst, kören tajt och solisten Ann-Christin Hallgens sopranstämma singlar som en mjuk och kristallklar snöflinga.

Konserten är omväxlande, inleds med ett piano (Marcus Österlund) som trevar sig lyssnande fram i Lord’s Prayer innan solisten går till attack i My Love, vars långa andetag eller vågor, som lyfts och sänks, fångas upp av en saxofon. Kanske Josés, kanske åldermannen Rune Falks.

Ackompanjemanget låter tajt, som vore det Ellingtons eget band och bandledaren dompterade det med en blick, ett höjt ögonbryn. Men så har det inte gått till. Inspelningen gjordes först med piano, bas och trummor, som lade grunden till albumet. Ann-Christin sjöng med för att ge stöd.

Därefter har instrument för instrument lagts till. Arrangemanget gödslar inte med dem utan låter varje instrument få sin stund på scenen.

Trombonerna står Lisa Bodelius för, vid inspelningstillfället var hon 27 år och på väg att slå igenom. Hon är bandledare för sin egen kvartett och ingår i Fröken Elvis (gästade Crescendo i mars 2016). 2014 tog hon emot Alice Babs jazzstipendium i Stockholms konserthus.

– Hon gjorde alla sina grejor på 4 timmar – 24 stämmor, säger José Ricciardelli och det märks att han är imponerad.

 

Ann-Christin Hallgren och Bo Lindström
Understöd. Musikerna hörde Ann-Christin Hallgren sjunga med under inspelningen. Bredvid sitter producenten Bo Lindström.

 

Kören, en dubbelkvartett, samlades trots allt för inspelningen. Oftast är deras insatser mycket harmoniska. När solisten kliver in i Wordless Prayer, svävar hon framför eller ovanför den matta de rullar ut.

Kören har helt egna partier, som i quickstepen Brotherhood som syftar på hyllningsföremålet för konserten, FN. Likaså i Hallelujah och i Lord’s Prayer, som med omväxlande insatser från kör och instrument vill visa på världens mångfald.

Slutligen sjöng Ann-Christin Hallgren om sina solopartier. Hon har full kontroll, fyllighet och gör sina höga insatser med lätthet, behöver aldrig ta sats.

Vackrast? Kanske Is Good A Three Letter Word for Love? Här i samspel med Sharon Dyall, som reciterar den text som Ann-Christin sjunger och som fortsätter: ”Is Love A Four Letter Word For God?” Jag hörde den – utan recitatör – i Söderledskyrkan förra julen. Fin då med.

Eller Ain’t Nobody Nowhere Nothin’ Without God? som kommer direkt före finalen The Majesty of God.

Erkännes: Jag saknar Come Sunday men den skrev ju Ellington till sin första Sacred Concert 1965. Tänk om gänget jobbar vidare i Åby.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Henric Daréus och Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CD/Album

Duke Ellington’s Sacred Concert no 3
Solist: Ann-Christin Hallgren
Recitation: Sharon Dyall
Inspelning och produktion: Bo Lindström
Mixning och mastring: Magnus Jonsson, Milkstudios
Åby, 2016

STORBAND
José Ricciardelli, ledare, arr, altsax/klarinett
Lisa Bodelius, tromboner
Pelle Anelid, trumpeter
Rune Falk, tenor/barytonsax
Marcus Österlund, piano
Anders Johnsson, bas
Magnus Fritz, trummor
Esa Falkenroth, sopran/altsax
Bertil Malm, altsax
Anders Jansson, tenorsax
Ewa Fellnert, barytomsax

KÖR
Lisa Tilling
Pernilla Svensson
Lovisa Andersson
Maria Hjertberg
Per Enstedt
Rasmus Ewehag
Eric Dickens
Joar Hjertberg
Åke Månsson

LÄNKAR
Duke Ellington Wikipedia
Duke Ellington Society of Sweden hemsida
Ann-Christin Hallgren hemsida

Tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Ann-Christin Hallgrens Sacred Concert (recension)

  1. Pingback: DUoJAzz sist i Laurentiis sommarmusik – KULTURSIDAN.nu